Sverige brukar beskrivas som en konsensuskultur, vilket betyder (om jag förstått rätt) att alla tycker och tänker som självständiga individer men resultatet blir exakt detsamma. Det är mycket praktiskt när man ska bygga ett statsskick, eftersom man slipper uppslitande konflikter. Det spelar inte så stor roll om det är borgarna eller sossarna som sitter vid rodret, vi är ändå ett av de mest lättstyrda folken i världen.

Därför fungerade Sverige som ett väloljat urverk, ungefär fram till 1990, då människor från hela världen sökte sig hit för att ta del av miraklet. Homogeniteten försvann och med den delar av konsensuskulturen. Plötsligt stod politikerna inför ett helt nytt fenomen, som började bli märkbart när partier som Ny Demokrati och Sverigedemokraterna dök upp på gatorna. Svenskarna var inte längre överens.

Konsensuskulturen har säkert skyddat oss från en del blodiga uppgörelser genom historien. Samtidigt som tusentals aristokrater miste huvudet på Paris gator, genomförde Gustav III en statskupp som kostade föga mer än två människoliv, hans eget och Ankarströms. Revolutionsvågen 1848 gick oss nästan spårlöst förbi, liksom de bägge världskrigen. Vi tog steget från agrarsamhälle till socialiststat utan allvarligare incidenter än skotten i Ådalen. Kanske var det Stormaktstidens stålbad som lärde oss att hålla ihop, eller har vi det helt enkelt i våra gener.

Vill man få alla människor att röra sig åt samma håll, men inte har en konsensuskultur att luta sig mot, måste man etablera en ”lydnadskultur”. På ytan ser den ungefär likadan ut, men kräver en kontrollapparat och ett straffsystem för att fungera. Kina, Sovjetunionen och Islam är exempel på lydnadskulturer. Det Kalifat Muhammed såg framför sig krävde så hög grad av samstämmighet, att enda sättet att komma dit tycktes vara att likvidera dem som föll utanför ramen. Hitler och Stalin var av samma åsikt. Gärna konsensus men först ett rejält blodbad. Ingen av dem lyckades särskilt väl med sina samhällsbyggen, så endräkt byggt på lydnad är tydligen inte lika effektiv.

Konsensus är svårt att framtvinga och den tar låååång tid att utveckla. Att Sverige lyckades så bra kan bero på att vi varit relativt isolerade, och att ingen gjorde sig mödan att invadera oss på ett halvt årtusende. I en värld med öppna portar, där människor och kulturer ständigt rör sig, är den sortens samförstånd en omöjlighet.

En gränslös värld kräver alltså någon form av lydnadskultur. Problemen är att de gamla totalitära systemen: kommunism, nazism och fascism, blev moraliskt bankrutt redan på 1900-talet, att Islam och västvärlden visat sig ungefär lika kompatibla som olja och vatten och att Kristendomen är svår att bygga vidare på, av det enkla skälet att moderna människor inte tror på Gud.

För att knyta ihop säcken skapades en helt ny ideologisk plattform, låt oss kalla den PK-ism. Och som:

– tilltalar en generation som vant sig vid frihet och demokrati
– kräver total lydnad och effektivt straffar avvikare
– inte bygger på fysiskt våld
– inte blandar in Gud
– inte allt för mycket avviker från sharialagarna

…

Det finns minst ett halvt dussin andra variabler att ta hänsyn till, men redan så här långt ser vi att projektet inte hänger ihop. PK-ismen är inte en ideologi i vanlig mening, utan ett försök att bygga en lydnadskultur, ur ett antal sinsemellan oförenliga komponenter. Därför är den nyckfull och full av motsägelser. Vad som är PK idag kan vara motsatsen imorgon. Man blir aldrig riktigt klok på vad värdegrunden bär i sitt sköte.

Det är en vanlig uppfattning att PK-ismen uppstod på amerikanska universitet, alternativt i franska salonger, och att Sverige bara hakar på en internationell trend. Men då tror jag man underskattar Sverige. Konstiga idéer har alltid kläckts på lärosäten och i diskussionsklubbar, men det är först när de blir statsbärande som de får verklig betydelse. I Sverige tog PK-ismen tidigt plats i regeringen, och det är först nu som USA börjar komma ikapp. Vill man spetsa till det kan säga att Sverige blev för PK-ismen, vad Sovjetunionen blev för kommunismen.

Min kristallkula säger att antingen kommer PK-ismen att trassla sig än djupare in i sina egna paradoxer. Tills det kanske utbryter ett krig, eller att världens länder återgår till att odla sin täppa och förvisar PK-ismen tillbaka till diskussionsklubbarna. Eller kommer PK-ismen att koncentrera sig på sin kärnuppgift; att i en global värld utan gränser få folk att lyda. Då måste den antagligen offra en del av sina humanistiska principer, och bli mer lik någon av sina totalitära föregångare. Kanske en typ av teknokratisk fascism, understödd av artificiell intelligens.