Det kom ett verserat, maskinskrivet brev med posten från en läsare (utan adress, telefon eller email). Han ville bara tala om att det jag skriver är svammel. Jag förmår inte djupdyka i frågorna utan håller mig lättjefullt på ytan eller snarare till och med von oben.

Brevskrivaren verkar bildad. Han berättar att han i somras satt i Vaxholms gästhamn och läste en nationalekonomisk bok enligt vilken stater gärna kan sätta sig i skuld om det behövs exempelvis för att skyffla ut pengar i coronatider till företag som hotas av statligt beordrade nedstängningar. I jämförelse med en sådan skrift och med ännu mer svårlästa böcker som han också läst, förklarar han, är mina reservationer kring keynesiansk politik både barnsliga och omoderna.

Jag känner igen den där reaktionen mot sådant jag skriver. Det kommer ofta anklagelser, särskilt från folk som har åtminstone viss bildning, om att jag förenklar, rör mig på ytan, skriver barnsligt. Jag har tänkt mycket på det där och kommit fram till att det kan bero på att de inte gillar texter som är så enkla att de själva fattar vad det står. Det kan inte vara så banalt, säger de sig, eftersom det finns lärda människor som har mycket mer komplicerade uppfattningar och till och med skrivit böcker på flera hundra sidor om saken. Exempelvis har jag efter tio års praktik som u-hjälpare kommit fram till att u-hjälp visserligen är bra för hjälparna, mig till exempel, men inte nödvändigtvis för dem som skulle hjälpas. Denna uppfattning, ungefär så brutalt framförd, har jag fått mycket skäll för även om skället lugnat sig lite sedan skotten Angus Deaton fick Nobelpriset i ekonomi bland annat för motsvarande resonemang.

En annan grej som experter tycker illa om är när man ställer frågor kring deras idéer och föreställningar. En grundläggande fråga med vilken jag i min barnslighet oavsiktligt retat upp en del nationalekonomer är hur marknader uppstår. Det är fundamentalt för nationalekonomin men helt bortglömt sedan Jean-Baptiste Say år 1803 skrev en uppsats i ärendet. Tänk dig en ekonomi som består av en fiskare och en bagare. Fiskaren fiskar två fiskar om dagen och bagaren bakar två bröd om dagen. De byter en fisk mot ett bröd och lever båda på en fisk plus ett bröd vardera om dagen. Ett system i jämvikt. Men så går fiskaren och uppfinner en hulling och drar i stället upp tre fiskar om dagen. Vem ska köpa den extra fisken? Bagaren har ju bara sitt enda extrabröd att erbjuda. Det enda som händer är att det marknadsförda utbudet av fisk fördubblas medan efterfrågan är densamma. Innovationen leder till att priset på fisk kanske halveras. Vilken torsk för den uppfinningsrike fiskaren! Hullingen hjälpte inte för det fanns ingen marknad för större fångster. Sådant gillar inte nationalekonomer att fundera över.

Att folk inte är särskilt förtjusta i barnsliga frågor känner vi väl till från historien. Sokrates ägnade sin existens som filosof till att ställa enkla frågor till betydelsefulla och bildade människor och blev därför dömd till döden.

Brevskrivaren hänger upp sig på att jag hävdar att många lever av andras arbete i stället för sitt eget. Han menar att jag är orimligt hårdhjärtad när jag påpekar att många lever på bidrag i stället för att nappa på jobberbjudanden som skogsplantörer. Men arbetsgivaren kanske erbjuder svältlöner, säger brevskrivaren förfärat, sådana löner som thailändare fick före coronat!

På den punkten är jag hårdhjärtad. Jag förstår inte varför den som av Migrationsverket beviljats uppehållstillstånd i Sverige ska slippa arbeta till löner som thailändare accepterar (och som dessutom räcker till kostnaderna för thailändarnas resor halvvägs över jorden och tillbaka) utan i stället försörjas av svenska skattebetalare.

Jag håller med om att frågan om vem som försörjer vem är rätt komplicerad. Brevskrivaren säger att Leif Östling enligt uppgift under sju år ska ha betalat 107 miljoner kronor i skatt och därför inte rimligtvis har rätt att fråga sig vad fan han fått för pengarna. Eftersom knappt någon är värd så hög inkomst så det kan inte ha varit hans egna pengar. Östling måste ha tjänat på andras arbete.

Marx ägnade sig mycket åt frågan om vem som försörjer vem. Hans idé var att bara fysiskt arbete skapade värde och värdet räknades i antal arbetstimmar. Den som hade större inkomster var definitionsmässigt en utsugare. Detaljerna utredde han i fjärde bandet av Kapitalet, Teorier om mervärdet. Jag har läst och förstått men ogillat. Hela tanken att en företagare inte bidragit med något annat än insatta timmars arbete är snurrig enligt min mening. Tills vidare anser jag att inkomster som erhållits på en fri marknad är rättvisa även om de är höga. Östlings inkomster är därför inget att klaga på annat än av avund (som i och för sig är en förståelig känsla; vem är inte avundsjuk?).

Detta rör grundfrågor som absolut bör diskuteras. Det kan bli oändligt komplicerat men till slut handlar det om enkla men ack så plågsamma bedömningar som var och en själv måste göra, exempelvis om svenska skattebetalare har någon skyldighet att försörja invandrare. Se där en fråga som gör människor nervösa. Ställ den så får du se hur de slingrar sig.