I grunden för samtidens politiska stridigheter ligger människosynen, alltså frågan om vad människan duger till. Uppfattningarna fördelar sig längs en skala vars ändpunkter är markerade ”Nästan allt” och ”Nästan inget”. Det hela förkroppsligas i vår tid i den viktigaste av alla politiska frågor som är förhållandet till välfärdsstaten. De som menar att människan på egen hand nästan inte klarar någonting vill ha en stor välfärdsstat som överallt kan gripa in för att ställa svaga människors liv till rätta. De som tror att människor på det hela taget reder sig själva om de får (eller tvingas) sköta sin egna angelägenheter ser med oro på välfärdssystemets utbredning.

De främsta förespråkarna för teorin om människornas svaghet är välfärdsstatens ledare och funktionärer vars lön och ställning i samhället beror på att de anses göra en god sak, nämligen att avhjälpa det fel i tillvaron som ligger i att många människor saknar förmågan att på egen hand klara existensen vare sig det beror på ursprungliga konstruktionsfel i människomaterialet eller på att omständigheter, typ socioekonomiska faktorer, drabbat dem och försvårat deras levnad.

De främsta förespråkarna för tesen om människors inneboende styrka är de som med sina skatter ska betala för de välfärdsarrangemang som ett folk av svaga människor motiverar.

Om detta är vad samtiden politiska motsättningar handlar om, vad har då tidigare epokers politiska kontroverser gällt? Samma sak, tror jag.

Den mest extrema förespråkaren för tesen om att alla kan allt var Jesus Kristus. Han ansåg att människorna skulle ta sig i kragen och älska varandra för att deras liv på jorden skulle bli ett paradis (vilket han troligen hade rätt i: krigen och brottsligheten skulle ta slut och maten skulle sannolikt räcka till alla om man delade med sig och alla arbetade av kärlek till nästan i stället för att tjäna pengar till sitt eget uppehälle). Jesus menade rentav att människan hade gudomliga krafter. Till exempel lärde han lärjungarna att göra underverk. ”Och han kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt över orena andar, till att driva ut dem, så och makt att bota alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet” (Matt. 10:1).

Haken var bara att människorna själva inte trodde sig ha sådana krafter. Om Jesus varit ensam hade budskapet inte kunnat spridas. Men han var inte ensam. Paulus, den store försäljaren, kom till hans hjälp och förklarade för människorna att kristendomen inte alls ställde så höga krav som det kunde förefalla av Jesu ord. Det räckte egentligen med att man döpte sig för att bli odödlig (se Rom. 6: 3 – 9). Paulus startade kyrkan genom att driva de första kristna församlingarna. Kyrkan ville gärna att folk skulle vara svaga och därför beroende av prästerskapet. Prästerna lärde sig så småningom att leva ganska bra på den människosynen. De svagas beskyddare gillade därför inte alltid Jesu rena och uppfordrande budskap.

I Legenden om Storinkvisitorn i Bröderna Karamazov illustrerar Dostojevskij konflikten mellan kyrkans och Jesu människosyn. I legenden återföds Jesus i 1400-talets Spanien ”där onda kättare brändes på storslagna bål”. Jesus hinner återuppväcka en död flicka innan kyrkomagnaten Storinkvisitorn låter slänga honom i en fängelsehåla för att följande dag avrättas som förra gången. På natten besöker Storinkvisitorn Jesus i hans häkte och anklagar honom för hans människosyn: ”Inget har någonsin varit så förhatligt för människorna som frihet! Din uppfattning om människorna var för hög, ty de är egentligen slavar om än upproriska. Se dig omkring och bedöm själv, femton sekler har gått, gå och titta på dem, vem är det du försökt lyfta upp till din egen nivå? Jag lovar att människan skapats till att vara en svagare och mer ömklig varelse än du någonsin trodde henne vara! Kan hon göra någonting som du gjorde? När du visade henne så mycket respekt var det som om du slutat ha någon medkänsla – ty du begärde för mycket.”

Vår tids två kämpande människosynerna har – påstår jag tills någon kommer med en bättre tolkning – hela tiden legat i bakgrunden för de stridigheter kyrkan ägnat sig åt. Några har velat försvara prästerskapets position som framstående och goda samhällsmedlemmar för deras omtanke om de vanliga, svaga människorna medan andra har förkunnat Jesu evangelium om människornas inneboende styrka. Detta har för det mesta, tror jag, legat bakom striderna om de teologiska dogmerna.

Luthers huvudpoäng är ett exempel. Han gjorde sin reformation utifrån den religiösa uppfattningen att människan endast kunde få frälsning, det vill säga räddning undan synden och helvetet, av Guds nåd och aldrig genom egna gärningar. Man kunde inte kvala in i himlen på grundval av egna meriter. För vår tid kan det låta underligt att människor som under livet gjort gott inte skulle få bonuspoäng vid pärleporten men för den tidens folk betydde godhet att tjäna Gud, det vill säga ingå i prästerskapet, eller att köpa avlatsbrev, något bara de rika kunde göra. Att munken Luthers funderingar kunde leda till sådana sociala eruptioner som faktiskt inträffade blir begripligt först när man förstår att det egentligen handlade om viktiga saker, nämligen folks, i det här fallet kyrkans, försörjning.

Ett annat exempel på samma sak är dogmstriden kring år 400 mellan den keltiske munken Pelagius och kyrkofadern Augustinus (bilden). Även här handlade det om ifall människan kunde hantera sina angelägenheter, i första hand frälsningen, direkt med Gud eller om prästerskapet och kyrkan behövdes som mellanhänder. Det var ett avancerat gräl med många argument som slutade med att kyrkan vann och Pelagius blev bannlyst. En viktig fråga var arvsynden som Pelagius förnekade. Det gillade inte hans motståndare som hellre såg att alla människor stod på minus redan från start och alltså hade en rejäl skuld att betala av när livet började.

Det märkvärdiga är att det alltid är de som har låga tankar om människans förmågor som lyckas framställa sig själva som de goda.