Yttrandefriheten börjad lagstadgas för vid slutet av 1700-talet. Mest känt är 1791 år tillägg, första tillägget, till den amerikanska konstitutionen: ”Kongressen får inte stifta någon lag… [som] begränsar yttrandefriheten eller pressens frihet” står det. Den svenska  Tryckfrihetsförordningen (bilden) som kom 1766 var rentav före. Motsvarande regel har sedermera införlivats i snart sagt alla länders grundlagar, visserligen ibland med reservationer. Men den gemensamma uppfattningen verkar vara att yttrandefrihet är en bra grej.

Den amerikanska konstitutionen är ett sant populistiskt aktstycke i den meningen att nästan varenda paragraf och bestämmelse handlar om att skydda folket från överhetsförtryck, till och med från förtryckarregimer som folket självt må ha röstat fram. För en svensk kan det verka extremt att konstitutionen säkrar medborgarnas rätt att bära vapen för att kunna skydda sig mot en illegitim överhet. I samma arsenal, som alltså inrättats till medborgarnas skydd mot en stat som vill ingripa mot deras frihet, finns också yttrandefriheten.

Den enkla tankefigur som ligger bakom är att det finns en reell risk att den statlig överheten, kanske för att den blivit shanghajad av något mer eller mindre väletablerat särintresse, kan vilja förhindra att medborgarna säger sin mening varigenom sanningen vanställs vilket troligen skadar samhället och därmed medborgarna. Här ligger en mäktig föreställning som nog är grundad i både religion och historisk erfarenhet, nämligen att sanningen är bra för människorna och att samhällena bara kan förkovras om de söker sanningen. På detta credo byggde västerlandet sina framgångar.

I västerlandets självförståelse ingår tesen att den kraft som kan tänkas vilja inskränka yttrandefriheten är den statliga överheten medan den makt som alltid förväntas försvara yttrandefriheten var folket, särskilt pressen. Det har alltid varit på den premissen som yttrandefriheten har diskuterats. Den fråga som ställts har alltid varit under vilka förhållanden det kan vara rimligt att staten inskränker yttrandefriheten.

På den punkten kan man ha olika uppfattningar vilket man också haft. I Sverige och i många andra europeiska länder har staten förbjudit exempelvis hets mot folkgrupp vilket är en inskränkning av yttrandefriheten som kan anses befogad och rimlig eller kanske inte. I USA där man av tradition varit mer petnoga med yttrandefriheten finns ingen motsvarade lag.

Själv menar jag att staten endast bör få inskränka yttrandefriheten i yttersta nödfall. Yttersta nödfall kan vara exempelvis om en anfallande fiende vill öppna en propagandacentral i försvararens huvudstad för att få tillfälle att förklara sig för folket. Så var det i Storbritannien under andra världskriget. Det brittiska nazistpartiet – The British Union of Fascists and National Socialists – blev förbjudet först våren 1940 när kriget redan var igång. Det tyder enligt min uppfattning på en föredömlig på gränsen till stollig respekt för yttrandefriheten hos den brittiska staten.

Men de senaste veckorna har det kommit en joker i leken som kullkastar förutsättningarna för debatten om yttrandefriheten. Jokern är techjättarnas – Twitter, Facebook, Google, Amazon och säkert en del andra – nya och kraftfulla benägenhet att på egen hand censurera och deplattformera alla dem vars åsikter jättarna inte gillar.

Man känner sig lite groggy, i varje fall gör jag det, ty det här är en ny värld. För något år sedan var jättarna aktuella i yttrandefrihetssammanhang men då var det fortfarande i den gamla världen där hotet kom från statsmakterna. Svenska statsråd, till exempel Morgan Johansson, höll möten med jättarna för att förmå dem att censurera mera. Det gick att förstå för det stämde med den uråldriga förståelsen av spelets kontrahenter (om man bortser från att representanter för den svenska pressen medverkade i statens försök att inskränka techbolagens handlingsfrihet vilket lätt förklaras med etablerad ekonomisk teori enligt vilken företag, även mediaföretag, sätter intäkterna över principerna).

Nu är det helt annorlunda eftersom det är techjättarna själva som vill censurera folk. Problemet är att de inte bara vill utan också besitter de tekniska verktygen för att förverkliga sina avsikter. Det är ungefär som det svenska konventikelplakatet från 1726 som förbjöd bönemöten i hemmen och därmed lät kyrkan skicka ut folk att sätta munkavle på olaga predikanter.

Det uppochnedvända i situationen är att en sådan som jag inte kan komma på någon annan lösning på dilemmat än att föreslå att bocken omskolas till trädgårdsmästare eller räven till hönsvakt i bondens tjänst. Det finns bara en kraft som kan inskränka techjättarnas makt och det är staten. Men hur man skulle få staten att göra en hundraåttiogradare och övergå från att själv vilja censurera till att tvinga techjättarna att låta bli att censurera överstiger mitt förstånd. Fast det kanske går. Den polska regeringen lär försöka bötfälla techjättar som hotar att deplattformera polacker. (Även det är uppochnedvänt.  Den polska regeringen som skälls för att inte vara liberal nog går i bräschen för yttrandefriheten? Fattas bara att Ungern, som erkänner sig vara en illiberal demokrati, ger sig på techjättarna i yttrandefrihetens namn.)

I övrigt syns ingen övertygande samhällelig makthavare som har viljan och makten att göra sig till yttrandefrihetens skyddshelgon. Den stackaren verkar inte längre ha vare sig mor eller far.

Visst finns det uppkäftiga företag som gärna skulle förse både kreti och pleti med nya plattformar på internet. Men så länge techjättarna kontrollerar internet, vilket de tycks göra, ser det mörkt ut. Kanske kommer det någon teknisk lösning som befriar yttrandefriheten ungefär som boktryckarkonsten för ett halvt årtusende sedan. Eller också kan konkurrensen ha löst problemet redan om några veckor.