ANDERS LEION: Andra delen av självbiografin – ”Pappa föddes 1905, mamma 1911.”

Detta är avsnitt två av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Vilken är den första milstenen? Det självklara svaret är inte födelsen. Den har man, i alla fall inte jag, några egna minnen av, även om jag hört en del berättas. Det är förstås en milsten, men före den står andra, som placerats på vägen genom hörsägen av olika slag. Det är väl lika bra att ta dem med en gång.

Den första milstenen blir då berättelsen om den man som, någon gång efter 1809 rodde från Öster- till Västerbotten. (Jag upprepar: han rodde alltså). Han hade varit soldat i den besegrade, svenska armén. Också i Umeå blev han soldat. Han fick han ett torp och namnet Lejon. Hans söner blev också indelta soldater. Min farfar, som jag aldrig träffat, tag avsked 1902 ”på grund av uttjent kapitulation”, som det står i avskedsbrevet. Han hade tjänat väl och utnämnts till vice-korpral 1897. Han blev sedan timmerman och var med om att bygga upp Kiruna.

Familjen hans bodde i Umeå, i en liten stuga om ett rum. Det var kök, sovrum och vardagsrum i ett.

Fadern kom hem för att dö. Han hade TBC. Han var så svag, berättade min far, att ”när han ville ge mig en örfil för något bus jag gjort kändes det nästan inte. Det var det värsta.” Han dog och familjen hade inte råd att betala för klockringning.

Barnas mormor satt nästan orörlig vid spisen. Hon hade svårt att gå. Hon var skumögd och såg inte mössen som kilade fram och tillbaka vid hennes fötter. De tyckte också om värmen.

I stugans enda rum fanns också modern och de fyra bröderna som några år varit sex. I tvåårsåldern dog de yngsta, tvillingarna. Antagligen dog de i hjärnhinneinflammation. Modern vågade inte kalla hem läkaren. Hon var rädd för kostnaden.

Modern, min farmor, försökte själv klara sig och de kvarvarande fyra bröderna. Hon var hela tiden rädd att kommunen skulle anse henne vara oförmögen till det och ta barnen ifrån henne. Men hon klarade det. Hon städade och tvättade åt de bättre ställda familjerna i Umeå. På vintern stod hon vid en vak på älvens is. När hon kom hem kunde hon inte ta av sig de nedisade skorna med fastfrusna remmar. Barnen fick hjälpa henne.

Men det var inte bara kallt och mörkt. På somrarna jagade pojkarna ekorrar, åt köttet och sålde skinnet. På vårarna fick de i sig vitaminer från barrträdens skott. I bäcken letade de fram pärlor ur flodmusslorna och fångade gäddor med snara som de smög bakåt runt gäddans huvud och ryckte upp när den passerat gälarna.

Och en tid fick pappa tillbringa hos en faster, lärarinnan, utanför Sollefteå för att farmor skulle få lättnad i sitt strävande. Pappa berättade några gånger om sin tillvaro där. Han kom inte med så många uppgifter men det var uppenbart att han hade trivts. Han hade fått kamrater bland samerna. Han berättade, på ett sätt som avslöjade den förtjusning han känt, när renarna kom som en bred flod nedför fjällsidan mot samernas vinterviste.

I Umeå gick han i skolan. På eftermiddagarna arbetade han i en lanthandel och på kvällarna sålde han godis på biografen Odeon. Han kallades för Odeons vandrande konstapel; han hade på sig en enkel uniform.

Lönen från lanthandeln var framförallt mat, ofta lax. När han en gång frågade om det inte fanns annat än lax svarade den snälla Maria i handlarens kök: ”Dug int laxen uppå dej, pajk!” Han lärde sig cykla vid sitt första uppdrag som springpojke. Med en stor, rund ost bak och en stor ost fram skjutsades han nedför backen utanför affären. Det gick bra.

