PATRIK ENGELLAU: Tre gånger välfärdsstaten

Häromdagen reste jag med tåg från Stockholm till Åre. Under resan såg jag välfärdsstaten i aktion två gånger. Några mil söder om Sundsvall stannade tåget och tågbefälet frågade i högtalarna om det fanns någon läkare eller annan sjukvårdspersonal på tåget för det hade inträffat ett sjukfall i vagn tre. Om det mobiliserades någon läkare eller sjuksköterska fick resenärerna aldrig reda på men fem minuter senare meddelades att det skulle bli en försening ty tåget väntade på att det skulle komma en ambulans att ta hand om sjukfallet. Herregud, tänkte jag, full av misstro mot landstingsregionernas allmänna såsighet. Kan de inte vaccinera folk så kan de väl inte skicka ambulanser så här ute i ödemarken. Men där hade jag fel för ungefär femton minuter senare var sjukfallet omhändertaget av ambulanspersonalen och tåget kunde rulla vidare mot Sundsvall.

Det gjorde mig glatt överraskad och faktiskt stolt. Tydligen kan vi om vi vill, vi svenskar. Om Leif Östling på nytt ställer frågan om vad fan vi får för pengarna så har jag ett svar. Vi blir hämtade av ambulans på vischan söder om Sundsvall.

Knappt hade det ena äventyret slutat förrän det andra började. Bland de påstigande i Sundsvall fanns en äldre, sjaskig och möjligen berusad man med grått stripigt hår som jag hoppades skulle sätta sig långt ifrån mig. Han satte sig snett bakom. Strax kom konduktören och så inleddes en palaver som pågick nästan ända till Pilgrimsstad vilket var den möjliga fylleristens destination.

Konduktören begärde vänligt att få se mannens resehandlingar. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Han var säker på att biljetten låg i innerfickan för han hade lagt den där, det var han säker på. Han frågade konduktören om hon möjligen kunde förklara mysteriet. Det där spelet pågick en stund och sedan övergick konduktören till en annan taktik, nämligen att i all välvilja försöka få mannen att lösa en ny biljett. Till mannens uppenbara förvåning var detta lika knepigt som att visa den biljett som han fortsatte att försäkra att han hade någonstans.

Man hade kunnat tro att konduktören vid det här laget skulle slänga av karlen i kylan på någon lämplig station men det gjorde hon inte. I stället inventerade hon omtänksamt hans plånbok som han ville ha hjälp att undersöka för att se om det fanns något giltigt betalningsmedel. Hon prövade ett bankkort men det fungerade inte ty mannen hade glömt bort sin kod. Till slut log hon beslutsamt och vänligt beskyddande mot den hjälplöse mannen och sa att han fick åka med dit han skulle, dock att han aldrig skulle kliva på bolagets tåg utan färdmedel igen.

Där gjorde välfärdsstaten sin andra goda gärning den dagen. Jag har inte så mycket till övers för fripassagerare men konduktörens hantering av det här fallet tycks mig förenlig med välfärdsstatens ändamålsparagraf så som den formuleras i regeringsformen:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Att ställa pilgrimstadsbon på en blåsig, övergiven tågstation i Jämtlands län i femton graders kyla hade definitivt inte gett honom trygghet och goda förutsättningar för hälsa. Även den här gången tyckte jag att välfärdsstaten hade handlat i den anda jag önskade. Att låta alkoholister  frysa ihjäl i inre Norrland hade inte känts rätt.

Jag kunde inte låta bli att reflektera över hur olika jag reagerat när jag i en kolumn av Bitte Assarmo läst om en annan metod att hantera fripassagerare i kollektivtrafiken, en metod som inte gick ut på att utröna passagerarens vilja och förmåga att betala avgiften och sedan, när förmågan avslöjat sig ligga kring nollstrecket, av barmhärtighet i ett specialfall låta nåd gå före rätt. I stället för att genomföra denna rigorösa kontroll hade välfärdsstaten i Bittes betraktelse nöjt sig med att utan protester släppa igenom dem som inte hade lust att göra rätt för sig. Så här skrev Bitte:

De vakter som står vid spärrarna hindrar aldrig tiggarna från att smita in bakom ryggen på någon betalande kollektivtrafikpassagerare. Däremot har jag flera gånger sett dem hindra andra som försökt tjuvåka – folk som haft vad som brukar kallas ett svenskt utseende… det är inte bara romer som fått passera fritt i tunnelbanan. Det gäller även andra grupper med annan etnicitet än svensk. En gång såg jag ett stort gäng ungdomar med utländskt utseende bana väg genom spärrarna utan att betala, samtidigt som ett par vakter ser på utan att lyfta ett finger för att hindra dem. På samma sätt har jag sett hur biljettkontrollanter undviker att kontrollera passagerare med utländskt utseende – särskilt om de är unga män eller kvinnor med slöja. 

Sådant tycker jag inte alls om. Alla fripassagerare har inte lika värde oavsett vad den officiella svenska värdegrunden har att säga. Den stora skillnaden är att välfärdsstaten på åretåget handlade klokt och värdigt medan den i Bittes krönika handlade som den gjorde för att den var rädd. Den var kanske rädd för att bli uthängd i media eller för att bli nedslagen av fripassagerarna men det finns ingen, vad jag kan komma på, annan förklaring än rädsla. Vi kan inte ha en välfärdsstat eller annan statsavdelning som grundar sina beslut på fruktan. Egentligen tror jag att det är ett slags korruption. Om en tjänsteman underlåter att fatta ett beslut för att han är rädd att få en blodig näsa är det lika korrupt som om han fått en muta för att låta bli att fatta beslutet. Och rättsväsendet som inte gjort något för att mildra en sådan rädsla borde dömas för anstiftan till korruption.

Patrik Engellau