Varför är abortfrågan så infekterad? Går den alls att diskutera eller skall vi lämna den därhän? Einar Askestad resonerar fram ett svar som säkerligen chockerar en del.

En av de svårare frågorna att diskutera torde vara abortfrågan. Inte sällan hinner en diskussion aldrig ens ta vid, för motparten blir så triggad av att frågan överhuvudtaget diskuteras att den slår bakut. Vad värre är, köper man inte de två positionerna, ”för eller emot”, utan söker föra in saker som borde vara relevanta i sammanhanget och som riskerar göra saken mer komplicerad, slår försvarsmekanismerna in och motparten blir irriterad, störd och arg; abortfrågan är plötsligt inte lika glasklar som den borde vara. Kvinnan äger sin kropp, hon bestämmer över den, och hon gör precis som hon vill med fostret. Punkt slut.

Låt mig närma mig detta utifrån en aspekt som kan te sig perifer, men som jag tror leder oss längre in i abortfrågan och hur den ser ut i vårt land. Kvinnans suveräna rätt till att avgöra fostrets öde är till synes frikopplat från kvinnans ansvar över att hon blivit befruktad. I en tidigare epok – säg på 1800-talet – var en sådan inställning rätt begriplig, för kvinnan saknade de rättigheter och möjligheter som mannen hade, ekonomiskt, socialt, osv. Kvinnan som blev med barn var mer eller mindre ett ”offer”. Mannen, det patriarkala systemet etcetera, gjorde att hon blev med barn vare sig hon ville det eller inte. De tiderna torde dock vara förbi. Kvinnan, genom emancipation, bättre preventivmedel och abortmöjligheter, kan styra huruvida hon blir befruktad och havande eller inte. Det faller åtminstone även på kvinnans vilja, i vår tid, att bli med barn eller inte. Kvinnan är därmed inget offer mer (även om tankefiguren underligt nog överlevt och allt jämt är populär, eller skall vi säga användbar?). Hon styr sitt öde, hon är fri att göra som hon vill, inte minst ifråga om sin egen kropp och sexualitet.

I vår kultur är frågan om ansvar kopplat till frågan om val. Tar man ett val i sitt liv, får man även ta dess konsekvenser. Ett suveränt val innebär ett suveränt ansvar; vi kan inte både vara fria och kräva att andra skall betala priset för våra val. Det tycks rimligt att tänka på denna sak på det viset. Konsekvenserna av ett annat tänkande – att någon, somliga, eller alla andra, skall ta konsekvenserna av mitt val – vore förödande. Inte minst försvinner i praktiken varje frihet om någon annans frihet skall bestämma över din frihet. Att kvinnan suveränt bestämmer att avbryta ett havandeskap kan vara svårt för fadern (om han ville annorlunda), men är på det stora hela oproblematiskt. Kvinnan har sin kropp, i den finns ett foster, hon gör vad hon vill med det. Beslutet är lika suveränt som oåterkalleligt. Aborten är genomförd, fostret är borta. Problemet löst.

Å andra sidan. Kvinnan behåller fostret och föder barnet. Suveräniteten i beslutet är hennes och ingen annans. Självklart bör kvinnan då även tillerkännas ansvaret för sitt val. Mannen har här ingenting att säga till om, hans (del)ansvar inskränkte sig till befruktningen, och den är så att säga irrelevant ifråga om beslutet att avbryta eller fortsätta havandeskapet. Det beslutet är kvinnans egen och ingen annans.

