Debatten går het över hela västerlandet nu om demokrati och demokratiska principer. Vad beror det på? Har det framträtt några öppet antidemokratiska krafter som utmanar hela vårt samhällssystem? Knappast. Det handlar nog mer om att vi har så starka politiska motsättningar att demokratin har svårt att reglera dem. Kanske blir demokratin lidande när det som står på spel är något som uppfattas som viktigare än själva demokratin.

Alla talar om demokrati idag. Alla talar om hoten mot demokratin. Ändå har inga öppet anti-demokratiska partier framträtt. Snarare handlar det om att motsättningarna är så starka att demokratin har svårt att reglera dem. Resultatet blir att alla kallar sina motståndare för antidemokrater. Ett försök till en någorlunda objektiv analys av problemet kan lyda på följande vis.

För att en parlamentarisk demokrati ska fungera måste det föreligga en konsensus kring vissa grundprinciper. Det gäller formerna för val, maktdelning, rättsskipning och annat som kan regleras i lagar och förordningar. Frågan är dock om inte ett demokratiskt samhälle också förutsätter en viss likformighet i åsikter som inte bara har med det formella statsskicket att göra. Kanske måste det också föreligga en gemensam syn på vad som utgör det ”goda” och det eftersträvansvärda i ett samhälle. Som jag själv varit inne på så många gånger här på Det Goda Samhället handlar vår politiska debatt idag anmärkningsvärt mycket om gott och ont, rätt och fel. Det är också anmärkningsvärt att vi gör så olika bedömningar om vem som står för det goda respektive det onda. Patrik Engellau skrev nyligen en artikel om ”de flerfaldiga måttstockarnas förbannelse”: Om det är rätt att gå ut och slåss med polisen avgörs helt och hållet av vem det är som gör det och vem det är som fäller omdömet.

Vi får allt svårare att komma överens om vad som är rätt och fel. Men vi får också allt svårare att arbeta och leva tillsammans. Engellau skrev igår – i en annan text – angående detta:

Motsvarande konflikter finns även i Sverige mellan de två huvudkontrahenterna i den öppna politiska debatten: PK-isterna och de konservativa. Även hos oss tillämpas de dubbla måttstockarnas princip. Mor och dotter bedömer samma sak, till exempel migrationen och den tilltagande kriminaliteten och kommer fram till så olika resultat att det hotar deras framtida samvaro. Lärare som inte ansluter sig till den statliga värdegrunden oroar sig för avsked eller i varje fall mobbning. Detta är, påstår jag, för det första nytt för västerlandet och för det andra ett existentiellt hot mot våra samhällen. Inte ens när klasskampen mellan arbetare och kapitalister eller statare och jordägare stod som hetast kring förra sekelskiftet var sinnena så laddade av affekt.

Engellaus förslag till lösning är att vi alla försöker hitta tillbaka till ett sunt förnuft. Det vore naturligtvis önskvärt. Frågan är bara om det ens är möjligt när vi läser världen på två så helt olika sätt.

Det är framför allt den progressiva vänstern (”pk-ismen”) som talar om ont och gott. Både i USA och i Europa varnar vänstern för en motståndare som den ser som fascistoid, rasistisk och moraliskt orättfärdig. Den varnar för en höger som vill hålla fast vid gamla kategorier (vi/dom, män/kvinnor) och gamla maktstrukturer. Och nu spelar det alltså ingen roll, kära läsare, vad du själv tycker om vänsterns argumentation. Detta är de ståndpunkter som vänster saluför. Och det handlar inte bara om några förvirrade ungdomar som äter vegomat och drömmer om det könlösa samhället. Stora delar av vårt samhällsetablissemang – inklusive starka miljöer i Försvaret och Polisen – ställer upp på grundpremisserna för detta tänkande.

Hägern har inte riktigt klurat ut hur den ska bemöta vänsterns monopol på det goda och det välvilliga. Den har en betydlig mer nyanserad syn på moral på det goda och det rätta. Men den har svårt att få genomslag för den moralen (vilket kan bero på att det finns ett kunskapsunderskott hos högerdebattörer om den moral som den själv faktiskt står för). Högerns grundläggande patos ligger nämligen i något så outhärdligt (för vänstern) som att vilja vårda och stärka det egna, det vill säga den egna västerländska kulturen. Hos de liberalkonservativa uttrycks denna omsorg om det egna genom att man står upp för de liberala principer som karaktäriserar vårt samhälle och som ofta går stick i stäv med de principer som många invandrare lever efter. Hos de mer öppet nationalkonservativa talas det mer om demografi, identitet och kultur.

Min poäng är att båda sidor i denna politiska kamp uppfattar att alltför mycket står på spel för att en förlust ska vara acceptabel. Det är seger till varje pris som gäller. Vänstern lever i sin framstegsoptimism, sin idealistiska utopism, och sina vackra ideal och kommer inte att kompromissa med dem. Högern lever i sin dröm om ett självsäkert och självbejakande västerland och kommer naturligtvis att hålla fast vid den. Och båda sidor kan hänvisa till det västerländska arvet. Vänstern talar om Upplysning, öppenhet, och allas identiska rättigheter och skyldigheter. Högern talar om nationen, om kulturen och vår europeiska identitet.

Kanske kan känslorna lugna ned sig med tiden. Kanske kan vi hitta fram till en möjlig kompromiss. Just nu ser jag dock ingen anledning att tro på det. Jag tror att vårt demokratiska samhälle kommer få svårt att reglera de motsättningar som finns. Kommer vänstern låta parlamentarismen öppna vägen för vad den ser som ett populistiskt och ”rasistiskt” pöbelvälde? Behandlingen av Trump i USA antyder att så knappast är fallet. Kommer högern låta demokratin öppna vägen för vad den uppfattar som ett långsamt men ändå envetet omintetgörande av den västerländska kulturen och identiteten? Knappast. Jag menar inte att människor från den ena dagen till nästa tar till vapen. Men tilltron till det demokratiska systemet kommer att minska hos dem som står på den förlorande sidan. Om demokratin leder fel. Om den leder oss bort från vad vi tycker är det goda och det rätta kommer vi börja ifrågasätta demokratin. Tror jag.