Jag skröt för en bekant att jag troligen är den ende nu levande svensk som har läst hela bokserien Kapitalet, fyra volymer inklusive Teorier om mervärdet (bilden). Göran Greider har nog också läst Kapitalet, sa bekantingen. Det är möjligt, svarade jag, kul för honom. Sedan bad bekantingen mig att beskriva hur Marx resonerade så var så god.

Marx hade två viktiga utgångspunkter.

Den ena utgångspunkten är arbetsvärdeläran. Den säger att endast mänskligt arbete kan skapa värde. Många anser att arbetsvärdeläran är ovetenskaplig och metafysisk. Men hur vi än vänder oss kommer vi inte ifrån metafysiken, om man med metafysik menar obevisbara antaganden och premisser för de logiska resonemangen. Det ligger precis lika mycket metafysik i de mer allmänt accepterade nationalekonomiska föreställningarna om att inte bara arbetet utan därutöver såväl jord som kapital (och, på senare år, även kunskap) är produktiva.

Det är lätt att ta reda på om kapital är produktivt. Man lägger ett kapital i en glasburk och gräver ned det. Sedan gräver man upp det efter ett år och undersöker hur många procents ränta det producerat.

Låt oss anta, för resonemangets skull, att Marx hade rätt. (Ungefär på samma vis som man kan anta att solen snurrar kring jorden. Visserligen strider antagandet mot den konventionella uppfattningen och visserligen blir matematiken mer komplicerad, men inför Einstein, som hävdade att allt är relativt, är antagandet lika sant som dess motsats.)

Den andra utgångspunkten är föreställningen om ”kapitalets ökande organiska sammansättning” vilket på vanligt språk i stort sett betyder att den tekniska utvecklingen leder till att varje arbetare med tiden får en alltmer avancerad och dyrbar maskinutrustning att arbeta med. Om en arbetsplats för några årtionden sedan till exempel kostade två årslöner i investerat kapital så kanske den nu kostar tre årslöner. (Jag säger inte att det är så. Jag säger att denna föreställning är en av Marx viktigaste utgångspunkter.)

Med dessa två utgångspunkter kunde Marx resonera sig fram till att kapitalismen skulle gå under. Hur då? Enkelt. Vi antar att kapitalisten/arbetsgivaren i utgångsläget varje år tar en tiondel av värdet av vad hans hans anställde åstadkommit, alltså en tiondels årsarbetsvärde. Vi antar vidare att kapitalistens investering i arbetsplatsen uppgår till ett årsarbetsvärde. Avkastningen på kapitalet blir då tio procent. Men utvecklingen gör att kapitalisten efter ett antal år måste investera två årsarbetsvärden per arbetare för att hänga med i utvecklingen. Om han fortfarande bara klämmer ut en tiondels årsarbetsvärde ur arbetaren sjunker avkastningen på kapitalet till fem procent.

Nu har ett problem uppstått för kapitalisten. Han kan rädda sig genom att sänka lönen för arbetaren. Detta kallade Marx själv ”att öka utsugningsgraden”. Numera talar man hellre om ”flexibilitet i lönesättningen” etc. Marx poäng är att denna lösning inte kan hålla på i evighet. Någon gång, när lönen inte kan sänkas längre, kommer avkastningen på kapitalet att börja sjunka. Till slut blir avkastningen så låg att en del av kapitalet slås ut. Fabrikerna stängs. Vi får depression, massarbetslöshet och elände.

Marx resonemang utpekar klart och tydligt boven i dramat, nämligen inte kapitalisten som är lika fången som arbetaren i systemets logik. Problemet är kapitalismen, den ordning som producerar för att skapa vinst, inte för att skapa nytta. Den som skapar nytta räknar inte procent. Slutsatsen blev att kapitalismen måste ersättas av en annan social ordning för att mänskligheten skulle slippa sina ekonomiska lidande.

Snyggt jobbat, Marx, skulle jag säga. Teorin har förfört miljontals socialistiska teoretiker i mer än hundra år och utgjort den intellektuella grunden för ursprungligen löftesrika men gradvis alltmer uppenbara fiaskon som Sovjetunionen som i verkligheten aldrig kunde mäta sig med den sig ständigt självförnyande kapitalismen. Hur har kapitalismen kunnat slingra sig ur det mene tekel ufarsin som Marx skrev på väggen? (En del hoppas förstås fortfarande på att kapitalismen, helst så snart som möjligt, ska nå sitt dystra och slutgiltiga öde.)

Felet är, som jag ser det, arbetsvärdeläran. Värde skapas inte bara av arbetade timmar utan också av den mänskliga skaparkraft som ligger i entreprenörskap, innovationer och människors engagemang och förnyelse.  Ingvar Kamprads bidrag till världens utveckling var långt större än det antal arbetstimmar han satte in. Därför leder kapitalismen, när man inte djävlas för mycket med den, att både arbetaren och kapitalisten kan få vad de behöver och mer därtill (även om de såklart bråkar med varandra om mervärdets fördelning).