PATRIK ENGELLAU: Vi byggde om hela samhället

När jag var statsanställd, lönegradsinplacerad och fackansluten siare på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier hade jag många givande diskussioner med min begåvade och tolerante chef, sedermera professorn vid Linköpings universitet, socialdemokraten Lars Ingelstam.

Det här var på åttiotalet och den unika tillväxtepok i Sveriges historia som brukar kallas rekordåren hade just tagit slut. Rekordperioden pågick från andra världskriget slut fram till början av sjuttiotalet när ”oljekrisen” inträffade. Oljekrisen berodde på att ett antal oljeproducerande länder bildat kartell och höjt priset på oljan vilket skapade oro och elände världen över. Oljekrisen blev den syndabock som fick bära skulden för att rekordåren var över.

Men varför hade den kvartssekellånga rekordårsperioden egentligen avstannat? Jag hade en teori. Jag har alltid teorier.

Du Lars, sa jag till Lars, tänk dig att man tog en bild av Sverige efter kriget, en bild där allt var med, hus, bilar, vägar, broar, alltihop. Sedan tog man en annan lika innehållsrik bild år 1975. Jag tror att man skulle se att allt var nytt. Hela Sverige var ombyggt efter en ny livsstil som vi kan kalla ”PV (Volvo PV), teve och WC”. Det är klart att det blev rekordår när man skulle göra om allt inklusive vägar och livsstilar och göra allt bättre på ett kvartssekel. Det var det svenska undret. Nu är det färdigt (sa jag alltså vid pass 1980). Det är därför ekonomin hackar och arbetslösheten går upp.

Var det inte samma sak i de andra europeiska länderna, frågade Lars eftertänksamt.

Det är klart det var, svarade jag, de byggde också för att alla skulle ha bil, teve, el och rinnande kallt och varmt vatten inomhus. Men det var förstås lättare för andra länder som Tyskland för de hade ju fått hjälp att riva den gamla infrastrukturen.

Lars flinade åt det dåliga skämtet. Sedan sa han en sak som jag då och då funderat på. Lars är miljövän. Han ville se energiförsörjning baserad på sol och vind i stället för på uran och fossiler. Han sa att under den energiomvandling som han såg framför sig så skulle hela samhället förstås byggas om lika radikalt som någonsin krävdes för förverkligandet av PV, teve och WC-projektet. Om den förra omvandlingen gett så bra utdelning i form av BNP-höjning och välfärdsutbyggnad så borde väl den lika storslagna energiomvandlingen ge samma fördelar?

Jag förstod Lars resonemang men det var något som skavde. Jag höll med om att båda samhällsrevolutionerna – såväl PV, teve och WC som energiomvandlingen – var grandiosa och omstörtande och krävde jättelika satsningar.

Men den stämning som vilade över projekten tycktes mig så annorlunda. Jag minns den jublande överraskningen när farsan kom hem med den första bilen. Jag minns fascinationen över den första teven som mot slutet av femtiotalet kom in i huset. Jag och mina bröder satt trollbundna och såg samma program hela tiden. Det hette testbild. Sverige byggdes om till ett Amerika med dammsugare och diskmaskin men bättre än Amerika eftersom vi var så solidariska och jämlika.

Jag sa till Lars att jag inte kunde se hur en energiomvandling skulle kunna fylla människor med glädje, engagemang och triumf och därmed ge projektet den entusiasm det skulle behöva för att greppa tag i våra sinnen. Vi kom aldrig till någon riktig klarhet.

Nu står världen i den situation som Lars och jag talade om för fyrtio år sedan. (Säg inte att statsanställda framtidsforskare inte vet vad de håller på med!) Ett antal samverkande internationella agendor, avtal och institutioner samt nationella politiska beslut påhejade av stora skaror av entusiaster har beslutat att världen inom hyggligt överblickbar tid ska bli fossilfri och jag tror de menar allvar.

Jag kan emellertid inte uppbåda någon glädje över det nya energiprojektet, i varje fall inget som kommer i närheten av den hänförelse som PV, teve och WC-projektet ingav. Den här förnyelsen sker inte för att världen väntar sig allmänna förbättringar för vanliga människor utan under galgen. Det som driver oss är en diffus skräck för jordens gradvisa förstörelse på grund av koldioxidutsläpp. Det handlar inte om att vi ska göra världen bättre utan om att försöka hålla tillbaka ett oklart hot om att den ska bli sämre.

Den förra stora omvälvningen – alltså PV, teve och WC-projektet – krävde stora satsningar och mycket arbete. Samhällena sådde men fick också skörda. Vi fick helt enkelt bättre och behagligare liv. Den här gången kommer det också att krävas enorma satsningar och strapatser men jag är rädd att samhällena inte kommer att få skörda utom möjligen i bemärkelsen att ett tänkbart hot mot tillvaron kanske blir mindre sannolikt.

Än så länge har tumskruvarna inte börjat dras åt. Skattehöjningarna och prisökningarna och de kommande sänkningarna av levnadsstandarden för vanliga människor har knappt en gång inletts (om man inte ska räkna sådant inledande krångel som att någon vilseledd makthavare som tror att svenska ICA-påsar stryper fiskar i Kinesiska sjön har bestämt att försöka fasa ut dessa praktiska sopbehållare).

Det ser inte bra ut. Och ovanpå kommer effekterna av andra slags politiskt vanvett.

Patrik Engellau