ANDERS LEION: Elfte avsnittet av självbiografin – ”Är hon vacker? Nej, men hon är ändå tilldragande”

Detta är avsnitt elva av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Yögi tuggade rå potatis så länge att tuggorna blev söta. Det hade hon gjort i Estland och fortsatt med i Nyköping. Hon stod glatt tuggande på gården och undervisade oss i denna färdighet. Vi förundrades men tog inte efter. Vi hade ingen anledning. Det hade hon haft. Jag kommer inte ihåg så mycket av henne, annat att hon stod tyst och lyssnade – och tuggade.

Jussi var så utsvulten när han kom som litet krigsbarn att han gick direkt till det dukade bordet och stoppade hela smörklimpen i munnen. Jag kommer ihåg honom som liten, med mycket smala ben stickande ut ur kortbyxorna. Så mycket kommer jag annars inte ihåg. Jag vet inte om det var han som lärde oss spelet, men tillsammans med honom spelade vi kola vippa. Det var visserligen en förenklad variant. Spelet hade bara ett moment: En liten pinne lades så den sträckte sig från rännstenen några centimeter över trottoarkanten. Med en längre pinne slog man på den uppstickande delen så att den korta pinnen flög upp i luften. Sedan gällde det att ha den lilla pinnen snurrande i luften så länge som möjligt.

Jag vet inte vad det blev av Yögi men Jussi blev hög tjänsteman i Världsbanken.

Och jag kommer ihåg Marianne. Gräsmattan mellan det hus vi först bodde i och det vi sedan flyttade till var ett slags öppet vardagsrum för oss barn. Där träffades man för att inte göra någonting, eller för att bestämma att gå någon annan stans.

Skolan har ännu inte slutat för sommaren men det är en varm och behaglig vårdag. Vi ligger på magen i en stor ring, med huvudena tillsammans och kropparna strålande utåt som ekrar i ett hjul. Några lama förslag till att göra annat kommer, men ingen känner sig särskilt lockad. Vi ligger kvar.

Marianne, som nyss flyttat till stan från Stockholm, ligger bredvid mig. Vi går i samma skola. Hon i en klass över mig. Hon är blond. Är hon vacker? Nej, men hon är ändå tilldragande. Hon har en kraftig kropp, som en idrottare. Det är hon också. Hon tävlingssimmar, liksom hennes kamrat Kerstin.

Hon ligger så nära att jag känner värmen från hennes kropp. Hon ligger på en filt, på magen, med överkroppen på en stor kudde. Hon har sitt ansikte vänt mot grannen på sin andra sida, Kerstin. De byter inte många ord. Med mig byter de inga.

Så ger sig Marianne och Kerstin iväg. Jag makar på mig, lägger mig på den plats där Marianne nyss låg, på hennes filt och kudde, som hon lämnat kvar. Hennes värme finns fortfarande i kudden.

Dagen därpå känner jag igen henne på skoltrappan. Jag står överst och hon på ett av de nedersta trappstegen. Hon ser upp och våra blickar möts. Hon vänder på kroppen, men vrider på huvudet och ser fortfarande på mig de första ögonblicken när hon börjar springa. Jag ser det som en invit och följer efter henne. Hon är en lika god löpare som jag. Hon följer ytterkanterna av skolgården och jag efter, utan att komma närmare henne. När vi passerar skoltrappan igen kliver en lärare fram, och tar tag i min arm. Det är min fröken från småskolan. ”Anders, du skall väl inte jaga flickor!”, säger hon. ”Det gör jag inte”, säger jag. ”Vi springer i kapp”. ”Det skall du inte heller göra. Det ser ut som om du jagar henne”.

Hon släpper mig. Marianne har försvunnit in i skolan. Jag märkte att jag svarat fröken ilsket, men henne var jag ju inte arg på.

Jag såg Marianne också därefter, i skolan och hemma på gården. Hon var nästan alltid tillsammans med Kerstin. Vi snackade aldrig med varandra. Ändå kunde vi, lätt, ha kysst varandra.

En eftermiddag gick vi, sex-sju klasskamrater, hem till Boris. Han bodde också på Ringvägen, men närmare hamnen. Boris hade påstått sig ha en idé om en pjäs som vi skulle framföra på ”roliga timmen” på kommande lördag i skolan. (Man gick i skolan på lördagar).

Men när vi samlats, tre pojkar och tre flickor, hade den idén förflyktigats, fördrivits av en annan idé. Någon hade förslagit att vi skulle leka ryska posten, den lek i vilken en deltagare skall beröra en annan, utan att få se eller på annat sätt veta vem det gäller. Här var det från början klart att det skulle bli kyssar som skulle utväxlas.

En av flickorna var Marianne. Det var en överraskning att hon skulle vara med. Hon gick inte i skolan. Hon hade flyttat hem till föräldrarna i Stockholm. I en blick var hon där med hela sin utstrålning. Återigen kände jag värmen från hennes kropp, på samma sätt som då den dröjt sig kvar i kudden när hon lämnat den och sin filt på gräsmattan. Jag borde väl ha glatts över den plötsliga möjligheten att komma nära henne, en möjlighet som dittills varit helt utom räckhåll.

Jag gladdes inte. Tvärtom. Jag blev stel, inte av skräck men av en stor olust. Varför förstår jag ännu inte. Kanske var jag rädd att jag skulle avslöja mig, visa att det för mig inte bara var en lek? Kanske var det min avighet, min rädsla inför det okända och oprövade?

Jag hittade på en ursäkt och gav mig av. De andra förstod nog varför. De log, men inte alltför hånfullt. Redan utanför dörren ångrade jag mig och kände saknad över den missade möjligheten. Men jag gick inte tillbaka.

Anders Leion