MOHAMED OMAR: Många muslimska invandrare verkar ha dålig självkänsla

Jag har läst boken Helig vrede. Bland kriminella muslimer av den danske psykologen Nicolai Sennels. Jag läste den svenska översättningen, som kom ut 2017.

Nicolai Sennels arbetade i tre år på ungdomsfängelset Sønderbro i Köpenhamn. Under sina samtal med kriminella muslimska män lärde han sig mycket om deras sätt att tänka. På Sønderbro var omkring två tredjedelar av fångarna muslimer.

Det är så det ser ut i Danmark, förklarar Sennels, men även i stora delar av övriga västvärlden: muslimer är ”extremt överrepresenterade i kriminalitet i våra västerländska samhällen”.

Boken är full av observationer som jag själv känner igen från möten och samtal med muslimer under de många år då jag själv var muslim och rörde mig i moskéer.

En sak som jag känner igen är den dåliga självkänslan hos många muslimska invandrare. I stort sett varje gång jag i muslimska sammanhang sa något bra om svenskar eller Sverige, blev reaktionen att de muslimska invandrarna kontrade med något som de uppfattade som bättre i sina egna hemländer eller i den egna kulturen.

Det kunde vara något så löjligt som att jag nämnde att Skokloster slott var vackert. Då kunde någon börja prata om de stora och fina köpcentren i Dubai.

De flesta klarade inte av att höra något bra yttrades om svenskar eller Sverige utan att kontra. De upplevde det liksom som en utmaning, som inte bara fick passera obesvarad.

Antingen berättade de om något som de ansåg att de var bättre på eller så hittade de på någon ursäkt (svenskarna/västerlänningarna har snott sina kunskaper av araber) eller så nämnde de något nedvärderande om svenskarna: ett minus för att ta bort pluset.

Om jag till exempel nämnde att många äldre svenskar håller sig i form genom att motionera, kunde de säga att ”det är så synd om gamla svenskar, deras barn struntar i dem”.

Jag säger inte att det inte är sant att många äldre svenskar är ensamma. Det jag vill uppmärksamma är behovet av att alltid kontra något bra med något dåligt.

De här visade tydligt för mig att de inte kände sig som svenskar. Det visade också att de hade dålig självkänsla.

Enligt min erfarenhet klarar de flesta ”gammelsvenskar” av att höra folk prata positivt om andra länder och kulturer utan att kontra.

Det som vi ofta kallar för ”heder” i den muslimska kulturen, förklarar Sennels, handlar egentligen om självkänsla.

Eftersom jag i terapirummet suttit i hundratals djupa terapeutiska samtal med människor som lever efter den muslimska kulturens principer om heder, står det helt klart för mig att heder inte handlar om ’heder’, utan om självkänsla! Folk med dålig självkänsla är helt enkelt lättkränkta. De känner sig sårbara och mindre värda. För att klara sig i den stora världen använder de skrämseltaktik för att hålla folk på avstånd och de försöker skapa rädsla som i brist på bättre blir en ersättning för äkta respekt och värde.

Den äkta självkänslan, skriver Sennels, är när man inte känner sig kränkt eller utmanad av andras talanger, förmågor eller bra egenskaper, utan att man kan glädjas åt dem. Man kan till och med se det som en möjlighet att lära sig saker och utvecklas.

Om jag pratade med muslimer i moskén om att svenskar ”gör så här”, då blev ofta svaret att ”i mitt land gör vi så här” eller ”i islam gör vi så här”. Jag hörde sällan någon säga: ”Jaha, vad intressant, berätta mer.”

Det var alltid jag som svensk som skulle lära mig av dem.

En person med god självkänsla, skriver Sennels, blir inte kränkt eller känner sig utmanad av att andra är bättre på något.

Här är man avslappnad och glad över att man är omgiven av så många duktiga människor som kan lära sig saker av, och man bidrar själv med de saker man kan när det känns naturligt. Har man det så bär man med sig en naturlig aura av värdighet och omgivningen värdesätter en utan att man måste försöka bevisa sig själv, motbevisa andra, vinna, skrämma, vara starkare, klokare, skrika högst etc.

Det här blev ett sätt för mig att pröva människor jag mötte i moskéerna. Om de klarade att höra något gott yttras om svenskarna utan att kontra, kände de sig åtminstone delvis som svenskar.

Jag minns inte ett enda fall då någon invandrad muslim i moskén klarade detta ”prov”. Det kan visserligen ha hänt, fast jag glömt det. Allt jag minns är folk som reagerar genom att berätta om något som är bra i deras eget land, deras egen kultur, eller i islam.

Det här var något jag funderade på när jag var muslim. Det var besvärligt att varenda liten löjlig sak som kunde tolkas som en fördel för svenskarna, liksom tvångsmässigt måste bemötas.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera till mig genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar