ANDERS LEION: Fjärde delen av självbiografin – ”För 76 år sedan stupade min frus morfar, som svensk frivillig”

Detta är avsnitt fyra av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Inte många kan föreställa sig det samhälle i vilket en man som sålde biljetter till järnvägen nekade min morbror att få köpa, därför att han behållit mössan på. Inte heller känner många till den oro som spillde över från Finland i samband med landets frigörelse från Ryssland och det därpå följande inbördeskriget.

För 96 år sedan gifte sig en av mina morbröder med en finländsk änka. Hon hade mist sin man ett par år tidigare. Han ansågs vara röd därför att han var tullare och alltså avlönades av ryssarna. Också svärfadern var tullare. De fördes ut på isen utanför Vasa, stoppades ned i en vak och drogs upp i en annan. Uppe på isen lades de i en hög med andra, som fått samma behandling. De som rörde på sig stacks med bajonett.

Det är inte svårt att föreställa sig hur det gått till. När de vita väl fått så säkert övertag i Österbotten att repressalier inte var att vänta, gick en beslutsam hop från dörr till dörr och samlade ihop en fångst av dem som inte lyckats eller haft förstånd att fly. Fångsten fördes sedan ut på isen och stoppades ned i det ena av det hål som användes för nätfiske på vintern – fästes vid en lina och drogs upp i det andra hålet. Andedräkten rök ur de beslutsamma mördarnas munnar, inte ur de dränktas.

(Den här skildringen är inte något ställningstagande. Jag berättar bara vad jag fått höra. Mycket annat kan andra berätta.

Konstigt nog överlevde mannen, men inte svärfadern. Kanske är det ändå inte så underligt. Många var väl berusade, fyllda av svart energi och målmedveten hänsynslöshet. Och fulla, inte så noggranna i sin upplevda överlägsenhet).

Mannen flydde till Sverige. Hans fru tog sig också över. Han fick arbete vid ett sågverk. Hans uppgift var att med en liten öppen motorbåt samla ihop det timmer som vid skiljet inte sorterats rätt. En dag snoddes hans arbetsblus upp på den öppna motoraxeln. Han klämdes ihjäl.

Morbrodern som gift sig med änkan hyrde ut övervåningen i sin villa till två finnar. En dag var en av dem försvunnen. På våren, när snön smälte bort, blev han synlig i trädgården. Min morbror häktades, men den andre finnen visade sig vara den skyldige.

Vid en dansbana några år senare såg min far hur en man klev fram till banan och sköt en av de dansande. Det var en uppgörelse för något som hade skett under inbördeskriget.

För 76 år sedan stupade min frus morfar, som svensk frivillig, vid finnarnas återtagande av Hangö under början av fortsättningskriget.

För 53 år sedan bosatte jag mig i Kallhäll. Där fanns det de första åren tre kassor i Konsum. I en av dessa satt en tysktalande kassörska (bruket hade tagit emot många fördrivna sudettyskar), i nästa en finsktalande och i den tredje en svenska. I sandlådan lekte många barn på finska. Jag bestämde mig för att lära mig finska. Det har jag också (i viss mån) gjort. För ett par år sedan gick jag en kurs på Stockholms universitet om sverigefinnarnas historia. Vi var 21 elever. Jag var ende svensk.

Jag har haft mycket glädje av de kunskaper och upplevelser som blivit följden av mitt intresse för Finland och det finska. Lite längre fram skriver jag om hur jag redan i realskolan upptäckte Elmer Diktonius och Edith Södergran. De har följt mig sidan dess. De, tillsammans med släktbakgrunden, var början till mitt intresse för Finland. Och den som känner till Finland förstår Sverige bättre. Länderna har blivit tillräckligt olika för att skillnaderna skall kunna framstå som alternativ – och är ännu tillräckligt lika för att alternativa lösningar skall kunna vara meningsfulla och övervägas i båda länderna.

Vi levde i ett mycket typiskt arbetarhem från den tiden, tror jag. Det talades inte mycket om känslor eller förhållanden mellan barn och föräldrar. Det jag vet om dem och deras uppfattningar om tillvaron har jag fått sluta mig till utifrån deras beteenden – och utifrån mina egna uppfattningar, som till stor del är ärvda från dem.

De var båda mycket klassmedvetna – eller hellre klassberoende. De var båda mycket kritiska till allt som kunde kallas för överklass, och samtidigt fast i ett slags beroende av alla med mer status än den vi hade.

