För trettiofem år sedan, i historieboken På spaning efter Moder Sveas själ, myntade jag uttrycket ”politikerväldet”. Det var inte bara en uppkäftig tillvitelse mot makthavarna – att tala om ledarna i termer av ett ”välde” är såklart förolämpande – utan framför allt ett försök att placera in vår epok i historien och att ge den ett namn i enlighet med etablerad svensk historiografi. Historieböckerna brukar indela tiden i historiska epoker och namnge dem efter de huvudsakliga makthavarna: folkungatiden, stormannatiden, sturetiden, vasatiden, det karolinska enväldet och så vidare. Min enkla tanke var att historien inte tagit slut utan att vi lever i den och att vår epok rimligen måste heta något i framtidens historieböcker. Varför inte följa traditionen att ge tidevarvet namn efter de främsta makthavarna? tänkte jag och kom fram till att det intresse som tar hand om runt hälften av BNP rimligtvis bör kvala in som makthavare nummer ett.

Efter att ha begrundat historien kom jag också fram till att politikerväldet liksom tidigare epoker har sin utmätta tid. Det har alltid kommit något helt annat efteråt. De enskilda epokerna är kortare än man kanske tror. Min bedömning var att det svenska politikerväldet skulle gå under på 90-talet.

Det var med bävan och osäkerhet som jag presenterade dessa förmodanden. På den tiden var politikerväldet starkt och självsäkert. Att då antyda att dess plats i solen kanske inte var evig var att utmana löjet. Vid det laget hade politikerväldet mer än en halvsekellång mycket framgångsrik historia bakom sig. Sverige hyllades internationellt för dess ledares framsynthet. Framför allt var den etablerade ordningen legitim i medborgarnas ögon. Visst gjordes misstag, kunde medborgarna säga sig, men på det hela taget var nationen på rätt väg. Svenska folket var i goda händer.

Snabbspola några decennier så hamnar du i nutiden. Ett annat landskap framträder. Den respekt politikerna tidigare åtnjöt spricker och faller bort och avslöjar att det under den putsade ytan bara finns tomhet. Morgan Johansson framstår nu som arrogant, maktlysten och falsk. Förra utrikesminister Margot Wallströms feministiska utrikespolitik är numera bara en flagnande kuliss som visar sig aldrig ha varit något annat. Statsministern undviker att ha några begripliga uppfattningar eftersom hans jobb ändå bara är att behålla makten så att sinekurer och andra förmåner kan utdelas till olika apparatmänniskor vilket har blivit politikens mening för alla partier. När hörde du senast ett begripligt, ärligt och genomtänkt uttalande från någon politiker?

Det här är en stor omvandling. Den stora förändringen är att politikerna tidigare med hygglig trovärdighet kunde ta äran av bra saker som inträffade i Sverige. Det stod en glans om Sveriges tydliga godhet som ingen kunde ha något emot så länge den inte kostade något utan tvärtom utlovade framtida fördelar för landet. Medborgarna halvt trodde på politikernas löften om att kriminaliteten skulle kväsas, skolans problem var på väg att lösas, integrationen höll på att lyckas.

Numera går politikernas prat inte längre att tro på. Hösten 2015 försökte politikerväldet iscensätta en migrationsfestival som för evigt skulle kröna dem till godhetens självklara apostlar – ofta med fina reträttplatser exempelvis inom FN – och Sverige till den oomtvistat främsta humanitära stormakten. I stället har det blivit ett grandiost misslyckande vilket för varje månad uppenbaras allt tydligare.

Politikernas löften och förhoppningar bryter samman över hela linjen. Hur länge har det talats om 10 000 nya poliser på gatorna (vilket troligen inte hade räckt men ändå hade varit en framgång om det uppnåtts)? Nu tycks inte längre statens egna tjänstemän tro på några framgångar. Så här säger regionpolischef Mats Löfving i Svenska Dagbladet:

Som regionpolischef i Stockholm har han kunnat konstatera att det på fem år blivit 250 färre poliser i huvudstadsregionen.

– Det är så klart en stor besvikelse, säger han. Samtidigt har vi anställt cirka tusen civila experter och jag har en god dialog med rikspolischefen om de kommande årens tillväxt.

Allt färre poliser arbetar i yttre tjänst, enligt en artikel i Polistidningen, färre än hälften. Vid mitten av åttiotalet fanns två tredjedelar av styrkan på gatan.

– Det är absolut ett problem att det inte är fler i yttre tjänst, men det är framför allt helheten som måste fungera. Vi måste bli bättre på underrättelsetjänst, utredningar, förhörsteknik, it … Vi kommer inte att lösa de problem vi talar om bara med fler poliser på stan.

Hur lång tid kommer det att ta?

– Länge. Det har tagit 35–40 år att komma hit. Och så beror det ju på hur vi agerar också.

Hur länge är ”länge”? Talar regionpolischefen om samma tidsspann på 35 – 40 år som det tagit den svenska politiken att, till synes obevekligt, föra landet till det nuvarande tillståndet? Detta kan knappast tolkas som något annat än inledningen till ett sammanbrott. Det är likadant med de andra områden där politikerna ställt till med kriser: skolan, försvaret, coronat och så vidare. Löftena pekar åt ett håll men åtgärderna och utfallet åt ett annat. Hur skulle energiomvandlingen och klimatomställningen med det handlag som politikerna hittills uppvisat kunna bli annat än nya debacle? Ska det ta årtionden för att bara komma i läge för att börja bekämpa svårigheterna? Det som särskilt skrämmer mig är att den kände skojaren Ygeman – han som för tre år sedan lovade att verkställa 80 000 utvisningar – är energiminister.

Sverige går på bred front åt fel håll. Ansvaret är politikernas. Men det är dags att omvärdera dem. Vi medborgare har betraktat dem som rimligt kompetenta ledare och har det ena partiets politiker inte övertygat så har vi kunnat vända oss till ett annat parti. Vår första reaktion nu när deras kollektiva svagheter och hjälplöshet blir så tydliga är att vi blir besvikna och arga. Men det är meningslöst. Att tro att dessa människor ska lyckas med något är som att sätta sitt hopp till att jag ska ta hem OS-guld i stavhopp. De vågar inte ens tänka utanför sina mantran, till exempel just 10 000 poliser eller fler sociala insatser i utsatta områden.

De flesta av dem, utom möjligen sådana som pansarkultingen Hallengren, måste lida av situationen. De måste vid det här laget ha insett att de inte är redo för uppgiften att leda Sverige. De har halkat in via olika ungdomsförbund utan andra stora erfarenheter än att söka statsbidrag. De tål mer att ynkas än att skällas på.

Vad gör vi då, vi medborgare som så att säga äger landet? Jag tror att det är lämpligt att vi målar fan på väggen. Samuel Johnson sa att inget skärper tankeförmågan som utsikten att bli hängd. Kriser tvingar människan att tänka klarare. Vi ska nog inte hoppas så mycket på Lööf och hennes vänner i valfria partier men ju fler förnuftiga människor som tar saken på allvar desto bättre blir framtidsutsikterna. Stämningsförskjutningar bland medborgarna är starka verktyg. Se hur politikerväldet darrar av småsaker som Dan Eliassons fadäs att resa till Kanarieöarna.