RICHARD SÖRMAN: Palmemordet. Vilket är värst: Mörkläggning eller inkompetens?

Spekulationerna kring Palmemordet (vem utförde mordet? varför får vi aldrig någon trovärdig lösning?) ser ut ungefär som spekulationerna kring orsakerna till Sveriges problem i allmänhet. Antingen är vi utsatta för en komplott och för en illistig mörkläggning. Eller också är vi bara offer för vår egen dumhet. En ny dokumentär om Palmemordet ställer återigen frågan hur vi ska begripa det offentliga Sveriges till synes obegripliga inkompetens.

Det har gjorts ännu en dokumentär om Palmemordet (publicerad på SVT-play igår). Lasse Lampers, journalist och researcher på Sveriges Television har gjort en film om Skandiamannen Stig Engström. Alla vet att Engström pekades ut som misstänkt gärningsman vid en presskonferens i juni 2020 och att chefsåklagare Krister Peterson därmed också lade ner undersökningen eftersom Engström är avliden sedan 2000 och alltså inte kan tas in för förhör eller åtalas.

I dokumentären ställs frågan hur rimligt utpekandet är. Det finns omständigheter som talar emot Engström. Men det finns ingen teknisk bevisning och Engström framstår själv som en högst osannolik mördare, både när det gäller hans personlighet och omständigheterna kring mordet.

Själv har jag inga teorier. Jag varken vet eller tror någonting. Jag slås bara av hur det till synes fumliga handhavandet av utredningen kan förklaras på två helt olika sätt. Antingen är vi utsatta för en mörkläggning av en sanning som är för farlig, kontroversiell eller smärtsam för att få avslöjas. En mörkläggning alltså, eller en ”konspiration” eller en ”dold agenda”. Eller också är vi utsatta för något som kanske är ännu värre, och som många av oss inte vill eller orkar ta till oss: Palmeutredningens misslyckande är bara ännu ett exempel på vår svenska inkompetens och dumhet.

Personligen tycker jag inte om konspirationsteorier. Jan-Olof Sandgren skrev nyligen en artikel här på Det Goda Samhället om Ole Dammegård och om dennes minst sagt spekulativa teorier om terrorattentatet på Drottninggatan (som skulle vara iscensatt av organisationen Stay Behind om jag har förstått rätt). Sandgren ställde frågan om Dammegård ska betraktas som en profet eller galning. För mig är svaret solklart: en galning. Jag kan inte se att det finns någon som helst substans i det han fantiserar ihop. Jag har på samma sätt alltid varit skeptisk mot spekulativa förklaringar av Palmemordet där Palme skulle ha mördats av CIA, KGB eller Sydafrika på grund av den politik han bedrev internationellt. Jag vill se konkreta bevis innan jag tror på något av detta.

Samtidigt får jag erkänna att jag efter att ha sett Krister Petersons presskonferens i somras, där han pekade ut Engström som skäligen misstänkt utan att kunna presentera ett enda tekniskt bevis och utan att kunna förklara hur Engström skulle ha fått ett vapen och varför han skulle vara beredd att använda det mot Palme, slogs av tanken att det ändå är märkligt att det aldrig tar slut med konstigheter i denna utredning! Hur kan en svensk chefsåklagare gå ut i förväg i media och utlova en lösning på Palmemordet utan att ha något som binder den utpekade mördaren till dådet? Det är minst sagt märkligt.

I sin bok Mörkläggning försöker den allmänt respekterade privatspanaren Gunnar Wall visa hur Palmeutredningen under alla verkar ha velat undvika att lösa mordet. Om någon hade frågat mig för ett år sedan om jag tyckte det fanns någon anledning att ta Gunnar Walls teser på allvar hade jag definitivt svarat nej. Nu är jag inte lika säker. Och jag har verkligen ingen teori. Jag bara konstaterar att utredningen efter 34 år plötsligt lades ned på grundval av ett utpekande som gjorts i två privatspanarböcker (Lars Larsson: ”Nationens fiende” och Thomas Petterson: Den osannolika mördaren”) och att polisen inte presenterade någon avgörande nyhet i förhållande till vad som redan hade sagts i dessa böcker. Plus att vi återigen sitter med en anklagad gärningsman som inte kan bindas till brottet. Gunnar Wall menar sympatiskt nog att en eventuell mörkläggning inte behöver ha orsakats av att spaningsledningen faktiskt har vetat vad som har hänt. Det kan räcka med att signaler har kommit någonstans ifrån att mordet inte får lösas.

Och Gunnar Wall är inte ensam om att tänka i dessa banor. Den respekterade journalisten Lena Andersson har tillåtit sig att spekulera kring att Lisbeth Palme visste något hon inte ville avslöja. Det antagandet grundas bland annat i de observationer som några vittnen ska ha gjort enligt vilka makarna Palme talade med mördaren strax innan skotten. Det grundas också i en känsla som Lena Andersson säger sig ha fått när hon hörde en intervju med Lisbeth Palme där denna gav intrycket av att inte kunna berätta vad hon visste om mordet (se 14.40 in i denna video).

Frågan är bara om det inte finns en ännu mer obehaglig förklaring till misslyckandet. Anledningen till att mordet kunde ske, till att Holmér kunde kasta bort det första året på det meningslösa kurdspåret, att Ebbe Carlsson kunde få leka polis med justitieministerns goda minne, att missbrukaren Christer Petterson kunde dömas och frikännas, att åklagaren efter 34 år kunde gå ut och lova en lösning som inte fanns, eller kanske att Stig Engström – om han var skyldig – kunde lura upp hela utredningen genom att själv ringa in till polisen och meddela att han hade varit på platsen som vittne är helt enkelt att polisen är precis lika inkompetent som den verkar.

Det finns många som vägrar tro att de problem vi har i vårt samtida Sverige, och inte minst den omfattande serie av missöden vi råkat ut för från Palmemordet 1986 fram till Coronahaveriet 2020-21 är ett resultat av våra egna brister. Det måste finnas en agenda! Någon måste vilja oss illa! Men tänkt om det inte är så. Tänk om vi inte är bättre än så här?

Richard Sörman