1952 skulle det vara olympiad i Helsingfors. Pappa hade lovat att vi två skulle åka dit tillsammans. När han ringde till skolans rektor för att utverka lov för mig stötte han på motstånd. Jag stod bredvid honom och hörde samtalet. Jag förstod vad som hände. Han blev snabbt nervös. Han svettades och stämman blev osäker.

Jag blev förstås besviken, men inte bara för avslaget. Jag blev också besviken över att pappa vek sig så snabbt, att han inte stod på sig. Men det var så betecknande för den tiden. En arbetare, som annars var väl så stursk bland sina arbetskamrater, uppfattade en rektor som en herre som man måste böja sig för.

Efter ett år i Stockholm flyttade vi till Nyköping och fortsatte efter ännu ett knappt år till Värmland. Där stannade familjen i tre år och därifrån har jag de första egna minnena. Vi bodde på den lilla orten Forshaga, på övervåningen i ett gammalt trähus. Till fastigheten hörde också ett uthus och en bod där ägarfamiljen sålde fisk. En av deras döttrar var mongol, som man sade på den tiden. Jag kommer ihåg henne som ett långsamt, vänligt väsen. Jag uppfattade, utan att riktigt förstå, att hon var annorlunda.

I Forshaga finns en annan milsten, ett minne över en upplevelse som jag inte själv minns, men som jag fått mig berättad. Den 9 april 1940 tappade mamma en kaffepanna med innehåll över min vänstra fot. Jag fick ett ärr som var synligt långt upp i åren men nu inte längre kan urskiljas. Mamma hade kokat kaffe och satte på radion med ena handen, samtidigt som hon skulle flytta kaffepannan från vedspisen till bordet. Hon hamnade mitt i en nyhetssändning och fick höra om tyskarnas anfall på Norge. Hon tappade pannan.

Händelsen har blivit en milsten därför att den då och då påtalades. Forshaga ligger inte så långt från Norge och utanför Oslo bodde en av mammans bröder med sin familj. 1917 var också han på väg till USA med sina bröder. I väntan på båtlägenhet gick han omkring i Bergen, fick syn på ett skrädderi som sökte folk, blev anställd och stannade i Norge.

Ett av mina starkaste minnen från den tiden är från den dag vi skulle flytta tillbaka till Nyköping. Jag gick in till fiskaffären för att säga adjö. I affären arbetade två av familjens vuxna döttrar. En av dem lyfte upp mig på disken, satte ned mig, omfamnade och pussade mig. Jag blev alldeles omtumlad, lite förskräckt.

”Midgårdsormen, Midgårdsormen” skriker min syster och dansar omkring i den lilla roddbåten. Skräckslagen försöker hon undkomma den mycket stora ål som pappa just släppt ur mjärden. Hennes gastande studsar långt över den helt lugna vattenytan utanför Nyköping.

Varför gjorde hon det? Hon liksom jag hade med spänning läst den nordiska gudasagan och lärt känna dess gudar, jättar och andra varelser i en serie som gått i tidningen Vi under sent fyrtiotal. Vi hade lärt oss en del om sådant som nutidens barn enligt skolmyndigheterna alls inte skall lära sig något om. Så roligt skall de inte få ha.

I Forshaga hade jag fått min syster. Hon var min kusin. Hon kom till oss därför att hennes mamma, min moster, hade dött i TBC. Det första året efter mammans bortgång hade hon tagits om hand av en annan moster i Överklinten, Västerbotten. Men när denna moster fick ett eget barn ville hon inte längre ta hand om Birgitta. Så hon kom till oss. (Min mamma och mostrarna var tre av de tretton barnen från Norrbyn).

Hennes fortsatta liv blev inte lättare. Jag kände aldrig att jag hade någon riktig kontakt med henne. Mina föräldrar behandlade henne inte öppet orättvist, men ändå var det tydligt att de gynnade mig. Birgitta sade aldrig något, men visst förstod jag att hon kände sig annorlunda.

Hon hade otur med sina män och ödet behandlade henne ytterligt hårt. Hon födde aldrig något barn men hon hade sju missfall. Det förstod jag aldrig och kände inte till förrän min dåvarande fru berättade det för mig. Birgitta hade anförtrott sig till henne. Hon fick i alla fall ett adoptivbarn från Korea. De levde tillsammans ända tills Birgitta efter flera års lidande dog i cancer.

När jag tänker på Birgitta blir jag bedrövad. Hon hade så mycket som förminskade henne och förträngde hennes värld. Hon kom från arbetarhem, hade två gånger mistat sitt barndomshem och hon var flicka och kvinna. Jag hörde henne aldrig vissla.

Anders Leion