Nyligen råkade jag se ett inslag på Rapport när jag var hemma hos en kompis. Annars brukar jag, för att hålla blodtrycket nere, undvika SVT:s agendasättande nyhetsrapportering. Men jag gillar fotboll, så när tränaren för Djurgårdens herrlag Kim Bergstrand ställdes mot väggen, spetsade jag öronen. Där stod Bergstrand med en lätt förgråten glans i ögonen och bad om ursäkt. Han sade att han kände sig liten. På reporterns upprepade påfrågor (något som i vanliga fall inte är public service starka sida) försäkrade Bergstrand att han aldrig har haft Hitler som förebild i sin tränargärning.

Jag måste erkänna att jag reagerade på ren reflex: Ständigt denna fixering vid Hitler och nazismen som svenska journalister lider av! Kan de aldrig släppa greppet? Vad handlade det nu om? Jo, det här uttalandet som Bergstrand hade gjort för Aftonbladet och som sedan hade spritts på sociala medier:

Man kan säga vad man vill om några hemska människor som levde i Tyskland på 30- och 40-talet, men de fick folk att göra saker i ett sammanhang. Metoder och sådant kan man diskutera, men det finns säkert saker som de gjorde som man kan ta lärdom av. Eller hur man inte ska göra. Men jag tror att man överallt kan leta ledarskap.

Svenska kommittén mot antisemitisms ordförande Svante Weyler (som jag haft ett studiosamtal med då jag på nittiotalet kommenterade tysk fotboll i TV4) underströk att Bergstrand uttryckt sin uppskattning för personer som startat världskrig och utrotning av folkgrupper. Weyler menade att djurgårdstränarens förklaringar var en ”efterhandskonstruktion” och att denne omedelbart hade fått avgå om han hade tränat ett tyskt lag.

Det var naturligtvis ett ogenomtänkt och ansvarslöst uttalande, särskilt från en person i Bergstrands position, och jag tycker att det var helt okey att han bad om ursäkt för den fadäsen. Men journalisternas iver var inte att ta miste på. Samtidigt reagerade jag och min kompis direkt genom att utbrista: ”Men Pia Sundhage, då?!”

Svenska damlandslagets före detta tränare och den tidigare fotbollsstjärnan Pia Sundhage, har kommit ut som kommunist. Hon har varit mycket aktiv för Kommunistiska partiet, som alltid har varit stalinistiskt ända sedan de hette Kfml(r) 1970. (Här utbrister deras proletära sånggrupp i en hyllning till den sovjetiske diktatorn.)

Jag behöver inte gå in på att Stalin tillhör historiens största massmördare med förmodligen tiotals miljoner människor som offer för att uppnå bolsjevikernas klasslösa utopi. Trots det har den framgångsrika Sundhage bara blivit beskriven i vördande och beundrande ordalag av svenska journalister och hela etablissemanget. Hon är ”en pionjär i frontlinjen” som bland annat har blivit blivit utsedd till ”Årets svensk i världen” och ”Svenskarnas drömchef”.

Vad jag instinktivt reagerade mot i Rapportinslaget, var nog att detta mönster har pågått i evigheter i våra konventionella medier. Det är bara att följa den intersektionella PK-manualen så förstår man varför: vänster trumfar höger, kvinna trumfar man, lesbisk trumfar hetero. En vit, västerländsk man gör ett rörigt uttalande, som kan tolkas som en viss ambivalens inför nazistisk organisationsförmåga. Han måste pudla för att inte bli fredlös. Fridlyst blir däremot en kvinna inom samma bransch, trots att hon aktivt verkat för ett parti som hyllar Stalin, som vad gäller vållande av mänskligt lidande, inte skilde sig från sin nazistiske like.

Sedan tänker jag att det här är kanske knappast någonting att skriva om, det är ju sådant som händer hela tiden. Därför riskerar det att bli förutsägbart, och vem är intresserad av sådant som man redan visste? När jag diskuterar detta med Patrik Engellau säger han att det är ju det som är nyheten: Vi har blivit så avtrubbade att vi inte riktigt vet om det är mödan värt att reagera mot PK-medias narrativ. Deras lågintensiva krigsföring har blivit luften vi andas.

Vad gäller fotbollen: Först blev jag förbannad, men numera tar jag bara ett djupt andetag när jag kollar på engelska Premier League-matcher, där spelare, domare och linjemän under hela säsongen inför avspark går ner på knä i en BLM-hälsning, där de tomma läktarna ofta är draperade med den revolutionära organisationens banderoller. Det svenska damlandslaget gör samma sak.