Varför berörs vi så starkt av julen? Varför har julen blivit vår mest betydelsefulla högtid? Räcker det med att säga att det är vår frälsares födelse som firas? Knappast. Många påminner i dessa dagar om att vårt svenska julfirande också har hedniska anor. Men det vore märkligt att tala om julen utan att nämna Kristi födelse. Den berättelsen gestaltar nämligen något mycket grundläggande. Och det handlar inte om några märkvärdigheter. Vi behöver inte leta bland böcker och lärdom för att förstå.

Fråga vilket barn som helst: Vad är roligast med julen? Julklapparna förstås. Gåvorna, presenterna. Och vi fortsätter ge saker till varandra även när vi är vuxna. En jul utan julklappar blir inte mycket till jul. Kanske är det så att alla dessa gåvor som vi människor förärar varandra symboliserar den mest storartade gåva som någonsin blivit vår? Är det inte uppenbart att julen är den tid på året då vi om och om igen firar att vi finns till, att vi fick den omätbara gåva som heter tillvarons ljus? Vi bad aldrig om att få existera. Vi betalade inget för att få leva. Ändå fick vi bli till. Detta är det mest outgrundliga. Varför finns vi snarare än inte? Varför finns något snarare än inget?

I början av Bibeln läser vi: “I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds ande svävade över vattnet. Och Gud sade “Varde ljus”; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott, och Gud skilde ljuset från mörkret.” Ljuset kommer alltså först. Ingen mänsklig tillvaro är tänkbar utan ljuset. Man brukar säga att synen är människans mest betydelsefulla sinne. Vi reste oss upp på två ben och tog världen i besittning med hjälp av synen. Vi identifierar till och med den intellektuella förståelsen med seendet. (“You see what I mean?”) Att se något är att få veta något. (“Jag vill se det innan jag tror det.”)

Julen är som bekant ljusets högtid. Vi firar julen när det är som mörkast. Då, mitt i den kosmiska natten, åkallar vi stjärnornas kosmiska ljus (Betlehems stjärna), vi åkallar Guds livsbringande ljus (“Jag är världens ljus” sa Jesus), vi knyter an till hedniska traditioner som syftade till att bemästra mörkret och locka solljuset tillbaka, vi samlas kring levande ljus som sprider värme och trevnad. Till och med den egentligen obligatoriska snön sprider ljus i en mörk värld. Även snön är som ett kosmiskt ljus som faller från himlen och lyser upp vår tillvaro.

Den ursprungliga gåvan är ljuset, det vill säga livet, existensen, medvetandet. Och det är en gåva av överflöd. Mitt i rymdernas eviga tomhet får vi plötsligt finnas, andas, lyssna och beskåda. Vi bad aldrig om livets gåva, vi fick det gratis. Man kan säga att vi betalar med att dö. Döden kommer på den yttersta räkenskapens dag. Men innan dess kan vi själva bli gudar och ge samma gåva till andra. Det nyfödda barnet förkroppsligar livets under, men också livets gåva. Det nyfödda barnet ger hopp om en framtid. Ännu en generation ska ta vid. Och det kosmiska, gudomliga ljuset lyser från himlen ner på barnet i krubban. Ljuset finns där. Ännu ett medvetande har kommit till världen.

Det är denna gåva av överflöd vi själva återskapar med julklapparnas överflöd. Vi ger och ger utan att någon har bett om det (i princip i alla fall). Och vi ger framför allt till barnen. För att de tycker om att få saker, men också för att visa dem att det finns ett överflöd i tillvaron, att de ska få ta del av överflödet, att de är värda detta överflöd.

Julen är alltså gåvans högtid, det är ljusets högtid, gåvan av ljus. Men styrkan i den kristna symboliken med det lilla nyfödda barnet är att vi en gång varje år också får fira ursprunget, källan, begynnelsen. Kanske är det också därför som julen har kommit att förknippas med en erotisering av den kvinnliga kroppen. Sedan några decennier tillbaka är jul inte bara Kristi födelse, julklappar och julmat. Det är också kvinnliga underkläder. Det är starka, vackra kvinnokroppar i röda underkläder. Kvinnokroppen är allas vårt konkreta ursprung. Precis som Jesus har vi alla en jordisk moder av kött och blod. Det är i hennes kropp som det gudomliga undret äger rum. Det är där som Gud och människan tillsammans skapar det nya.

Julens märkliga högtidlighet och mystik har med allt det där att göra. Det kosmiska ljuset i det stora mörkret, den lilla mänskliga världen av kött och blod, gemenskapen i våra familjer. Därför kan man känna sig utsatt och övergiven om man får tillbringa julen ensam. Midvinternattens mörker är stort och skrämmande. Då behövs ljuset, värmen, påminnelsen om vår gudomlighet, vår gemenskap, påminnelsen om att vi behöver varandra.

Ta hand om varandra. Och tänd ett ljus.