Det anses eftersträvansvärt att i debattexter som den här vara så objektiv som det går vilket betyder att stödja all argumentation på fakta – i kontroversiella fall helst bekräftade med fotnoter eller länkar till tillförlitliga källor – och sopa alla känslor under mattan eller, i särskilt lyckade fall, inte ha några. Kanske vore det bästa om alla opinionstexter författades med hjälp av artificiell intelligens.

Jag håller med om att detta är en ädel strävan som jag själv så långt det går försöker underkasta mig. Men samtidigt är det uppenbart för mig liksom, antar jag, för dig att det – framför allt i oklara fall – är känslorna som bestämmer ens ställningstaganden. För övrigt ska man inte nedvärdera känslornas funktion som kompass vid seglats över det outforskade hav som framtiden utgör. För det första har vi inte så många andra navigationsinstrument att ta till och för det andra är känslor egentligen inte bara lösa tyckanden utan består till avsevärd del av sedimenterade erfarenhetsavlagringar.

Efter den inledningen tar jag mig rätten att släppa loss känslorna. Min dotter i första giftet är numera en snart fyrtioårig, klok människa som blivit amerikansk medborgare och bor i delstaten South Carolina. Hon har vant sig av med att prata om politik eftersom sådant tal numera är högrisk i USA. På några minuter kan man bli livslång fiende till sin mamma, kusin eller makes styvmors svärdotter. Kort sagt vet jag inte vem hon röstar på. Men häromdagen presenterade hon en framtidsgissning som gick ut på att den nyvalde president Biden skulle bli utfasad eller dra sig tillbaka på något års sikt. Då skulle Kamala Harris bli president och Nancy Pelosi, gissade dottern, bli ny vicepresident.

Inför detta scenario, som för mig inte låter helt osannolikt, greps jag av fasa, en fasa som jag inte ens ska försöka belägga med samhällsvetenskapliga eller andra fakta utan är sin egen förklaring.

Jag känner ingen av damerna som båda är högt utbildade och socialt och ekonomiskt framgångsrika men eftersom jag själv har gått i fina amerikanska skolor känner jag ett antal kvinnor med motsvarande bakgrund och vet lite hur de tänker. En synnerligen intelligent sådan kvinna är vit och bor i Florida och förklarar att hon måste driva ut sin inre rasist. Jag har aldrig märkt att hon skulle vara rasist.

Det ingår för all del i de politiskt korrekta föreställningarna att en sådan som jag varken kan se eller förstå rasismen. När det gäller Sverige kan jag verkligen inte se den rasism många hävdar finns i vårt land. Jag tror exempelvis att vita svenskar lämnar bostadsområden dit det flyttar in många invandrare men det beror inte, tror jag, på rasism utan är mer än fråga om kultur och klass. Eftersom talet om svensk rasism således enligt mina känslor är överdrivet har jag en tendens att tro att motsvarande gäller i USA. Jag misstror amerikaner som ansluter sig till den politiskt korrekta världsbilden hos Black Lives Matter. Nancy Pelosi ansluter sig till den världsbilden. På bilden ovan knäböjer hon (röd kostym) i åtta minuter och 46 sekunder i Kongressen för BLM:s sak och talar exempelvis för sänkta polisbudgetar. Min manliga intuition säger mig att Kamala Harris har ungefär samma inställning.

Min erfarenhet, känsla och manliga intuition säger mig också att folk som har politiskt korrekta uppfattningar i en fråga i allmänhet även har det i andra. Jag misstänker därför, och det här är ett skott från höften, att dessa två framträdande amerikanska politiker är samma andas barn som svenska motsvarigheter som kulturminister Amanda Lind, socialminister Lena Hallengren, jämställdhetsminister Åsa Lindhagen, klimatminister Isabella Lövin med flera PK-ister.

Jag ryser av oro vid tanken att sådana människor ska ha ett avgörande inflytande över världens mäktigaste land och därmed över världens öden. En tvillingsjäl till Lena Hallengren sköta USA:s mellanösternpolitik? Amanda Lind tampas med Xi Jinping? Åsa Lindhagen ansvara för det amerikanska samhällets försvar mot BLM:s extremister?

När jag presenterar min ångest för kloka personer säger de att jag nog inte behöver ängslas så svårt eftersom det är så mycket högre kvalitet på amerikanska politiker än på svenska. Amerikanerna är bättre utbildade, troligtvis intelligentare, de har varit framgångsrika i yrken utanför politiken och de är mognare. Dessutom finns det massor med skickligt och erfaret folk i statsadministrationen.

Så kanske det är. Men det känns som ett bräckligt halmstrå att lita till för världens framtid.