Den första januari blev skilsmässan mellan EU och Storbritannien i princip klar. Det återstår en del ytterligare överenskommelser men inte på den nivån att det skulle kunna häva äktenskapsskillnaden. Det handlar mest om sådant där som huruvida brittisk polis ska få tillgång till Europols databaser och därmed bättre kontroll på terrorister och andra kriminella (varför Europol inte skulle vilja dela med sig kan jag inte förstå men uppenbarligen har prestigefrågor spelat stor roll i skilsmässoförhandlingarna). En lite större fråga som också återstår är vilka regler som ömsesidigt ska gälla för bolag som tillhandahåller finansiella tjänster, alltså banker med mera. De största engelska finansföretagen har redan förebyggt det värsta krånglet genom att etablera verksamheter inom EU.

Den stora frågan är emellertid vad Storbritannien ska göra med sin nya frihet. Vilka är de stora vinsterna som Boris Johnson ska inhösta trots alla i varje fall tillfälliga besvär och tapp i BNP som Storbritannien kommer att utsättas för? Ser världen sådär lockande fri och löftesrik ut som den nyskiljde eventuellt föreställer sig?

Storslagna visioner har funnits bland Brexit-anhängarna. Utan tvångströjan från Bryssel skulle Storbritannien kunna återvinna sin position som ledande kommersiell nation. En tidigare regeringsledamot myntade begreppet Singapore-on-Thames. Ett separat handelsavtal med USA stod i utsikt särskilt som Trump inte skulle ha något emot att reta EU. Det projektet svalnade en aning efter presidentvalet i USA. Det sägs att Boris Johnson drog en suck av lättnad när Biden genast ringde premiärministern för att knyta kontakt. Men något omedelbart handelsavtal hade Biden inte tänkt sig eftersom han vill värna relationerna med EU.

Att världen inte vet vad Boris Johnson har för visioner beror sannolikt på att han inte vill säga något om dem, framför allt inte om de handlar om att göra Storbritannien till ett dynamiskt, obyråkratiskt lågskattesamhälle precis i kanten av den mer trögrörliga EU-kolossen. Det sista EU vill se är en farlig förförare inpå knuten ty om Storbritannien lyckades använda friheten till att åstadkomma ett nationellt visionärt förnyelseprojekt skulle det kunna väcka för Bryssel obehagliga lustar hos andra medlemsländer i unionen. För bara några månader sedan avgick Dominic Cummings, Johnsons närmaste rådgivare och ledande Brexit-anhängare och EU-skeptiker. Kanske blev de avslutande skilsmässoförhandlingarna därmed enklare att genomföra.

I vilket fall som helst har Boris Johnson tonat ned det intellektuella arvet från Winston Churchill och Margaret Thatcher och börjat låta mer kompromissvillig både mot EU och Biden. Premiärminsterns tidigare lite konfrontatoriska framtoning mildras (medan regeringen understryker att dess inställning till Brexit är oförändrad).

Det är svårt att veta om Boris Johnson vill något eller inte vill något eller bara, som de flesta politiker, är ute och går på slak lina. Själv önskar jag honom och det övriga Storbritannien lycka till i sitt nya liv. Jag är inte så säker på att jag skulle vilja att Sverige följde Storbritannien ur EU men jag tror det vore en nyttig läxa för den hotande och alltmer maktfullkomliga EU-byråkratin att se Storbritannien blomstra i frihet. Framför allt vore det beklämmande om Storbritannien misslyckades och – än värre – blöt, huttrande och eländig efter en simtur över kanalen stod med svansen mellan benen och klappade på EU:s port för att få komma tillbaka. Det vore som att se filmen om en drunknad flykting från Alcatraz.