Ingen ska tro att det är en slump att professionalismen inom statsförvaltningen sjunkit katastrofalt efter EU-inträdet. Dessbättre är problemet enkelt att korrigera.

”Öppna gränserna, inga problem.” Så lät det, som bekant, för några år sedan samtidigt som samhällets främsta områdesexperter stod på rad och försäkrade att bara elaka människor hävdar annorlunda.

”Alarmism.” Så har, som bekant, en lång rad kriminalitetsexperter svarat när verklighetens folk under senare år hävdat att brottslighetstrenden varit oroväckande.

”Flockimmunitet inom några veckor; Sverige kommer åtminstone att klara sig bättre än andra efter sommaren.” Sådant hävdade nyligen, som bekant, våra föregivet främsta myndighetsexperter på virussjukdomar.

Migration, brottslighet, pandemi. Expertisen har haft fel, fel och fel. Men den sitter kvar i orubbat bo och bromsar därmed välbehövligt nytänkande.

Hur kunde egentligen Sverige, på så häpnadsväckande kort tid, utvecklas från ett av världens mest välskötta länder till ett land vars politiker, tjänstemän och experter ofta tycks mindre måna om att göra konkret samhällsnytta än om att sluta leden kring sina ofta bara pseudovetenskapliga intresseberättelser?

Huvudförklaringarna är fyra. För det första är det nog ingen slump att den äkta solidariteten med drabbade fallerar i ett land som länge dominerats av ett förut äkta solidaritetsparti, Socialdemokraterna. Det är ett parti som, likt alla organisationer som börjar ta sitt rykte för givet, hamnat i ett tomgångsläge och slutat att fokusera på det praktiska resultatet.

För det andra, som nyligen påpekat av Patrik Engellau, finns det ett viktigt element av avtagande marginalnytta inom statsförvaltningen. I decennier har departements- och avdelningschefer typiskt alltid krävt ännu mer pengar och ännu mer inflytande. Förevändningarna som då måste presenteras – ibland innehållande inte bara hårt uppskruvade utan även uppdiktade problem – är nu ofta så haltande och verklighetsfrånvända att samhället skadas. HR-avdelningarna – som utvecklats till interna påvedömen – spelar en underskattad roll i denna utveckling. En mig närstående från näringslivet fick för några år sedan ett förändringsuppdrag i en så trött statlig verksamhet – med oförtjänt gott rykte åtminstone i förvaltningssvängen – att den inte skulle överlevt två minuter i en konkurrensutsatt miljö. Avdelningens stolsittare slöt sig samman och protesterade hos HR som omgående plockade in sin huskonsult. Helt enligt beställning producerade denna ”oberoende” konsult en rapport som, efter att ha kartlagt medarbetarnas ”upplevelser”, konkluderade att avdelningen fungerar alldeles utmärkt. Samt att det enda verkligt problematiska var den nya chefen. Sistnämnda rök, stolsittarna har för överskådlig framtid avvärjt alla krav på effektivitetsreform och hela verksamheten fortsätter att finansieras av skattepengar vars huvudfunktion, de facto, är att subventionera stolsittarnas livsstil. I en mening har systemet även svikit stolsittarna. Hur? Genom att uppmuntra en narcissistisk offermentalitet som inte bara missgynnar samhällsutvecklingen utan även individens mognadsutveckling (det är ingen slump att samhället nu har så många så kallade vuxenbarn).

För det tredje handlar samhällsvetenskap nu allt mindre om att studera hur verkligheten faktiskt ser ut och alltmer om att missionera kring hur samhällets internationalistiska/globalistiska (överdrifts)idealister vill att samhället ska se ut. Universiteten får flest och störst budgetpåsar genom att tillhandahålla intellektuella alibin för politikerstammens mantran. Dagens universitet manifesterar stöd för den globalistiska maktordningen och vidhängande gränsupplösningsflum. Inte bara har det länge varit nödvändigt att tämligen okritiskt svälja sistnämnda tankegods för att få en stämpel som ”bildad”. Det har också varit nödvändigt för att signalera att man har hjärtat på rätta stället. Frenesin med vilka många kämpat för att bli medlem i godhetsklubben är i en mening fullt rationell. Klubbmedlemskap har inte bara länge varit ett krav, de facto, för att göra karriär inom statsförvaltningen. Det har ofta också fungerat som ett fribrev mot misstag.

För det fjärde har EU-medlemskapet revolutionerat svensk offentlig förvaltning långt mer än EU:s karriärister och stödjande särintressen vill medge. Sverige var länge ovanligt välskött för att politiker och tjänstemän var fullt medvetna om att i det unikt gräsrotsorienterade och genomlysta Sverige var karriären ofta beroende av lyhördhet gentemot verkligheten. Idag lever Sveriges främsta politiker och tjänstemän med vetskapen att även om de gör ett uselt jobb så väntar ofta lukrativa karriärportar i någon internationalistisk organisation.

