Detta är avsnitt ett av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Det ringer på dörren. Hon är vaken men vill inte stiga ur sängen. Hon är ensam, mannen gav sig iväg under gårdagen för att vara borta på arbete flera dagar. Det ringer igen, och efter en kort stund ytterligare en gång. Sedan blir det tyst.

Hon ser sig omkring i den lilla lägenheten. Den är liten och enkel, men det finns en kokvrå med gasspis och i korridoren wc. Det är bättre än på Morön utanför Umeå. Där hade de spritkök och utedass.

Men varför har de så höga dörrar i Stockholm? Gjorda av tunt trä och tudelade. Nästan allt som sker i trapphuset hörs in i rummet.

Efter några minuter kravlar hon sig ändå upp och tar sig till köksbordet, där hon blir sittande. Hon är så tung, det är bara någon månad till förlossningen.

På eftermiddagen måste hon ta sig ner till mjölkaffären. Lägenheten hör till ett hus högst upp i Borgmästargatan på Söder. Hon halkar ovigt nedför den snötäckta, isiga gatan. När hon öppnar dörren till mjölkaffären tränger ett moln av immig luft ut på gatan.

Inne i butiken, överfull av ivrigt pratande kvinnor, lyssnar hon på dem och förundras över det snabba talet mellan dem. Det glider smort, glatt fram, delvis genom näsorna deras. Hon får frågor om vad hon gjort på morgonen. Hon lyckas undvika att svara direkt.

Då får hon veta att några av hyresgästerna gått runt med kaffe och kakor för att fira lucia.

Några månader senare föder hon mig på allmänna B.B. Man tror att jag skall dö och jag nöddöps. Nu skriver jag detta 82 år efteråt.

Det är kväll, eller i alla fall sen eftermiddag. Det är alldeles mörkt. Runt varje lykta längs med vägen till stationen är det en ljusring på snön. Vägen till stationen är plogad, men snövallarna täcker gångbanan. Vi, föräldrarna, min syster och jag, går längs vägkanten och får gå på led när någon lastbil med soldater skall passera. De är också på väg mot stationen.

Luften är frisk, syrlig. Det snöar fortfarande stora lätta snöflingor, som glider fram ur mörkret och blir synliga i lyktornas ljuskäglor.

Jag tittar upp mot en lykta och snöfallet blir som ett tak. Snöflingor fastnar i ögonbryn och ögonfransar.

När vi kommer fram är stationsbyggnaden upplyst av gult ljus. I ljuset går en patrull runt huset. På spåret står ett tåg med tyska soldater. En del av dem går fram och tillbaka på perrongen. Nästan alla röker. Patrullen består av svenska soldater som skall bevaka och skydda de tyska.

Det är dagen efter min födelsedag. Kanske min fjärde? Jag har fått en verktygslåda med några enkla, små verktyg. Jag är glad över gåvan, går ut i solen och vill visa upp dem för någon. Vid en vägkant sitter ett par pojkar, lite äldre än jag. Jag håller fram verktygen för att de och jag skulle bli beundrade. De reser sig, närmar sig nyfikna. De ser vänliga ut. Jag tror att de är snälla. Då tar, helt lugnt, pojkarna verktygen ur mina händer och går därifrån. De går lugnt, leende och pratar med varandra. Solen blänker i verktygen som de skrattande kastar mellan sig.

Jag blir så paff att jag inte kommer mig för att protestera. Jag blir inte heller så ledsen, mest förvånad. Jag kan inte förstå handlandet.

Dessa tre bilder utgör något slags tidiga minnen. Det första återger det kanske enda som min mamma berättade om den korta tid vi bodde på
Söder i Stockholm, efter att föräldrarna flyttat från Umeå, där pappa, svartlistad efter att ha försökt bilda ett fack, inte kunde få arbete.

Det andra är kanske ett minne av egna upplevelser. Jag tror det, men det kan också vara en berättelse som jag gjort om till eget minne. Det tredje historien, om verktygen som stals, är jag däremot säker på att jag själv upplevt och sparat i det egna minnet.

Stationen låg i Forshaga. Dit hade vi flyttat sedan vi efter en kort tid i
Stockholm flyttat till Nyköping och sedan, efter ett år, fortsatt till Värmland. I Forshaga fyllde jag år och miste min födelsedagspresent.

När man blir gammal sägs det att man går i barndomen. Det är sant. Alla diskussioner, allt utredande, alla påståenden och motpåståenden har man redan hört alltför många gånger. Likaså alla dokumentärer som ansträngt försöker sälja något lags ersättning för verklighetskontakt.

Detta blir, om inte ointressant, ändå mer likgiltigt. Ekorren som orädd kommer fram för att kolla läget, älgen som inte förstår att den skall vara vild utan står och blockerar stigen och inte vill flytta sig, stjärnhimmelns svarta hav som man kan dyka i – allt detta barnsliga blir viktigare, även om det inte har samma lyster som under barndomen.

Och det är mycket skönt att bli som ett barn och se på världen lite nedifrån, lite distanserat och roat över alla uppgörelser som i evighet liknar alla andra under tidigare år.

Det omedelbara, det som sker i nuet blir viktigt igen. Sinnesintrycken kan få lite av den betydelse som de hade i barndomen. Då kunde en krokig gren vara spännande, den kunde bli en pistol eller ett svärd. Nu kan vädrets skiftningar uppfylla sinnet utan att kräva några reflektioner eller överväganden. De är. Jag är.

Men också det förflutna kan bjuda liknande upplevelser. Minnet blir en brunn att ösa händelser ur. Det är dessa händelser som tillsammans utgör minnet, ens historia. Man kan, om man vill, grunna på det som dyker fram eller också bara uppleva det redan skedda igen, nu i ett annat ljus, inte bara därför att man ser och hör minnet från erfarenhetens höjd. Det kan också framträda klarare, tydligare, befriat från det ursprungliga ögonblickets omgivande brus.

Man kan, om man vill och törs, bli barnslig igen. Denna barnslighet är ett slags beredskap, en villighet att ta emot det minnet bjuder.

Minnet kan vara som en brunn av oändligt djup. Försöker jag stirra ned i den för att söka efter något bestämt grumlar den sig. Det är den som bestämmer vad jag skall få uppleva.

I strömt vatten kan virvlar bildas. De kan suga ned löv och annat i sina trattar och låta dem försvinna från ytan. Ibland verkar det som om minnet fungerar som sådana trattar, vända upp och ner. De suger upp till ytan sedan länge glömda ting, minnen som länge kunnat vara dolda.

Visst kan man förstå vilken händelse i nuet som fått det enskilda, avgränsade minnet att dyka upp, men samma slags händelser i det flytande nuet kan tidigare ha varit helt avskilda från minnets brunn.

Dessa enskildheter som flyter upp ur brunnen, ur det tidigare livet, är ofta nöjsamma och roliga att betrakta på nytt – även om de kunde vara väl så pinsamma den gången de hände och även som minne kan ha pinsamhetens doft.

Och vad är det för krafter som driver den underjordiska strömmen framåt? Det man tidigare upplevt? Det man upplever i nuet? Det man fruktar eller hoppas att man skall få uppleva?

Men så finns det ett annat slags minnen. Det är de som ständigt är tillgängliga, som man medvetet kan framkalla när som helst. De står som gammaldags milstenar längs levnadsvägen. De är inte så spännande, kanske. De är för välbekanta. Men, om man nu vill färdas bakåt i tiden är de användbara. Med deras hjälp kan man påbörja resan och se vad annat längs vägen som kan dyka upp.