Militärteoretikern von Clausewitz sa att kriget är politikens fortsättning med andra medel. I krig vet man i allmänhet vad man bråkar om. Åtminstone vet man – fast det är inte heller alltid sant, tänk bara på trettioåriga kriget där allianserna ständigt förnyades – vem som slåss mot vem. I krigets förstadium politiken är det ofta ännu mer förvirrat. Se bara på liberalpartiet, på vilken sida står det?

Under det förstadium till kriget som politiken utgör slåss man inte med svärd och kanoner utan med argument. När svenska politiker argumenterar blir det ofta larvigt eftersom de för det mesta står på samma sida och bara låtsas strida eller bara strider om obetydliga detaljer.

I USA pågår i detta nu ett seriöst intellektuellt förstadiekrig. Det handlar om hur USA:s historia ska tolkas. Är det så viktigt, frågar du kanske, är det inte bara ett specialintresse för folk som ska tävla i På Spåret? Ja, det är viktigt ty att samhället besvärar sig med att ha en uppfattning om sin historia beror på att det behöver en förklaring och legitimering av vad dagspolitiken sysslar med. Exempelvis kan ett fredsälskande Sverige som lägger ned sitt försvar inte hylla krigarkungen Karl XII som förebild och hjälte i sina skolböcker i historia.

Den vedertagna uppfattningen om USA:s historia är att det hela började med 1776 års uppror och befrielsen från den engelska kolonialmakten med allt som följde i form av fortsatt territoriell expansion genom anslutning av nya delstater till den existerande federation.

Ett projekt i avsikt att skapa en ny historietolkning startades för några år sedan av The New York Times under ledning av Nikole Hannah-Jones (bilden). Det handlade om att vända perspektivet. USA började inte 1776 utan i stället 1619 då det första slavskeppet Vita Lejonet med ett trettiotal slavar kom från Angola till Virginia. Hela USA:s historia betraktas sedan i detta ideologiska perspektiv. Upproret mot England berodde inte, som man fått lära sig, på att amerikanerna ogillade att betala skatt utan att få politisk representation utan på att de vita amerikanerna var rädda för att kolonialmakten England skulle förbjuda slaveriet. För att kunna fortsätta att förtrycka svarta människor var de vita således tvungna att befria sig från England.

Projektet 1619 hade premiär i augusti 2019 till fyrahundraårsminnet av slavskeppets ankomst. Ett stort antal personer, de flesta svarta, hade medverkat i utvecklingen av de tankar och perspektiv som presenterades. En uppsats hette ”Den amerikanska kapitalismen är brutal. Rötterna finns på plantagerna”. En annan hade rubriken ”Amerika var ingen demokrati förrän svarta amerikaner gjorde landet demokratiskt”. Projektet belönades med Pulitzer-priset.

Den största framgången med projektet 1619, vilket troligen också var syftet, var att dess perspektiv och material började användas i historieundervisningen i USA:s grundskolor. Även om projektet fått en del kritik finns ingen anledning att tro att fakta förfalskats. Det handlar bara om att göra en ny berättelse med kända fakta där de svarta, förtryckta slavarna blir berättelsens hjältar och de vita, särskilt männen, blir historiens skurkar. Det är ungefär som att Karl XII i svensk historiografi varit allt från överlägsen ledare och krigshjälte till den svenska stormaktens usle baneman.

I september 2020, ett år efter det att projektet 1619 lanserats, gick dåvarande president Trump till motattack genom att tillsätta 1776-kommissionen, en grupp om 16 konservativa intellektuella som skulle verka för en annan tolkning av USA:s historia. Tolkningen skulle ligga till grund för ”patriotisk utbildning” i de amerikanska skolorna.

På Martin Luther King-dagen den 18 januari 2021, två dagar före Trumps avgång, offentliggjordes kommissionens rapport. Budskapet är just patriotiskt. Oavhängighetsförklaringen och konstitutionen hyllas. Betydelsen inte bara för USA utan också för resten av världen av de grundläggande amerikanska värderingarna framhålls. Tonen exemplifieras av följande citat från Calvin Coolidge, president 1923 – 1929:

Vi lever i en tid av vetenskap och stora materiella framsteg. Det var inte sådant som skapade principerna bakom vår Oavhängighetsförklaring. Det var Oavhängighetsförklaringens värderingar som skapade våra framsteg. Värderingarna kommer först. Om vi glömmer bort det så kommer all vår materiella rikedom, hur stabil den än må förefalla, att förvandlas till en rostig spira i våra händer.

En av farorna för USA:s framtid, förklaras det, är progressivismen, det tänkande som började växa fram under slutet av 1800-talet och som gick ut på att de ursprungliga amerikanska värderingarna var förlegade och att exempelvis de mänskliga rättigheterna med tiden måste uppdateras. De progressiva ansåg att det för att driva ett modernt samhälle krävdes en stor statlig apparat – ”en fjärde statsmakt”, står det i 1776-rapporten – vid sidan av den lagstiftande, dömande och verkställande makten. ”Denna skuggregering behöver aldrig utsätta sig för val och arbetar i stort sett utan kontrollmekanismer (checks and balances)”.

1776-rapporten placerades på Vita Husets hemsida. Där låg den i två dagar till den 20 januari när president Joe Biden som en av sina första ämbetshandlingar tog bort den. ”404 Page not found.”

Om du frågar mig är det här politik på allvar. Två tydliga kontrahenter i harnesk står mot varandra: å ena sidan de progressiva eller anhängarna av den stora administrativa staten, ”den fjärde statsmakten”, å den andra de konservativa. Vardera sidan tar sitt jobb till den grad på allvar att den till och med presenterar var sin seriös och genomarbetad historietolkning. Att det hela är på liv och kniv förstår man av att Biden var så snabb med att städa undan fiendens fyrtiofemsidiga presentation av sin historiesyn.

Först tyckte jag det var märkvärdigt att en officiell rapport tas bort från en officiell hemsida bara för att en ny president tillträder. Sedan slog det mig att det kanske inte är underligare att undanröja någons kvarglömda historiesyn än att avlägsna hans kvarglömda galoscher.