Jag måste erkänna att jag studsade till när jag såg den här bilden dyka upp i mitt flöde. Både Patrik Sjöberg och Joakim Lamotte har alltid väckt min respekt, för att de så konsekvent ställt sig på offrens sida och krävt att pedofiler såväl som andra kriminella ska sota för sina handlingar.

Men ”Kill your local pedophile” (som även finns som T-shirt och träningsbyxor) skjuter över målet. Det känns faktiskt som att man uppmanar dalkarlarna i Björbo att ta fram högafflarna och marschera mot Federleys gård.

Kanske fultolkar jag Patrik Sjöberg – som förutom att driva den här kampanjen, håller föreläsningar i ämnet och medverkar i TV-soffor där övergrepp mot barn debatteras. Kanske menar han bara att vi ska skapa en så stark opinion mot pedofili, att perversa typer inte vågar sig ut i lekparken, och pedofiler känner sig så hotade att de avstår från att bli tränare i pojklaget. Patrik har själv en historia som pedofiloffer i idrottsvärlden och vet vad han talar om.

Men jag skulle tro att den sociala motviljan redan finns, även om den inte nått hela ledningen för Centerpartiet. En och annan tar säkert uppmaningen på orden och tycker att dödsstraff är en rimlig påföljd för pedofili, och om rättsväsendet inte gör jobbet kan tänka sig en lynchmobb som alternativ. Hur man än ser på saken, så har Patrik Sjöberg utlyst en fatva.

Fatvor är något jag brukar förknippa med Islam eller vänstern. Att uppmana till mord på kapitalister är ”comme il fault” i många revolutionära kretsar. ”Gör de rika till kattmat” kunde man läsa i Pridetåget för några år sen. I Scum-manifestet (vars författarinna hyllats av en svensk akademiledamot) uppmanas världens kvinnor att skära upp män. På 70-talet uppmanades vi av Ebba Grön att skjuta en polis. Rapartisten Jesse Conable uppmanade nyligen sina följare på Facebook att skjuta vita. Kanalen ”Svenneslakt” finns fortfarande kvar på YouTube (och har i elva år motstått alla utrensningar av näthat). Antalet fatvor som utslungats mot Trump går helt enkelt inte att räkna. Och till världens muslimer har utgått ett påbud att om man har en granne som liknar Lars Vilks, bör man hålla kökskniven redo.

Vad som får Patriks Sjöbergs fatva att sticka ut, är att den kommer från ett oväntat håll. Till att börja med har kampen mot pedofiler och pedofila nätverk profilerat sig ”högerut”. Antagligen för att sexliberalism varit en del av vänsterns identitet sedan 60-talet, samtidigt som man närmat sig den muslimska världen där barnäktenskap ses som något ”normalt”. Det blev särskilt tydligt i England, där högerprofilen Tommy Robinson fängslades efter att ha arrangerat en protest mot pedofilskandalen i staden Rotherham.

Enligt min erfarenhet brukar högerkrafter försvara lag och ordning genom att stärka rättsvårdande institutioner, medan vänstern har rykte om sig att gå ut på gatorna och agera folkdomstol. Men det där kanske håller på att ändras. I USA är för närvarande miljontals konservativa, inklusive den förre presidenten, övertygade om att ett korrupt rättssystem vänt sig mot det amerikanska folket. Och i Sverige (som brukar följa USA i spåren) talas allt oftare om att domstolar utdömer så milda straff för vålds- och sexualbrott, att de inte längre speglar det allmänna rättsmedvetandet. Det kanske tydligaste exemplet är bedömningen av övergrepp mot barn.

Jag gillar inte lynchmobbar och tycker Sjöbergs kampanj är osmaklig. Även om man struntar i pedofilers väl och ve är lynchmobbar inte alltid selektiva i sin rättsskipning. Pedofil kan bli ännu en metafor för ”folk man inte gillar”, ungefär som ”horunge”, ”rasist”, ”Sverigedemokrat” eller ”neger”. Det är sällan en god idé att utse allmänheten till bödel.

Men det är säkert en god idé att se över straffskalorna, framför allt de dubbla måttstockarna. På 90-talet fanns en pedofilskräck i Sverige som gjorde att oskyldiga pappor, på lösa grunder och i någon slags feministisk nit, kunde dömas till långa fängelsestraff och åratal senare få upprättelse. Under MeToo-kampanjen kunde nästan vem som helst anklagas för våldtäkt, förutsatt att man var en svensk man en bit upp i karriären.

Samtidigt finns mängder av fall där unga multikriminella män våldtagit minderåriga, ensamma eller i grupp och kanske hånar dem efteråt eller skryter om det på nätet. Händelser som i förment progressiv anda viftats bort som bagateller – eller åtgärdats symboliskt, genom att distribuera armband där det står att man ”inte får tafsa”.

Det är en draksådd som antagligen kommer att stå oss dyrt. Kanske i form av en revolutionär höger.