Som springpojke hade han många olika uppdrag. Ett av de mer udda var leveransen av varor till Anders De Wahl, som med sitt sällskap besökte Umeå. Han var tvungen att ta sig genom omklädningsrummet med mer eller mindre nakna skådespelerskor och dansare. De såg hans blygsel och retade honom genom att ställa sig i vägen och skratta åt honom. Det fick han, fattig pojke, svälja.

Sedan han kommit tillbaka till affären ringde någon in att han skulle leverera ytterligare något till ett av de rum som skådespelarna ockuperade på hotellet. Han cyklade dit, knackade på dörren, blev insläppt av en ensam kvinna, som låste dörren bakom honom. Sedan klädde hon av honom och förnöjde sig. Också det fick han, fattig pojke, svälja.

Efteråt övervakade hon att han klädde sig ordentlig, låste upp dörren och följde honom ut. Varför? För att hindra honom att ställa till en scen? Det skulle han aldrig våga. Kanske för att visa upp sitt fynd för kollegor.

Pappa var över åttio när han berättade det för mig. Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad säger man? Jag lyssnade i alla fall.

Pappa och bröderna blev snabbt vuxna. De var tvungna att bli det. De gick visserligen i skolan men samtidigt hjälpte de till att försörja familjen. När de gått ut skolan fortsatta de att arbete- Skillnaden var till att börja med inte så påtaglig, men efterhand skaffade de sig alla ett yrke.

I glappet efter det att de slutat skolan och före utbildningen till ett yrke hade de några år av större frihet.

Pappa ägnade sig åt att bygga kanot och vara ute på äventyr med den. En kanot var gjord av duk spänd på träspant. Han och några kamrater tog sig en bit ut i Östersjön. På en ö hade de tillgång till en stuga, en enkel, oisolerad plankbyggnad. För dem dög den gott. Jag har sett foton därifrån. De syns tydligt att de var ordentligt berusade.

Tjugutalet var en gyllene tid för spritsmugglingen. Det var lätt för dem att komma i kontakt med smugglare, inte bara för att köpa till sig själva utan också för att hjälpa till med smugglingen och tjäna en slant.

Den svåraste delen av smugglingen var den sista biten på land, in i staden. De kom på ett sätt som höll i något år, innan det avslöjades.

Televerket satte upp stolpar och drog kabel i staden. De gömde dunkarna under stolplasset och kunde obehindrat lasta av inne i staden.

Men de roade sig också med vanliga pojkstreck. De kunde till exempel, när vattnet var någorlunda varmt, välta kanoten intill tullstationen, simma in under den och sticka upp huvudet i sittbrunnen. När de sedan sakta simmade framåt och tog med sig kanoten, blev förstås tullarna som såg det skärrade. Lagom innan de skulle hoppa i en bår för att komma till undsättning dök pojken inne i kanoten upp ur vattnet, och vinkade glatt.

Pappa föddes 1905, mamma 1911. De bodde i en liten stad med en befolkning som inte rörde sig mycket, varken geografiskt eller socialt. De tillhörde båda arbetarklassen. De hade alltså mycket goda möjligheter att träffas. Det fanns inte så många nöjen att gå på. Vanligt var att man träffades på dansbanan. Var de fick ögonen för varandra första gången vet jag inte. Men de var båda aktiva i det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Mamma spelade teater som anordnades av den lokala klubben. Hon var alltså väl synlig.

Jag vet förstås inte så mycket om deras första år tillsammans. De gifte sig 1935. Deras första bostad var i en liten stuga på Morön. Fönstren satt lågt. En arbetskamrat till pappa sa att det var lätt att som om Svante, min pappa, var hemma. I så fall stack ett par spetsiga knän upp i fönstret vid soffan. På den låg han, på rygg med böjda ben.

Stugan hade inga moderniteter. Maten lagades på ett spritkök. När pappa en gång kom hem på kvällen stod köket och hoppade. Mamma hade slagit i bensin. Det klarade sig.

Jag tror de var ganska glada i varandra och hade det bra tillsammans under de åren, antagligen bättre än senare när de hade två barn.

Anders Leion