BITTE ASSARMO: Dags att sluta skylla på socioekonomiska omständigheter

Läser om en man som blev mördad när han tog ut pengar vid bankomaten. En handling som många av oss gör regelbundet, precis lika vardaglig som att handla en liter mjölk eller en dosa snus i kiosken, men som i det här fallet ledde till döden.

Det fanns många vittnen till mordet, sannolikt kunde flera av dem beskriva hur mördaren såg ut. Likväl klämmer polisen bara ur sig en beskrivning av mannens kläder. Hur är det möjligt? Det är ungefär lika intetsägande och meningslöst som när de vid ett annat tillfälle gav signalement på en grå moped. Det är ett hån mot hela samhället och i förlängningen innebär de vaga signalementen faktiskt att polisen i praktiken lierar sig med de kriminella.

Vi är nu inne på år 2021, men det finns ingenting som tyder på att det kommer att ske några förändringar när det gäller politikernas och myndigheternas bekämpning av våldet. Polisen tycks mer eller mindre ha kapitulerat inför den numera så väletablerade myten om de socioekonomiska omständigheterna, och om brottslingars generella utsatthet, att de bagatelliserar kriminella handlingar och uttrycker sig ungefär som vore de moderliga socialsekreterare. Det är helt galet.

Strax innan jul såg jag en dokumentärserie om den brittiske seriemördaren Peter Sutcliffe, som blev känd under namnet Yorkshire Ripper. Det finns en hel del att säga både om fallet som sådant, och om vissa av de poliser som hade hand om det, men något som jag verkligen reagerade på var att de som intervjuas i modern tid använder samma slags epitet om mördaren som jag själv och de allra flesta av mina vänner (oavsett politisk färg, dessutom) använder när vi pratar om grovt kriminella. Terrorister är monster, mördare svin, rånare as och våldtäktsmän perverterade kräk, och allihop borde de få så långa straff det växer mossa på dem innan de överhuvudtaget släpps ut.

I den brittiska dokumentären var alla överens om att Peter Sutcliffe var just ett sådant svin. Men det hör man ytterst sällan någon säga i svenska dokumentärer om brottslingar. Att kalla en brottsling för ett kräk tycks vara helt tabu i Sverige idag, och hur grova brotten än är tycks det vara ett krav att alla från journalister till poliser och åklagare ska förhålla sig, om inte medkännande med brottslingen så åtminstone neutrala. Kriminella i Sverige får liksom inte betraktas, eller omtalas, som kräk, svin eller skitstövlar. De är människor och har blivit kriminella för att de diskriminerats, behandlats illa eller för att de bor i ett så kallat ”utsatt” område.

Det är klart att man i en människas uppväxt kan finna förklaringar till olika beteenden, även kriminella sådana. Men det är givetvis inte så att en svår uppväxt, eller ett liv i arbetslöshet, sjukdom eller liknande, per automatik gör en människa mer kriminell. Om det handlar om en fattigdom så djup att man måste stjäla en limpa för att ens barn ska få äta sig mätta så är det förstås en acceptabel orsak, det tror jag de flesta håller med om. Men sådan fattigdom existerar inte i Sverige, förutom möjligen hos utförsäkrade medborgare och

fattigpensionärer. Grova brott kan endast delvis förklaras med socioekonomiska omständigheter, och inte ens då är dessa omständigheter förmildrande. Att det skulle vara ursäktat att begå grova våldsbrott för att man vuxit upp i det som idag kallas ”utsatta områden” är bara skitprat.

Jag är till och med ytterst tveksam till själva uttrycket ”utsatta områden”. Vad är det som är så särskilt utsatt med områden som Rinkeby, Tensta och Rosengård? Saknas där tak över huvudet, dusch och toa, skolor, fritidsgårdar, socialkontor? Knappast. Med tanke på alla miljontals kronor som översköljt de så kallade utsatta områdena i form av olika välmenande projekt de senaste åren så har där inte saknats pengar heller.

Det är dags att sluta prata om utsatta områden och socioekonomiska omständigheter i samband med den grova kriminaliteten. Och det vore faktiskt inte helt fel om vi också återgick till att kalla grova brottslingar för det de är. Kräk, drägg, svin – välj själv. Det är vad de är. Och det är inte synd om dem. Det är deras offer det är synd om.

Bitte Assarmo