Till att börja med är Trump inte i första hand republikan, utan president. Precis som Michael Flynn var han trogen det demokratiska partiet ända fram till epoken Obama, då korruptionen runt Vita Huset stegrades till såna nivåer att det blev svårt att samtidigt vara demokrat och patriot. För Trump såväl som hans supportrar är patriotismen viktigare än partitillhörigheten.  

Den inställningen gjorde att partiet breddades underifrån och berikades med åtskilliga ”deplorables”, samtidigt som en liten men högljudd krets ”non-Trumpers” fann det tryggare för det republikanska partiet om Biden blev president. Att utreda valfusket fick inte högsta prioritet. Jag kan tänka mig att en och annan republikan kände sig obekväm med att Trump så ensidigt fokuserade på att ”rensa träsket” och bekämpa korruption. Kunde man lita på att han som president backade upp sina egna, ifall de visade sig haft fingrarna i syltburken eller gjort en avstickare till Epstein Island? I USA finns många Dan Eliasson och alla är inte demokrater.  

En anledning till att Fredrik Reinfeldt har ett speciellt horn i sidan till Trump kan ju vara att han försökte sig på ett liknande trick: att stöpa om ett i grunden konservativt parti, till ett arbetarparti för folket. Den magiska formel Reinfeldt trodde skulle ena massorna var fri invandring och förnekande av svensk kultur. Man kan väl säga att det gick sådär.   

Trumps analys var bättre. Han insåg att patriotism och nationellt självbestämmande var mer attraktivt för vanliga amerikaner än fler värdegrunder från globalisterna. Det uttrycker han särskilt väl i det här talet från 2018, som också visar på Trumps kvaliteter som politiker. Om man bortser från det rent politiska innehållet är det svårt att tänka sig en Joe Biden, eller för den delen en Stefan Löfven, hålla ett liknande tal inför FN:s generalförsamling, utan manus. Talet fick obetydlig uppmärksamhet i media, jämfört med den harang av förolämpningar Greta Thunberg läste innantill från ett papper, samtidigt som hon anklagade alla de församlade för att ha förstört hennes liv. Ställda sida vid sida är det ingen tvekan om vem som är den vuxne i rummet.

Greta Thunbergs stämningsläge passade dock bättre in i den hatretorik som präglade media efter valet 2016. Jag vill minnas att en etablerad journalist skrev något om att det lyckosammaste för Amerika vore om någon kunde skjuta honom, och den populäre skådespelaren Johnny Depp nämnde i en intervju att det kanske var dags för ännu ett presidentmord. Trump fick också den tveksamma äran av att jämföras med Hitler, fler gånger än till och med Jimmie Åkesson.   

Jämförelsen med Åkesson är för övrigt intressant, eftersom han till skillnad från Trump varken är särskilt narcissistisk eller särskilt vulgär, utan en rätt väluppfostrad tjänstemannatyp. Ändå utsattes han för en hatkampanj utan motstycke i svensk politik, av det enkla skälet att han haft rätt. I den ödesfråga som kom att prägla Sverige under 2000-talet, var han den ende partiledare som höll huvudet kallt och insåg att massinvandring var en usel idé. Både för Sverige och för världen i stort. På samma sätt hatas Trump – inte för att han vid något tillfälle sagt till en manlig bekant att han tyckte om att ”grab them by the pussy” – utan för att han hade rätt. Kanske går han till historien som den politiker som tydligare än andra formulerade ett alternativ till en global världsordning där självständiga nationer spelar en underordnad roll och Kina utgör den dominerande ekonomin. Den dominerande ekonomin brukar sätta sin prägel på världsordningen, och det demokratiska statsskick vi är så stolta över riskerar att förvandlas till en historisk parantes.   

Att Donald Trump föreslagits till Nobels fredspris uppfattas av många som ett skämt, men sett till hans politiska gärning förtjänar han det bättre än både Henry Kissinger, Yassir Arafat och Jimmy Carter. Eller för den delen Barack Obama – som efter att ha lagt medaljen på hyllan bedrev krig i sju länder, krossade Afrikas mest utvecklade välfärdsstat och hjälpte Iran att utveckla kärnvapen.  

Men åter till republikanerna. Det är sant att Donald Trump åstadkom en splittring i toppen av det republikanska partiet, men partier har trots allt en kortare livscykel än nationer. Uppenbarligen såg han det som en större och mer hedervärd uppgift att ena Amerika. Visserligen misslyckades han med uppgiften, men det är inte samma sak som att han hade fel.