MOHAMED OMAR: Fult, men på ett vackert vis

I Verner von Heidenstams första diktsamling Vallfart och vandringsår från 1888 hyllar han glädjen i Österlandet. Det är inte verklighetens Österland han målar, utan något som mer liknar sagorna i Tusen och en natt. Det är hans egen dröm om en sorglös tillvaro av fantasi och sensualism.

Men när diktsamlingen Dikter kommer ut 1895 är Heidenstam hemma. Han hade varit hemma i yttre mening i många år, resorna i Österlandet gjorde han på 1870-talet, men nu var han hemma i sitt inre. Han kände sig hemma i sitt eget land. I dikten Hemmet skriver han:

Ett hem – det är det fästet
vi rest med murar trygga,
vår egen värld, den enda
vi mitt i världen bygga.

Jag vill inte jämföra mig med Heidenstam, han är som diktare och tänkare oerhört mycket större än jag. Men jag känner igen mig i denna erfarenhet, att längta bort till och romantisera en främmande värld, för att sen återupptäcka min egen värld. Den är värdefull, inte för att den är vackrare, rikare eller bättre än andra världar, utan för att den är min egen. En sak som är min är alltid mer värdefull för mig än en bättre sak som tillhör någon annan.

I dikten Kosmopoliten skildrar Heidenstam kärleken till hemlandet så här:

Han menar, att hans land av sten och ris
är kanske fult, men på ett vackert vis.
Han tror, att som en gammal tjänstekvinna,
av vilkens hand man barn blev skött och förd,
får i sin tafatthet ens tår att rinna
av både skratt och av att man är rörd,
så lockar oss till gråt vårt land, vårt hem.

Det fattiga och kärva och kalla Sverige är kanske fult, men på ett vackert vis. När man ser något kärlekens ögon så är det vackert, även om det är fult. Dina barn som du älskar kommer alltid att vara vackra i dina ögon, oavsett deras ”fulhet”, det vill säga brister och svagheter. Kärleken beror inte på att dina barn är smartare eller mer framgångsrika än andras barn.

Om vi älskar hemlandet för att det är bättre än andra länder, ska vi då övergiva det om det börjar gå dåligt? En förälder älskar sitt barn i framgång och i motgång. Jag jämförde tidigare hemlandet med en sak, en ägodel. Den jämförelsen är bara delvis sann. För om du säljer eller ger bort en sak så är den inte längre din. Men hemlandet kommer alltid att vara ditt. På samma sätt som dina barn alltid kommer att vara dina. I dikten Hemlandet skriver Heidenstam:

Vem såg den gamle ej med vemod minnas
de minsta ting, som livet värde gav.
Han minns den dörr, en böjd och gråtögd kvinnas,
där gossen drog på vandring mot en grav.
Han minns vart rum, om också lågt och armt,
vart myrtenstånd på blekta fönsterborden.
Hur skulle hjärtat famna mindre varmt
den bygd, det land, som blev vårt hem på jorden!

Det finns folk på jorden som inte har något hemland. De kan känna stor sorg och saknad. Det finns ingenstans i världen där deras språk och deras kultur får vara självklara och komma först. Och människor kan inte leva av bröd allena. Andliga saker, som till exempel hemkänsla betyder mycket för vårt välmående. När jag ser hur hemlösa folk, folk utan land, har det kan jag inte annat än känna tacksamhet över det jag har. Men jag känner också ett ansvar.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera till mig genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

BILD: Artikelförfattarens morfars far, bonden Johan August Råbock (1866-1934) med styvdottern Elin. Byn Bleckåsen, Jämtland.

Mohamed Omar