Det är kanske en konstig fråga, särskilt i samband med samtidsdebatt och opinionsbildning, men det är likväl en fråga jag stundom ställer mig. Det är förstås lätt att hävda att vinbärskräm inte har något gemensamt med aktuella samhällsfrågor men om man bara skrapar lite på ytan så kan man ändå skönja vissa beröringspunkter mellan vinbärskrämen – det vill säga frånvaron av den – och det samhälle vi idag lever i.

När jag växte upp serverades det kräm till efterrätt flera gånger i veckan. Om vintrarna var det kräm på torkad frukt såsom katrinplommon, aprikoser eller äppelringar. På sommaren var det frukt och bär som gällde. Vem kan glömma den milda, lena rabarberkrämen som kokades på de första primörerna? Sedan mognade jordgubbarna och hallonen, och om vi inte åt dem med mjölk så kokades det kräm även på dem, liksom på krusbären. Och så vinbärskrämen, drottningen bland krämer. I alla fall i min värld.

Egentligen var jag nog mer förtjust i mildare smaker, som hallon och rabarber. Men vinbärskrämen var min mammas favorit. Hon älskade vinbär, särskilt svarta, det var något särskilt med den lite kärva smaken, sa hon. Och eftersom mamma älskade vinbärskräm, och liksom fick något skimrande i blicken när hon ställde fram skålen på bordet efter middagen, så kändes det nästan lite högtidligt att äta den. Det var matglädje, men det var också trygghet. Att ha en mamma som hade tid att koka kräm, och dessutom tyckte om att göra det, fick mig helt enkelt att må väldigt bra.

Idag förstår jag att mammas glädje över att koka en god kräm hängde ihop med hennes egen uppväxt. Mormor och morfar växte upp i ett fattigt Sverige, där man tog vara på allt som odlades i den lilla trädgården, och bär var hårdvaluta. De blev till sylt, saft och konserver, och det som blev över åts naturellt eller kokades till en god kräm. För en familj som arbetade hårt i ladugård och på åkrar gav vinbärskrämen, serverad med kall mjölk, guldkant till den enkla middagsmaten.

Kanske är det just det där som jag kopplar ihop med dagens samhälle. Att det finns så lite tid att njuta av något så enkelt som en hemkokt kräm. För vem kokar egentligen vinbärskräm numera, eller kräm överhuvudtaget? Inte så många, har jag förstått när jag läser bloggar och andra forum på nätet. Det finns ju en uppsjö av färdiga krämer att handla i livsmedelsbutikerna. Dock inte så fulla av frukt och bär som barndomens hemkokta krämer, utan mer av konserveringsmedel, socker och olika typer av tillsatser.

Jag kommer ihåg när jag som ung jobbade på dagis några vändor, för att dryga ut kassan när det kärvade med frilansandet. Varenda gång det ställdes fram färdigköpta krämer i tetra kände jag saknad över den hemkokta krämen, med allt vad den innebar av matglädje. Ibland erbjöd jag mig att koka kräm av bär som fanns i frysen, men det fanns det inte tid till, fick jag veta. Bättre då att ställa fram tetran med den artificiella aprikoskrämen på bordet, liksom. Den sparade förresten inte bara tid utan till och med pengar, för krämer som innehåller mer socker och tillsatser än bär och frukt kostar förstås mindre än den äkta varan.

Det var där någonstans – när vi slutade koka kräm – som förfallet började. Nej, jag menar inte bokstavligt, för det är klart att samhället inte står och faller med krämkokning. Men med

halvfabrikat och färdiga rätter av olika slag har vi tappar något väldigt viktigt, nämligen hela den kultur som finns kring detta med maten. Dagis i all ära, men inte den bästa förskolepersonal i världen kan skapa samma trygghet som familjen och en tetra fabriksproducerad kräm kan aldrig bli detsamma som en skål hemkokt.

Det är självklart att man som stressad småbarnsförälder kan skapa trygghet vid matbordet även med Scans köttbullar och Ekströms saftkräm, men det är sorgligt att tiden inte räcker till för mamma (eller pappa – så fast i gamla könsroller är jag inte att jag misstror fäder om att vara matmammor) att laga köttbullar från grunden och koka kräm med äkta bär. Men när två föräldrar måste arbeta heltid för att försörja en familj krymper möjligheterna till vällagad mat och sådan vardagslyx som hemkokt kräm.

Sånt där kan man fundera över när man kokar en vinbärskräm så här mitt i slaskiga januari. Och även om mitt förråd av frysta vinbär plockades hemma hos goda (och generösa) vänner, istället för i egen trädgård, så är doften och smaken samma som den var då mamma kokade krämen och dukade fram på matbordet. Ibland behövs inte mer för att man ska känna banden till sitt kulturarv.