Vad betyder detta? Till att börja med att vi behöver se över ansvarsfrågan kring aborträtten. Kvinnan måste få fullt ansvar för sina beslut. Det betyder att den man som råkade vara den som befruktade henne ges möjligheten att välja huruvida han skall ta sig an faderskapet eller inte. Ekonomiskt, vårdnadsmässigt, etc. Mannen måste här vara lika suveränt fri att besluta över sitt liv som kvinnan var över sitt liv. Det är inte omöjligt att detta skulle kunna gynna även modern; hon skulle tillerkännas sitt ansvar för sina val och inte både ha kakan och äta upp den i kraft av ett premodernt tänkande som hänger kvar ända in i våra dagar. Från att vara offer skulle kvinnan bli myndig. Även barnet skulle kunna gynnas av en sådan verkligt emanciperad mor, som till fullo tog konsekvenserna av sin tilldelade suveräna beslutsrätt och lärde sig leva med den suveränitet som utgör hennes varelse. I konsekvensens namn hamnar vi sålunda i en situation där kvinnan och mannen inte behöver varandra i hänseende till foster och barn. Kvinna och man behöver inte ha med varandra att göra ifråga om sina avkomma. I konsekvensens namn kunde det även underlätta om männen lämnade sin sperma till någon form av fördelningscentraler där kvinnan kunde välja vilka gener hon vill föra vidare. Att för en kvinna inte veta vad för slags avkomma som skall komma ut ur hennes kropp, är på sitt sätt ett övergrepp mot henne, det är något som hon inte kan styra, och som drabbar hennes kropp och vilja. Vi måste här – åter igen, i konsekvensens namn, då vi upphöjt hennes vilja till den suveräna faktorn ifråga om liv och död – gå varsamt fram och tänka fritt. Vi har allt för länge varit fast i tankemönster som motsäger varandra (kvinnan kan till exempel inte både vara suverän och offer), vilket abortfrågan ställer oss inför och skapar oreda.

Vi landar med andra ord i slutsatsen att abortfrågan trots allt är rätt okomplicerad. Okomplicerad i den mån vi accepterar de premisser som gäller. Detta förklarar i sin tur varför så många inte ser någon vits i att diskutera saken. Kvinnans vilja är helig, inget barn i världen kan stå i vägen för den. Huruvida premisserna – det moderna synsätt som råder – är en bra sak, om det är ett riktigt eller tillfredställande sätt att se på livet, på man och kvinna, på barnet, och dess behov, är en annan fråga, som möjligen kunde diskuteras. Men det kräver en helt annan horisont, ja, en helt annan människa än den vi ser idag, och vi gör säkerligen bäst i att lämna det samtalet därhän.

Barn kan helt enkelt vara ett stort hinder för kvinnan, fostret ett otyg som måste bort. Kvinnans frihet – det vill säga hennes vilja – trumfar bokstavligen allting. En del kvinnor, som är starkare och förstår vilken makt de fått och har, ryggar inte tillbaka för konsekvenserna av detta synsätt och dess frihet. Doris Lessing, nobelpristagerskan i litteratur, menade att kvinnans rätt att döda sin avkomma inte stannar vid fosterstadiet. En kvinna kan ta död på sitt barn även efter att det fötts, för barnet tillhör sin mor. I New York har man nyligen beslutat att aborträtten gäller fram till det ögonblicket barnet skall till att födas. Allt detta och liknande är resultatet av det synsätt som vår abortlag avspeglar. En kvinna är främst sig själv nog, skall ett barn födas beror det på att kvinnan önskar ett barn, ingenting annat. Själva idén om att detta med att föda barn skulle ha en annan, ja rent av större mening än kvinnans egen vilja, är en anomali för att inte säga obscenitet.

Så kvinnor, bli inte upprörda över hur de små söta kycklingarna avlivas på löpande band, sluta ömka för den sorgsna tiken vars valpar föds döda, era foster betyder mindre än så. De är ingenting bortom er vilja, och fungerar just därför utmärkt som material för vacciner och hudkrämer, om de nu inte redan hamnat i sjukhusets soptunna.

Einar Askestad är skönlitterär författare, född 1964 i Kalix av österrikisk mor och norsk far, uppvuxen i Portugal, Spanien, Österrike och Sverige. Han debuterade 1997 med novellsamlingen ”Det liknar ingenting”, publicerade ”Så enkla är orden” (2018) och kom hösten 2020 med ”Ting” som är hans tolvte bok. Han inledde sin skrivarbana i början av 90-talet som litteraturkritiker på BLM och har därefter medverkat i tidskrifter. Han finns på Twitter