En vanlig skidlärare vet att han har ungefär en timme på sig eftersom en timmes dyr skidlärartid är gränsen för vad folk kostar på sig om de vill förkovra sig i sporten. På en timme hinner skidläraren bara föreslå några enkla quick fixes, till exempel att inte vinkla handlederna utåt eftersom det ser fjortisaktigt ut. Basaktiviteten, sådant som viktbelastningen och positioneringen, hinns inte med.

Samhällsanalysen är ganska lik skidåkningen däri att de flesta slarvar med grunderna, till och med med benämningarna. Förut talade man om bergs- och dalskidan eller till och med höger- och vänsterskidan. Det funkar inte idag då man i stället skiljer på ytter- och innerskidan. Det kan verka som petitesser men det är det inte, tro mig (exempelvis förvandlas bergsskidan från innerskida till ytterskida när svängen inleds trots att den fortfarande är bergsskida).

Förr i tiden skiljde man på höger och vänster – eller borgerlighet och socialism – i politiken. Men för de flesta känns den huvudmotsättningen inte längre relevant. Betyder det att själva begreppet huvudmotsättning har blivit obsolet eller betyder det att denna motsättning går någon annan stans? För dem som inte gått bort sig i GAL-TAN-träsket – och därför aldrig kommer att begripa något – är denna avvägning avgörande. Om du frågar mig är det här lika petnoga som viktförflyttningen från gamla till nya ytterskidan.

Huvudmotsättningen i alla samhällen, tror jag, står mellan å ena sidan dem som producerar ett ekonomiskt överskott och å andra sidan dem som gör av med det. Det är enligt mångas mening en vulgär förenkling – ungefär som den tidigare så vanliga socialistiska grundsatsen att kapitalistklassen levde på arbetarklassens arbete – men som stabil grundprincip funkar den så länge man begriper att komplikationer som uppträder undervägs, till exempel en plötslig snövall eller en oväntad snöskoter i backen, kan tvinga fram helt nya överväganden. Grundantagandet är för mig att huvudmotsättningen står mellan å ena sidan den nettoskattebetalande medelklassen, jag till exempel, och å den andra politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex.

Bara för att man har fattat en grundposition har man inte fattat allt. Du kanske står rätt på skidan men plötsligt kommer du ut på is och avslöjar dig som den Bambi du är. Det finns många grandes complications som det heter i klockornas värld (varmed menas sådant som tidtagarfunktion, alarm, månfaser, datumvisare som klarar skottår, tourbillon och annat fint).

En grande complication är exempelvis hur media ska analyseras. Sitter journalisterna i politikernas knä eller tvärtom? Idag ska jag kommentera en annan grande complication, nämligen relationen mellan å ena sidan politikerna och å den andra sidan de administratörer politiken anställt för att förvalta sitt välde (till exempel det välfärdsindustriella komplexets personal). Är de samma sak eller bestämmer den ena gruppen över den andra och i så fall vilken?

En del analytiker, kanske med början på sjuttiotalet genom Barbara och John Ehrenreich, hävdar att det uppstått en ny härskande klass som de kallar professional-managerial. Christopher Lasch presenterade liknande tankegångar och introducerade intressanta föreställningar om att samhällena styrs av en sorts nya eliter (se mer här). Jag säger inte att detta är fel. Det är tvärtom spännande koncept men de påminner om vad entimmesskidlärare har möjligheter att komma med.

Vi skjuter oss i foten om vi inte erkänner den avgörande skillnaden mellan politikerna och deras anställda administratörer. Det karolinska enväldet bestod av kungen och hans armé men de var inte samma sak. Armén klarade sig inte utan Karl XII. Politikerväldet består av politikerna och deras administratörer men det är politikerna – eller rättare sagt idén om demokratin – som ger systemet legitimitet och stadga. Om inte politikerna fanns och därmed inte heller demokratin skulle eliterna av administratörer inte stå pall. I vems namn skulle Tegnell bestämma över oss om det inte fanns demokrati och åtminstone till synes folkvalda politiker?

Det är därför enligt min mening vilseledande och skadligt att argumentera som om såväl politiker som myndighetsledningar och kanske även journalister och genusprofessorer och tevemeteorologer ingick i en samstämmig koalition av eliter som styr vårt land. Om man blandar ihop alla man inte gillar vet man inte vem som är huvudfienden. Då vet man inte vem som är ansvarig och vem som man ska skjuta på. Risken är att man slösar sitt krut på att skjuta pianisten.

Den enda chans vi medborgare har att rädda vårt land är genom att utnyttja demokratin. Om vi inte använder demokratin kan många av oss säkert rädda sig själva, men vi räddar inte det samhälle som vi – trots allt ofta befogat gnäll – älskar och vill värna.

I praktiken betyder detta, vilket Coronakommissionen åtminstone delvis begrep, att man inte ska skylla på Tegnell utan på Hallengren. Hallengren är medborgarnas vasall. Tegnell är Hallengrens vasall. Som det sas på feodaltiden är min vasalls vasall inte min vasall. Lita inte på en politiker förrän han visat sig förstå att han är din vasall.