”Nu måste världens ledare utlysa ett ’nödläge för klimatet’ – annars blir de ansvariga för katastrofala resultat” sa FN:s generalsekreterare António Guterres den 12 december 2020 vid öppnandet av ”the Climate Ambition Summit”. Politiska ledare från ett 70-tal länder deltog i mötet.

Guterres talade vidare om att vi måste omvända oss. Annars kommer naturen kommer att straffa oss och tillintetgöra mänskligheten. Alltså ångra våra synder och göra bot. De religiösa parallellerna är tydliga. För finansieringen har tidigare utlovats 100 miljarder dollar årligen i bidrag till FN:s klimatarbete. Guterres påminde igen om detta, som skulle varit i kraft från 2020.

De 23 ”rikaste” länderna ska enligt Parisavtalet och tidigare löften stå för 100 miljarder årligen i bidrag till FN:s klimatarbete. Länderna är Australien, Österrike, Belgien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Grekland, Island, Irland, Italien, Japan, Luxembourg, Nederländerna, Nya Zeeland, Norge, Portugal, Spanien, Sverige, Schweiz, Storbritannien och USA. Övriga 170 avtalsländer är mottagarländer för bidrag inklusive länder som Ryssland, Kina, Indien, Brasilien. De kan dessutom fortsätta att öka sina utsläpp. I världen projekteras nu över 1 600 nya kolkraftverk. Kina planerar 700 nya kolkraftverk fram till 2030, varefter man har målsättningen att bli koldioxidneutrala till år 2060.

Hur är då detta upplagt och vad betyder det för Sverige? Sverige är redan tidigare den relativt folkmängden i särklass största bidragsgivaren till FN:s Green Climate Fund, en fond som startades 2015 efter beslut i Köpenhamn 2009.

Vi har bidragit med 143 amerikanska dollar per invånare i Sverige (totalt 1 433 miljoner dollar) vilket är fyra gånger så mycket som Tyskland och Danmark eller hela 20 gånger så mycket som Spanien. Pengarna administreras av FN:s klimatsekretariat i den nya staden Sangdon i Korea.

Detta kansli ska också administrera de 100 miljarder dollar per år man förväntar sig som bidrag till FN:s klimatarbete efter Parisavtalet. Räknat på BNP skulle Sveriges andel av detta bli 1,2 miljarder dollar eller runt tio miljarder kronor årligen.

Vad innebär då Parisavtalet i sig? Avtalstexten handlar mycket om kontroll av målsättningar, rapporter och direktiv. Värmeökningen på jorden ska hållas under två grader C från förindustriell tid, helst 1,5 grader. Vi har hittills en ökning med ca 1 – 1,2 grader. Detta från en lång, kall period kallad Lilla istiden.

Praktiskt innebär avtalet följande. Alla länder ska varje år vid klimatmötena COP presentera sina planer och resultat för att stegvis nå nollnivå i utsläpp till 2050. En avstämning och revision sker genom FN:s experter. Den första sker 2023 med krav på justerade planer från 2025. FN kommer då att ge bindande direktiv som går djupt in i ländernas ekonomier.

Avtalet innebär vidare tekniköverföring från de ”rika” länderna till de ”fattiga”. De 23 ”rika” länderna ska också finansiera omställningen i de fattiga.

Även EU, inte bara EU:s medlemsländer, har undertecknat Parisavtalet. Vi ser nu att detta inte bara är symboliskt utan betyder att EU centralt tar befälet i klimatfrågan med direkta krav till medlemsstaterna. Nu senast ett beslut i Europaparlamentet om en ökad ambition från 40 till 55 procents minskning av utsläppen från 1990 till 2030.

EU:s tidigare officiella direktiv är en minskning på 30 procent för EU totalt från 2005 till 2030. Kraven fördelas inte så att de som släpper ut mest ska minska mest, utan snarare tvärt om. Sverige har EU:s lägsta utsläpp vilket beror på vår fossilfria vattenkraft och kärnkraft. Sverige ska ändå minska utsläppen mest av alla EU länder – med 40 procent. Danmark och Finland med 39 procent, Tyskland 38 procent och sedan en fallande skala ner till Bulgarien med 0 procent. Sverige har dessutom antagit en egen tuffare klimatlag om CO2-neutralitet redan från 2045.

Både FN och EU har nu ambitionen att få stora finansiella muskler med gigantiska budgetar. Coronahanteringen visar vägen till ett stort maktskifte. Nu kommer klimatkrav av samma storleksordning.

När spricker då hela denna ”luftballong”? FN:s granskning av mål och resultat 2023 är en första kritisk punkt. Den andra 2025 då nya, hårdare krav ska implementeras. Är alla länder då med på detta?

Som exempel: hälften av de bilar som säljs om fem år kommer fortfarande att rulla på vägarna år 2045. Infrastruktur för el och laddning saknas och vår totala elproduktion skulle behöva lyftas till nästan dubbla dagens nivå om man även väger in krav på vår industri.

Vi ska skära ner våra utsläpp till noll på 25 år genom en omöjlig eller ytterst kostbar elektrifiering och samtidigt fram till 2050 föra över minst 300 miljarder kronor till FN:s klimatprogram.

Den stora vinnaren på Parisavtalet och den Gröna omställningen är givetvis Kina. De har kontroll på råvarorna, inte minst de viktiga sällsynta jordartsmetallerna som behövs i alla generatorer – från 25 kg i en liten hybridbil till sex ton i en stor vindgenerator. De tillverkar det mesta av produkterna – från vindkraftsgeneratorer till solpaneler. De behärskar såväl teknik och produktion som materialtillgångar. Och får fortsatt öka sina utsläpp – världens högsta, dubbelt så höga som USA:s, tre gånger så höga som EU:s.

Vi har rusat in i Parisavtalet utan att betänka effekterna och kostnaderna. Beslutet gick på ett par veckor med fyra dagars motionstid och mycket kort beredning. ”Alla” länder skrev på, men bara 23 länder ska bidra ekonomiskt och initialt med utsläppsminskningar. Det är nu hög tid att vi själva styr upp vår framtid, slår vakt om vår vattenkraft och kärnkraft och ifrågasätter omöjliga och orättvisa krav från FN och EU.

Staffan Wennberg är ekonom och förläggare. Tidigare bl a ordförande för World Taxpayers Associations. Hans intresse för klimat och miljö går tillbaka till FN konferensen i Stockholm 1972 då han aktivt arbetade för förbud mot valjakt, som genomfördes ett år senare.