Gästskribent GABRIEL OXENSTIERNA: Är du riskälskare?

I ekonomisk teori finns två olika förhållningssätt till risk: man kan ogilla risktagande (riskaversion) eller gilla risktagande (riskälskande). Olika individer har olika attityd till risktagande. Även företag, organisationer eller länder har olika förhållningssätt till risk.

Vårt land är ett av världens genom alla tider mest trygga och säkra länder. Statliga och kommunala myndigheter lägger ner stor möda och stora pengar på att vaddera våra liv. Det ska finnas kollektivavtal, anställningstrygghet, försäkringar och pensioner för alla som jobbar. Boende och boendemiljöer är hårt styrda. Garanterad tillgång till krisgrupper och terapeutisk hjälp när olyckan är framme.

När något hotar oss då åker garden upp och vi skapar ”nationell samordning”. Vi har nollvision i trafiken och nu senast nollvision i arbetsmiljön. Det moderna välfärds-Sverige kännetecknas som samhälle av en mycket långt gången riskaversion. Många risker är bortreglerade! Ändock finns regleringsivern kvar.

Vi har tillit till staten, tillit till tryggheten, tillit till att vi blir beskyddade. Vi är nöjda och lyckliga som folk, och tycker ofta att vi lever i ”den bästa av världar”. Men denna tillit är en form av naivitet, som i sig är en riskfaktor – jämför Voltaires ”Candide, eller optimismen”.

En tänkare skrev en bok om detta där han ställer kollektiv psykiatrisk diagnos och kallar oss svenskar för ”trygghetsnarkomaner”. Det ständiga daddandet från den överbeskyddande staten har lett till att svenska folket infantiliserats.

Det svenska samhället må vara principiellt riskavert, men vad gäller massinvandringen de senaste åren råder det motsatta: här är vi uppenbarligen riskälskare.

Löfvens ord från 2015 är bevingade: ”I mitt Europa byggs inga murar”, varpå gränsen öppnades och Sverige fick massinvandring från Syrien, Irak och Afghanistan. Redan då visste han att riskanalysen inte var tillräcklig, och konstaterade i ett tal att ”Sverige har varit naiva”. Fem år senare, inför en exploderande gängkriminalitet, konstaterar samme naive Löfven: ”Vi såg inte detta komma”.

Något krackelerar här. Statens valhänta hantering av den växande kriminaliteten, av parallellsamhällen relaterade till invandringen och oförmågan att integrera invandrare är en del av ett mönster. Andra delar i mönstret är hanteringen av Estonia, av tsunamin, av storbranden, av coronan.

Mönstret är att staten visar handlingsförlamning, pinsam handfallenhet, naivitet, inkompetens, frånvaro av ansvarstagande. Särskilt allvarligt är att den mycket långvariga och djupgående samhällsförändring som massinvandringen av kulturellt väsensskilda människor innebär, sker utan riskanalys, utan konsekvensanalys.

Jämfört med de nämnda fyra katastroferna, är massinvandringen ingen engångshändelse utan en kontinuerlig kris. Prognosen är att denna kris kommer att fördjupas. Detta i kraft av fortsatt stor anhöriginvandring, mer än 60 procent högre fertilitet bland de nyanlända kvinnorna jämfört med svenskorna, samt fortsatt utanförskap.

Politiker och myndigheter har inte klarat av att förutse dessa djupa samhällsproblem. Staten har själv drabbats av trygghetsknarkandet, den har själv blivit infantiliserad.

Detta har blivit en riskfaktor för oss alla. Vi hyste tillit till staten, men vi blev svikna. Politikerna missbrukade vår tillit till dem och till samhällssystemet.

Tilliten visade sig vara en naivitet, ja en ren dumhet.

Vi må själva vara naiva, men naiva beslutsfattare är bara dumt och det är inte vad vi behöver.

Gabriel Oxenstierna är fil. fr. i nationalekonomi vid Stockholms universitet.
Författare till böcker för finansmarknaden, bland annat boken Placeringsrådgivning (15 upplagor, senaste upplagan 2020). Hans böcker handlar delvis om etik, normer, lagar och regelverk, vilket lett till de frågeställningar som berörs i denna artikel. Han arbetar för närvarande med planerade artiklar utifrån en konservativ ståndpunkt om den svenska värdegrunden och dess alternativkostnader.

Gästskribent