RICHARD SÖRMAN: Ska vi verkligen ha samma förväntningar på alla?

Mycket av svensk debatt om rätt och fel, om brott och straff har utgått från det faktum att vi har en överrepresentation av invandrare i brottsstatistiken. Vems är felet? Vem ska lastas? Och hur ska problemet tacklas? Ska vi ställa samma krav och ha samma förväntningar på alla oberoende av deras ursprung? Det kan låta som en bra lösning. Frågan är bara om den inte stjälper mer än hjälper. Den kan nämligen få oss att tro att vi alla är så lika. Oberoende av ursprung.

Flera uppmärksammade debattböcker som kommit under senare år har berört frågor om brott och straff, rätt och fel. Ann Heberlein (“Den banala godheten”), Tino Sanandaji (“Massutmaning”) och Ivar Arpi och Adam Cwejman (“Så blev vi alla rasister”) har var och en på sitt sätt försökt utmana vänsterns monopol på godhet och moralisk rättfärdighet. Men kanske behöver bidragen från högersidan fördjupas något. Intressanta fakta har lyfts fram, men resonemangen kan preciseras. Det talas nämligen för mycket om individer samtidigt som det är uppenbart att de problem vi har att hantera handlar om grupper av individer.

Låt oss ta den konkreta frågan om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken (belagd i Det Goda Samhällets rapport om invandring och brottslighet). Hur ska denna överrepresentation förklaras och därmed hanteras? Ska problemet angripas på individ- eller gruppnivå?

Enligt den liberalkonservativa höger som ovan nämnda debattörer tillhör är vi alla individer. Alla människor, oberoende av ursprung, äger samma möjligheter att välja och göra det rätta. Förväntningar och ansvar ska vara lika för alla. Gammal god liberalism alltså. Tyvärr är det ett obestridligt faktum att olika grupper av individer tenderar att använda sin individuella frihet på olika sätt. Tillhör du kategorin ung man bland andra generationens invandrare med bakgrund i Mellanöstern är chansen att du väljer att begå ett rån betydligt större än om du tillhör kategorin medelålders kvinna med föräldrar födda i Sverige. Vad vi än må tycka därom är det ett faktum att de val vi gör i olika grad påverkas av faktorer som personlighet, ålder, kön, livshistoria, social och kulturell bakgrund. Och vi behöver inte göra en absolut motsats mellan frihet och ofrihet. Friheten kan vara något reellt existerande, men den kan vara begränsad och satt under press.

Det är denna svårighet att påvisa existensen av en oberoende frihet som vänstern utnyttjar till fullo i sin retorik. För att förminska det individuella ansvaret förstås, men framför allt för att förminska det kollektiva ansvaret. Vänsterns argumentation bygger nämligen på att invandrarna är offer för omständigheter som inte har något att göra med dem själva. Det är den ”segregation” eller den ”rasism” som invandrarna utsätts för av det svenska samhället som gör att de lättare faller in i asocialt beteende. Bortförklarandet fungerar alltså inte bara på individnivå utan även på gruppnivå. De betingelser som gör att vissa invandrargrupper uppvisar högre brottslighet har nämligen ingenting med dessa grupper i sig att göra (kultur, religion, genetik…) utan uppstår i och med att dessa människor plötsligt blir segregerade ”invandrare” i Sverige (rasism, utanförskap, arbetslöshet…).

De liberalkonservativas moteld mot dessa bortförklaringar håller sig envist kvar på den egentligen ganska ointressanta individnivån. För det ska väl vara lika för alla (säger de liberalkonservativa)? Invandrarna är väl också individer? Var hamnar vi annars? Ska vi alla bli rasister? Ska vi ägna oss åt identitetspolitik och kanske börja dela in människor i kategorier igen?

Problemet med denna argumentation är att den förnekar mer än den förklarar. Vem kan på fullaste allvar tro att de problem som kommit med invandringen låter sig lösas genom att alla behandlas lika? Men visst: Jag förstår poängen med tanken om likheten inför lagen. Vänsterns bortförklaringar har blivit hela samhällets bortförklaringar. Vi kan inte fortsätta ursäkta den invandrarrelaterade kriminaliteten med att säga att de stackars invandrarna är offer för rasism och segregation. Men vi hamnar fel om vi på fullaste allvar förväntar oss att människor från vissa länder eller regioner ska ha samma förmåga eller vilja som alla andra att leva upp till våra ideal om frihet, ansvar och hederlighet. För det har de uppenbarligen inte!

Vad den ”anständiga” (ironi) högern måste förstå och acceptera är att det finns förklaringar som inte är bortförklaringar. Om vi säger att en invandrargrupp är överrepresenterad i brottsligheten på grund av ett tänkande, en kultur, ett beteendemönster som invandrarna själva har tagit med sig blir förklaringen inte länge på samma sätt en urskuldande bortförklaring. Nu är det inte det svenska samhället som skapat brottsligheten längre utan invandrarna själva. Det blir deras och inte vårt fel att de inte kan hålla sig i skinnet. Och vi pratar inte om individnivå nu utan om gruppnivå. Det blir dessa invandrargruppers fel att de inte kan hålla sig i skinnet.

Så hur gör vi med allt det här? Vi måste väl fortsätta tro på individens frihet och ansvar? Jag tror så här: (1) Vi måste låtsas att alla människor äger samma förmåga till frihet och ansvar. Det är nödvändigt för att vi inte ska börja urskulda de grupper av invandrare som uppenbarligen inte förmår hedra denna frihet på samma sätt som andra. Det är där den allmänna opinionen ligger idag: Kriminella invandrare ska inte komma undan! Det finns inga ursäkter i form av socioekonomiska faktorer eller okunskap om svenska normer! Men samtidigt måste vi (2) sakligt konstatera att vissa människor inte har samma förmåga som vi själva till att leva upp till våra västerländska dygder och att vi därför bör vara försiktiga med hur många av dessa människor vi släpper in.

Vi ska alltså upprätthålla idén om alla människors likhet. Vi behöver den. Men vi ska inte tro att vi kan ha samma förväntningar på alla. Många i Sverige ville gärna tro just det. Men nu sitter vi här med ökat bidragsfusk, fler ”skjutningar” och överfulla fängelser.

Richard Sörman