För några år sedan undrade förre Scaniachefen och dåvarande ordföranden i Svenskt Näringsliv Leif Östling vad skattebetalarna får för sina skatter. ”Vad fan får jag för pengarna?” sa han närmare bestämt och för det blev han petad som ordförande i den främsta svenska företagarorganisationen. Det var en deplattformering som hette duga innan man ens visste att det hette deplattformering.

Att fråga sig vad man får för sina pengar när man lämnar dem ifrån sig är en naturlig och vällovlig sedvänja. Varenda svensk gör det antagligen flera gånger om dagen. På ICA-hyllorna hänger lappar som anger varornas kilopris innan frågan ens är ställd. Handlarna uppmuntrar oss att begära uppgift om vad fan vi får för pengarna. Själv jämför jag ibland kilopriset på ekologiska och icke-ekologiska grönsaker och finner att de förra ofta är rejält mycket dyrare, i vissa fall dubbelt. Då kanske jag köper hem såväl ekologisk som oekologisk endivesallad och låter bordsgästerna blindtesta. Ingen, vågar jag påstå, kan känna någon smakskillnad. Jag framför då slutsatsen att den ekologiska endivens högre pris antagligen är motiverad av något religiöst vilket får mig att sjunka ytterligare i bordsgästernas aktning eftersom jag förolämpar inte bara dem utan också ett högre väsen.

Nu kanske du tycker att jag bara svamlar när jag jämställer den organiska grönsaken med den förre lastbilsdirektörens uttalanden (ungefär som att han pratade persilja, höhö). Men så är det inte. Exemplen illustrerar tvärtom vad slags prisbedömningar som är socialt acceptabla och vilka som inte är det. Den grundläggande principen – och så har det varit i varje fall sedan Martin Luther bannlystes för sina protester mot avlatshandeln – är att betalningar som går till något heligt inte får ifrågasättas. Än mindre än betalningarna får såklart det heliga självt problematiseras.

Ett intelligent väsende, kanske från Mars, som inte var inskolat i mänskligt beteende skulle nog få bryderi med att en person kan mista jobbet för samma självklara och naturliga fråga kring skatterna som en normal medborgare ställer när han överväger att åka taxi snarare än buss – nämligen vad fan han får för pengarna – och snart inse att det finns en särskild dimension på jorden som kanske saknas på Mars, nämligen föreställningen om det heliga. Detta heliga, skulle marsianen snart upptäcka, kräver särbehandling. I vissa situationer kan man bli dödad om man försöker avbilda det, ibland blir man berövad försörjningsmöjligheterna och i varje fall umgänget med respektabelt folk om man undrar vad det heliga gör med sina inkomster. Att riterna och straffsatserna för hädelse varierar ändrar dock inte det faktum att det heliga är heligt. Den ene bli stenad, den andre får sparken.

Så småningom, efter fördjupade studier av det mänskliga samhället, skulle marsianen troligen dra slutsatsen att det finns någon sorts förbindelse mellan heligheten och makten. Under den absoluta kungamaktens dagar på 1700-talet var majestätsförbrytelser ofta förknippade med dödsstraff. (Bilden visar den brasilianske upprorsmannen ”Tandutdragaren” da Silva Xavier som hängdes och steglades år 1792 för just majestätsbrott när han ville göra uppror mot skatten. Han hade undrat vad fan han fick för pengarna.)

Östlings förseelse var just ett sådant majestätsbrott. Hos oss är det inte god ton att undra över vad det härskande politikerväldet gör med våra pengar (lika lite som det anses god smak att undra över miljöpolitiken). Men det paradoxala är den oerhörda makt de lindriga eller obefintliga straffen för sådana förseelser utövar på svenska folket. Jag stöter ofta på folk som inte vill stå för sina åsikter trots att de enda repressalier de i verkligheten råkar ut för om de klagar över exempelvis invandringen eller den dyra organiska endivesalladen är att grannens dotter eller kanske de egna barnen fryner på näsan. Räkna exempelvis hur många kommentatorer på den här och på andra svenska bloggar som väljer att uppträda under eget namn.

Låt oss byta strategi. Låt oss i stället för att lisma chockera minst en motståndare per dag för att visa att vi faktiskt finns (och enligt min bedömning utgör en majoritet).