Vid pass år 1968 lät jag mig liksom så många andra medelklasstudenter på universiteten vuxendöpas in i sanningens och godhetens samfund, nämligen den muterade variant av arbetarklassocialismen som så småningom skulle stabiliseras i den moderna PK-ismen, vår tids dominerande politiska ideologi.

För dig som eventuellt aldrig haft det så beviljat kan jag berätta att det är underbart att vara frälst. Människan fylls med djärvhet och självsäkerhet när hon upptäcker sig stå för både sanning och godhet.

Men vad tjänar det att förkroppsliga sanningens och godhetens idéer om man saknar makt att förverkliga dem? Därför var det naturligt för de döpta att av kärlek till världen och medmänniskorna söka sig till maktens centra exempelvis Socialstyrelsen, departementen, de statliga etermedierna, teatrarna och de viktiga tidningarna för att där implementera sina avsikter i lagtexter och offentliga satsningar.

Just i denna handling var det som de döpta kapade trossarna till arbetarklassocialismen ty deras högsta ambition var inte att befria arbetarklassen och därmed mänskligheten – som Marx på något skruvat, urkristet sätt hade förkunnat – utan att förverkliga sitt eget maktövertagande. (Med det vill jag skriva läsaren på näsan att det är en väldig skillnad på PK-ismen och socialismen även om de är obehagliga båda två, vem vill bada i en pool där det bor såväl en krokodil som en haj?)

Så återuppstod ungefär samma typ av samhällsklass som Jesus med avsmak kallade fariséer och skriftlärda. Skriftlärda betydde vad det låter som, det vill säga folk som kan både läsa och skriva, kort sagt högutbildade, vilket var på pricken vad som kännetecknade de nyfrälsta 68-orna. Fariséerna var sådana som uppmärksammade sina medmänniskors religiösa eller ideologiska defekter och med skärpa tillrättavisade folk för oortodoxt tänkande. Nu för tiden hade en framgångsrik farisé kunnat arbeta på Sveriges Television och där ägnat sig åt andlig renhållning, till exempel att brännmärka islamofober och andra slags brunråttor.

Jesus, en man med talets gåva, skrädde inte orden när skriftlärda och fariséer kom på tapeten. Så här förkunnade han exempelvis i Matteusevangeliets tjugotredje kapitel (vilket, som du förstår av mina generande tydliga pedagogiska pekpinnar, kan sägas även om vår tids PK-ister; varför skulle människan ha förändrats på 2 000 år?):

På Moses’ stol [det vill säga på samhällets ledande poster; PE:s anmärkning] hava de skriftlärde och fariséerna satt sig. De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas skuldror [skatter och skam, till exempel flygskam; PE:s anmärkning], men själva vilja de icke röra ett finger för att flytta dem [Dan Eliasson är just en sådan som inte ville ålägga sig samma bördor som folket i allmänhet; PE:s anmärkning]. Och alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av människorna. De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på sina mantlar stora. De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och sitta främst i synagogorna och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorna kallas ”rabbi” [exempelvis enligt modellen ”journalist intervjuar journalist”; PE:s anmärkning].

Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som ären lika vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro fulla av de dödas ben och allt slags orenlighet! Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men invärtes ären I fulla av skrymteri och orättfärdighet. I huggormars avföda, huru skullen I kunna söka undgå att dömas till Gehenna?

I Sverige har våra nutida fariséer numera tappat greppet om sanningen. Ingen av deras omhuldade idéer har visat sig fungera, varken invandringen, integrationen, deras pedagogiska teorier, deras kriminalpolitik. Bara de mest förstockade fariséerna vågar numera ens föreslå sådana samhällslösningar de tidigare förordade till exempel ökad invandring för att rädda pensionssystemet.

Men de klamrar sig fast vid föreställningen att de trots sina orealistiska idéer och praktiska misslyckanden fortfarande står för godheten. De har kanske misslyckats men de hade goda avsikter. De är kanske lite dumma men de är snälla. De har bara inte sett det komma och de har varit naiva, men från och med nu ska det bli andra tag. Statsministern menade inget illa med sitt julbesök på Gallerian så därför är det inte mer än rätt att han och hans meningsfränder ska fortsätta att styra Sverige.

Jesus skulle inte ha gått på sådan lismande förljugenhet. En godhet som hela tiden utsätter medborgarna för problem är ingen äkta godhet utan bondfångeri. Ve eder, I statsfinansierade, egennyttiga skrymtare.