Massinvandringen har förändrat Malmö på mycket kort tid.

Malmö visar hur hela Sverige kommer att se ut om massinvandringen fortsätter. Så tolkar jag budskapet i Lars Åbergs bok Framtidsstaden – Om Sverige i morgon blir som Malmö i dag, hur blir Sverige då? (2017).

Journalisten och författaren Lars Åberg har bott i Malmö i nästan sextio år. Han kan sin stad. Med honom som guide får läsaren ge sig ut på en vandring genom ett landskap som förötts av mångkulturens härjningar. Våldet, rädslan, drogerna, främlingskapet, kvinnoförtrycket och den islamiska fundamentalismen.

Det var tre år sedan. Under denna tid har massinvandringen fortsatt. För inte så länge sedan hade vi de våldsamma koranupploppen. Det såg ut som scener från Mellanöstern.

En gång i tiden fanns det folk som trodde man att invandrarna från Afrika och Mellanöstern skulle påverkas av det svenska samhället, ja, de skulle, utan att bli tillsagda, växa in i den svenska kulturella gemenskapen.

I dag vet vi med säkerhet att det inte går till på det sättet. Det är Sverige som förändras och dag för dag blir allt mer likt invandrarnas hemländer.

I boken om Malmö intervjuar Lars Åberg en socialsekreterare som säger: ”Resten av Malmö håller på att bli som Rosengård.”

Ja, och resten av Sverige håller på att bli som Malmö.

Nu skriver Åberg i den nya tidningen Bulletin (26/12 2020) om Malmöimamen Salahuddin Barakat. Han brukar räknas till de måttfulla imamerna, en sådan representanter för det svenska majoritetssamhället kan samarbeta med:

Den Malmöbaserade imamen Salahuddin Barakat har blivit politikernas länk till den muslimska delen av stadens befolkning. Det har handlat om projekt för att komma åt den växande antisemitismen i staden eller hur unga ska hindras att radikaliseras. Resultatet har hittills varit rätt magert och Barakat själv balanserar på en tunn lina mellan sin egen religiösa övertygelse och det svenska sekulära samhällets ideal.

Barakat uppträder tillsammans med en judisk rabbin på skolor i syfte att motverka judehatet som är utbrett bland muslimska elever.

I sin artikel hänvisar Åberg till en artikel i Dagens Nyheter 2018 om muslimer som lämnat islam. Barakat ansåg att detta var en ”oerhört känslig fråga”. Han hänvisade till islamisk lag som kräver dödsstraff för avfall, men betonade att det inte gäller i Sverige ”som det är nu”. Om det hade funnits ett muslimskt idealsamhälle skulle nästan ingen vilja överge islam, menade han: ”Varför skulle man vilja lämna sanningen, det som är självklart och tydligt?” Han sa också att den som blir ateist får räkna med att betala ett pris: ”Det finns ingen förlåtelse för apostasi, att överge religionen.”

När redaktionen på den franska tidskriften Charlie Hebdo massakrerades av jihadister i januari 2015 förklarade Barakat att yttrandefriheten alltid bör ha gränser.

Det svenska etablissemanget vet visserligen att Barakat är ”problematisk”. Han delar inte majoritetssvenskarnas sekulära värdegrund. Men förmodligen vet de också att utbudet av imamer som kan uttrycka sig väl på svenska och kan röra sig någorlunda väl i salongerna är minst sagt begränsat. Barakat får duga i brist på bättre alternativ.

Jag var muslim i många år och besökte flera moskéer i Sverige. Syftet med moskéerna är inte att anpassa islam till svenska värderingar utan 1) att bevara islam i ”oförstörd” form, 2) väcka icke-utövande muslimer och 3) sprida islam till icke-muslimer. I samtliga moskéer dominerar uppfattningen att islamiska värderingar är bättre än svenska och förhoppningen är att Sverige ska bli islamiskt. Det är bara för en journalist att besöka vilken moské som helst och ställa frågan till en handfull personer: ”Hoppas du att svenskarna ska bli muslimer?”

Jag förstår Salahuddin Barakats dilemma. Det är inte lätt att navigera mellan det svenska majoritetssamhället och moskén och försöka vara omtyckt i båda världarna. För det är två helt olika värdar. Alla muslimska ledare som har haft denna position och varit inblandade i dialog mellan dessa världar har upplevt detta dilemma. Hur ska man presentera islam på ett sätt som tillfredsställer både muslimer och majoritetssvenskar?

Sanningen är att det inte går, helt enkelt eftersom majoritetssvenskarna finner islams traditionella värderingar helt oacceptabla. Och moskéfolket finner majoritetssvenskarnas värderingar helt oacceptabla. Ett exempel: man kan inte fungera som imam i en moské, som en islamisk ledare, om man anser att det ska vara tillåtet att ”förolämpa” Muhammed.

Imamer som vill räknas som måttfulla och rimliga av majoritetssvenskarna får tiga om vissa saker och försköna andra. Om de går för långt i sin anpassning till vad majoritetssvenskarna vill höra riskerar de att förlora moskéfolkets förtroende och bli betraktade som hycklare. Och är de för uppriktiga om sin islamiska tro riskerar de att bli avskydda av majoritetssvenskarna och förlora positionen som dialogpartner.

Motsättningarna går inte att överbrygga. Visa mig en enda imam, en enda, som offentligt förkunnar att det ska vara tillåtet att teckna Muhammedkarikatyer. Då menar jag riktiga imamer som predikar i riktiga moskéer.

Visa mig en enda imam som säger klart och tydligt att en muslim har rätt att lämna islam och att vi kommer att fortsätta respektera honom eller henne? Visa mig en enda imam som verkar för att reformera lagarna i islamländerna för att muslimer ska få den rätten.

Inte ens en klok och retoriskt skicklig imam som Salahuddin Barakat har klarat av att navigera mellan det svenska etablissemanget och moskéerna, utan hans verkliga uppfattningar har sipprat fram då och då, vilket försämrat relationen till det svenska etablissemanget.

Vad det svenska etablissemanget tycks söka är inte en riktig imam, utan en som till tankar och värderingar liknar dem själva, men som heter Ahmed och kallar sig imam.

Om det svenska etablissemanget verkligen vill prata med muslimerna i Malmö, ska de prata med de imamer som muslimerna faktiskt lyssnar på – trots deras hemska åsikter. De måste vakna upp ur sina rosenskimrande dagdrömmar och inse att det är så mångkulturen ser ut.

En stor del av den muslimska, arabiska befolkningen i Malmö är kulturellt, språkligt och religiöst en del av arabvärlden, inte av Sverige. Och ju större denna befolkning blir, desto svagare kommer dess band till det svenska majoritetssamhället att bli.

Det är inte rimligt att förvänta sig att representanter för denna arabiska koloni i Sverige ska tänka som svensson och inte som man gör i arabvärlden.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera till mig genom att swisha till 0760078008 (Eddie)