Nyligen skrev jag en krönika om den svenska tilliten. Jag påstod att den visserligen funnits men att folk numera missförstår dess karaktär. De tror att tilliten var ett slags dumsnällhet av samma typ som välfärdsstaten så ofta tillämpar när domstolarna ger straffrabatter till återkommande våldsverkare och ensamkommande afghanska barn ständigt får förlängda frister för att erhålla PUT. I själva verket, hävdade jag, var det tillitssamhälle som jag upplevde som barn visserligen tillitsfullt i bemärkelsen att man ofta inte behövde låsa ytterdörren men i övrigt ett strängt samhälle:

Det tålde inga avvikelser. Basen för tilliten var ett samhälle där medborgarna bevakade och tuktade varandra. Det framgångsrika Sverige hade en pliktmoral, inte en godhetsmoral. Att folk kunde unna sig lyxen att slippa låsa ytterdörren berodde inte på några godhetsgener utan på att det fanns en stabil värderingsgrund av troligen religiösa värderingar om plikter och skyldigheter. ”Det sitter en liten Luther på min axel” var ett vanligt uttryck när folk skulle förklara varför de följde ett strängt moraliskt regelverk.

Mitt budskap var således att den goda svenska tillitskulturen var motsatsen till vad PK-isterna tror. PK-isterna blandar ihop tilliten med den statliga värdegrunden enligt vilken alla människor har samma värde. Denna föreställning om allas lika värde har bland annat lett till, tror jag, att svenska auktoriteter inte törs vara auktoriteter. Skollärare törs inte ge tillsägelser och utvisningar från klassrummet eller ens utskällningar till busiga och störande elever. Busschaufförer törs inte gripa in mot stökiga passagerare.

Bilden ovan visar en skylt som hängde på en buss tillhörig Stockholms Lokaltrafik när jag klev ombord. Under molande obehag satt jag ganska länge och glodde på skylten tills jag förstod vilket samhällsproblem den illustrerade. Det har att göra just med de svenska auktoriteternas oförmåga att spela sin rätta roll.

Betänk formuleringen ”Tack för att du använder de bakre dörrarna”. Det är en order förklädd till småprat eller vänlig rekommendation. Det borde ha stått ”Använd de bakre dörrarna”. Det hade varit klarspråk som jag förstått. Med SL:s formulering såg jag för mitt inre en lismande inställsam busschaufför som bad mig göra honom en tjänst. Det är helt fel ordning ty passagerare ska lyda busschaufförer. Kan du tänka dig en kapten i Försvarsmakten som gav ordern ”Det vore jättehyggligt, grabbar, om ni ville göra givakt”. Vad skulle en sådan kapten ta sig för om några av grabbarna inte hade lust att göra givakt just då?

De svenska auktoriteternas mesighet framgår särskilt tydligt när någon av dem ska tas i örat av tevereportrar – som aldrig oroar sig för eget översitteri – just för att de kränkt en människa. I nyhetsprogrammet Rapport avslöjades häromsistens en skandal på regementet K 3 i Karlsborg där de hårdaste, tuffaste, motståndskraftigaste och psykiskt starkaste soldater som finns får sin utbildning: jägare, Sveriges Navy SEALS. De amerikanska jägarnas motto är ”Den enda enkla dagen var igår”. Det svenska försvaret har antagligen försökt härma amerikanska flottans studieplan som går ut på att utsätta rekryterna för plågsamt hård fysisk träning och dessutom psykiska trakasserier för att se vilka soldatämnen som är av det rätta virket. Förolämpningarna är avsiktliga.

Troligen pågår något motsvarande fast utspätt i proportion 1:25 på K 3. Några av soldatämnena hade blivit kränkta av utbildningen och nyhetsprogrammet Rapport tillkallats för att hänga ut befälet. Befälet tittade under lugg och stack svansen mellan benen som en skamsen cockerspaniel. Jag längtade efter att översten skulle spänna ögonen i journalisten och säga: ”Detta är inget dagis. Detta är det svenska försvarets hårdaste skola för de svåraste och farligaste jobben. I den här truppen ska vi inte ha några fegisar eller latmaskar eller folk som inte tål motgångar. Rekryterna borde ha vetat vad de gav sig in i när de sökte till K 3. Jag kommer nu att som straff för hela plutonen, inte bara för skvallerbyttorna eftersom alla ska lära sig att livet inte är rättvist, kommendera fem mils löpning i stället för middag.” Men svenska överstar har gått i lika mycket värdegrundsdressyr som svenska busschaufförer, poliser och lärare.

Jag träffade en portugisisk journalist som var i här i landet för att göra teveprogram om vad portugiserna betraktar som Sveriges exotiska coronapolitik. Jag berättade om svenska auktoritetspersoners alltmer försvagade pondus och myndighet, särskilt lärarnas.

Lärarna! sa portugisiskan, det är samma i Portugal! Våra lärare har inte heller något att säga till om. Jag blir alldeles chockerad när jag går på föräldrasamtal om min dotter. Förresten är det likadant i Frankrike.

Det var som sjutton, sa jag, det visste jag inte. Sverige har kanske varit en förebild för dem.