Av ett självklart skäl har kapitalister aldrig brukat vara socialister. Det självklara skälet är att kapitalismens avskaffande står högst på socialisternas dagordning. Om någon vill avskaffa sig själv finns det enklare metoder än att genomföra en hel revolution för att uppnå sitt mål.

Jag har bara hört talas om en socialistisk kapitalist och det var bankiren – ”den röde bankiren” – Olof Aschberg (bilden) som i samband med den ryska revolutionen år 1917 startade Svensk-Ryska Banken tillsammans med riksdagsmannen Georg Branting (s) som var son till Hjalmar Branting. Det var nog smart tänkt av Aschberg och Branting för Lenin och hans gäng behövde bankkontakter med resten av världen och var mer benägna att göra affärer med sympatisörer än med sådana som de hade föresatt sig att avskaffa. De ryska kommunisterna ville betala sina internationella räkningar med konfiskerat guld. Det internationella bankkapitalet anade troligen penningtvätt och oroade sig för att åka dit om de växlade in guldmynt med tsarens insignier. Men den röde bankiren tog emot 500 ton guld som smältes ned och åter präglades med svenska insignier vilket försvårade spårningen. På det sättet visade han att det gick att det gick att göra profit på att vara bolsjevik (eller, i Brantings fall, socialdemokrat).

En björn och en giraff är inte samma djur men de har mycket gemensamt, fyra ben och en svans till exempel. På motsvarande sätt är socialismen och PK-ismen inte samma ideologi men de har åtminstone ett gemensamt, nämligen att de inte gillar profitmaximering. De menar att profitmaximering inte är förenligt med hållbarhet, miljönytta och social rättvisa. Men eftersom riktiga kapitalister gillar vinster borde det inte finnas några politiskt korrekta kapitalister.

Men det gör det och det är det som är det intressanta problemet. Silicon Valley, högteknologins hemmaarena, är känt för att vara fullt av politiskt korrekta miljardärer. Och det är inte vänsterfolk som blir portade på Twitter, Facebook och YouTube. Om jag har förstått rätt var det sådana miljardärer som åtminstone delvis finansierat socialisten Bernie Sanders politiska kampanjer.

Att hävda att detta är en anomali är ungefär lika insiktsfullt som att påpeka att vatten är vått. Men fakta är fakta och mysterier manar den nyfikne till eftertanke även om han kanske snart resignerar och hänvisar mysteriet till de sanna obegripligheterna typ Guds existens.

Jag har emellertid kommit fram till att PK-miljardärernas existens inte alls är oförklarlig utan tvärtom kan vara helt naturlig. Det finns åtminstone två stycken inte alls oförenliga tolkningar.

Lenin, en obehaglig men skarpsynt person, sa föraktfullt om kapitalisterna att de var sådana giriga krämare att de skulle konkurrera med varandra om att få sälja det rep med vilket de skulle hängas. Han menade att med rätt incitament kunde man få kapitalister att göra saker som på längre sikt skadade deras egna intressen.

Se en snutt med början vid elva minuter av den här videon med den kände miljödebattören Björn Gillberg. Gillberg hade i början av seklet offentligt förkunnat att etanolen, den tidens subventionerade påstådda energilösning, inte skulle fungera. Han besökte Volvos högsta ledning som medgav att etanolen var en återvändsgränd. ”Varför producerar ni då etanolbilar?” frågade Gillberg. ”Vill idioterna ha det så kan de få det”, svarade företagsledningen enligt Gillberg. ”Gör inte vi etanolbilar så är det någon annan som gör det.” Lenins logik funkar.

En annan tolkning är ännu mer allmängiltig och uppenbar, nämligen att framgångsrika människor vill stiga allt högre mot samhällets sociala topp. Förr i tiden sökte sig framgångsrika kapitalister mot kungligheterna och adeln. Betänk alla amerikanska arvtagare och arvtagerskor, till exempel Winston Churchills mamma, som gifte in sig i den viktorianska engelska adeln. Det kostade men det var värt varenda dollar. Men numera är det inte längre kungarna som regerar utan politikerna. Därför är det inte konstigt om miljardärer som gjort sig pengar på framgångsrika företag nu för den sociala statusens skull nästlar in sig hos den politiska toppen. Ett första villkor för att bli accepterad är förstås att man manifesterar tänkesätt som tilltalar politikerna. Därför blir många kapitalistiska miljardärer politiskt korrekta. Det är kanske dyrt men vad ska de göra med sina pengar? Även om status kostar på så har de så det räcker tills de dör.