I Gräsrotssverige betraktades folkets röst, på goda grunder, som en värdefull motvikt mot överdriven politik. I dagens Brysselorienterade Sverige betraktas folkets röst som ett irritationsmoment. Ty vilken är den typiska responsen när bekymrade väljare reser invändningar mot att svenskt väljarinflytande, varje år sedan medlemsinträdet, fortsatt att smygvägen transfereras från Sveriges väljare till en icke-folkvald kommission i fjärran land? Jo, att sådana väljare inte begriper sitt eget bästa. Samt att debatt med kritiker bör undvikas för att dessa inte ska ”legitimeras”. Det är denna klassiska patriark- och censuranda som medfört att flertalet så kallade ”EU-debatter”, i decennier, reducerats till en menlös verbal dans mellan aktörer som alla sjunger EU:s lov.

Det är nu uppenbart att dagens Sverige har alldeles för många politiker och tjänstepersoner, på alla förvaltningsnivåer, som gör ett bedrövligt jobb men ändå inhöstar miljonlöner samt tror sig vara världsbäst. Botemedlet? Ett centralt steg är såklart att återupprätta demokratin. Det går alldeles utmärkt att samarbeta intimt med andra länder utan att åsidosätta demokratin. Allra bäst illustreras det av den nordiska samarbetsmodellen. Vi har alltså gått över ån för att hämta vatten trots att vi hela tiden haft det i särklass tjänligaste modellvattnet själva. Bara genom att lämna EU kan Sverige återerövra sin traditionella position som ett av den demokratiska gräsrotsförankringens, den balanserade måttfullhetens samt den praktiska kompetensens förlovade länder. Först därefter, när vi avyttrat byråkratin ovanpå vår egen byråkrati, är det möjligt att effektivisera även sistnämnda.

Egentligen är det inte det minsta förvånande att långtgående politisk toppstyrning, nu som alltid tidigare i historien, slutat med svagare verklighetskontakt, en hopplöst tillrättalagd samhällsdebatt, en kraftigt försämrad myndighetsapparat, tappad innovationskraft samt skendemokrati. Det förvånande är snarare att även ett samhälle som det svenska – som helt nyligen var ett världens mest vitala länder – inte visat sig ha någon motståndskraft alls mot förfallet.

Cicero konstaterade redan för drygt tvåtusen år sedan att den värsta fienden i ett samhälle inte är fienden som med dragna vapen är öppen gällande sina erövringsplaner. Mot sådana hot kan samhället enas. Den värsta fienden är fienden som talar med ”välkända dialekter” och genom infiltration inifrån tar över systemet. Vi har idag en situation inkluderande tusentals politiker och tjänstemän som på stockholmska, göteborgska, skånska och norrländska talar leende och familjärt om moderation, politisk endräkt, vitalt ekonomiskt samarbete, demokrativärnande samt om värdet av en effektiv förvaltning. Samtidigt som dessa aktörer, genom sitt EU-stöd, de facto bidrar till att kullkasta det beprövade politiska systemet, splittra samhället, toppstyra ekonomin samt punktera demokratin. Samma personer är därutöver i högsta grad medskyldiga till tvärvägran att prata om att kvaliteten inom statsförvaltningen sjunkit som en sten sedan och på grund av EU-medlemskapet.

Ja-sägeriet var utbrett på Ciceros tid. Inte minst hans eget öde illustrerar den dåtida risken förknippad med maktkritik (han avrättades). Idag har vi ingen sådan risk att skylla på när och om vi går överhetens ärenden.

För att vända Sveriges negativa trend krävs det allra först att vi bryter den samhällsfarliga ovanan att lyssna allvarligt på ”experterna” i maktens ekosystem som föräras sin experttitel främst för att de alltid troget bekräftar sina uppdragsgivares intresseberättelser. Eller så lyssnar vi för att kunna avgöra i vilken riktning vi sannolikt inte bör springa.

Mark Brolin är en svensk-brittisk omvärldsstrateg, nationalekonom och författare. Tror på realism och motvikt snarare än på att någon enskild ideologi är överlägsen andra. Bland annat på grund av uppfattningen att i den praktiska verkligheten så kommer alla maktgrupperingar, om och när möjligheten medges, att driva eget tankegods in absurdum. Dessutom med trosivrarens passionerade högfärd. Anser vidare att folkviljans kollektiva klokskap slår alla sorters idealistiska tankekrumbukter – med hästlängder. Initiativtagare till det internationella tvärvetenskapliga samarbetsprojektet ”Responding to Populism: How to Heal Broken Nations”.