Då och då förklarar eftertänksamma läsare för mig att de inte tror på min teori 1) om att Sverige styrs av a) en härskande klass som består av ett politikervälde vars affärsidé är att bygga ut välfärdssystemet och göra Sverige till en humanitär stormakt och sig själva till ett internationellt föredöme och b) av de hundratusentals funktionärer som administrerar politikernas välfärdssystem samt 2) att denna maktklick har anammat PK-ismen som ledande statsideologi eftersom detta tänkande gynnar klickens ambitioner.

Resonemanget är för listigt, har de eftertänksamma läsarna invänt. Det låter som en konspirationsteori. Det där med en härskande klass av yrkespolitiker och välfärdsbyråkrater kan möjligen stämma men hur var och en av dessa har kunnat räkna ut att det skulle gynna honom eller henne att måna om bögar och kräva nollutsläpp av koldioxid överstiger förståndet.

Jag påstår alltså att politikerna och välfärdsbyråkraterna i stat och kommun samt region – region är en benämning på några sjukhus och lokala bussar som jag tycker är stötande pretentiös – har skaffat sig en ideologi som gynnar deras egna intressen däri inräknat sådant som fina jobb i snygga kontor, bra ersättning, social prestige samt konferenser på kursgårdar med god mat. Jag påstår vidare att politikerna och byråkraterna har lyckats etablera PK-ismen inklusive Värdegrunden som statsideologi. Kraftiga påståenden, det erkänns.

Det finns åtminstone två implicita frågor i detta resonemang som kan vara värda att ställa. Den första frågan är om de härskande politikerna och byråkraterna verkligen drar någon personlig nytta av politiskt korrekta dogmer. Har generaldirektören på Trafikverket (bara för att ta ett exempel) någon nytta av att genusideologer i sin forskning upptäcker att det finns långt fler kön än mänskligheten tidigare anat?

Jag svarar jakande. Just den här generaldirektören kanske inte påverkas av just de här PK-teserna men generaldirektören ingår i en social klass av offentligt anställda som tillsammans absolut drar nytta av den sortens idéer. Den sortens idéer har nämligen den egenskapen gemensamt att de på något sätt, förr eller senare, föranleder nya offentliga ingrepp, till exempel, i just det här fallet, dyrbara könskorrigerande operationer. Nya offentliga insatser är gynnsamma för den härskande klassen ty för att genomföra dem måste den härskande klassen ta sig mer makt och öka sitt inflytande över den skattebetalande befolkningen vilket är precis vad härskare alltid velat genom historien. Och tänk hur mycket offentlig ansträngning som behövs för att vårda Värdegrunden!

Den andra frågan är mindre intuitivt begriplig. Den gäller den sociala mekanism genom vilken medlemmarna i den härskande klassen känner igen och anammar teser som kanske gynnar deras klass men möjligen inte just dem personligen. Rent allmänt är frågan hur ideologier och tankeriktningar uppstår, finner sin form, utvecklas och sprids.

Hur gick det exempelvis till när den svenska arbetarklassen med inledning för hundrafemtio år sedan började ta till sig det marxistiska tänkande som sedermera muterade till mer foglig socialdemokrati? Det var inte självklart att varje enskild arbetare hade något att vinna på att låta sig omvändas av Mäster Palms predikningar. Dessutom var huvudena ofta fulla med redan existerande motsatta meningar som växte ur bondearvet och inte alls kunde tåla någon socialism. Men till slut, efter många strider och diskussioner, formades ett någorlunda gemensamt tänkande som nästan alla medlemmar i gruppen – i det här fallet den svenska arbetarklassen som blev medveten om sig själv som klass just för att den skaffade sig ett gemensamt synsätt – insåg gynnade dem.

Grunden för arbetarklassens synssätt var att den skulle kämpa för bättre lön och arbetsförhållanden för sig själv. På motsvarande sätt gör alla sociala grupperingar så fort de börjar uppfatta att de existerar och har någon sorts gemensamt intresse. Samma sak gäller dagens härskande klass i Sverige. Den kämpar instinktivt för att förbättra sin situation.

Den har hjälp av ideologer på forskningsinstitut, universitetsinstitutioner, tidningsredaktioner som har till uppgift – även om det inte formuleras just på det sättet i deras uppdragsbeskrivningar – att finjustera och utveckla tänkandet efter vad som gynnar uppdragsgivarna. Ideologier är aldrig slutgiltiga utan måste hela tiden smidigt anpassas efter omständigheterna.

När det händer något nytt i världen upptäcker den härskande klassens spanare företeelsen och börjar undersöka den. Företeelsen är till exempel en teori om att jordens klimat skadas av koldioxidutsläpp. Vad ska spanarna tycka och tänka om den idén? Är den bra eller dålig för den härskande klassen? Tänkarna sniffar på det nyupptäckta som en hund i parken. Kan vi ha nytta av det? Går det att äta? Ska vi förkasta det eller anamma det?

Så småningom insåg den härskande klassen att klimatalarmismen var precis vad den behövde. Tesen kräver en grad av politisk styrning och förutsätter politisk makt på en nivå som överträffar allt, inklusive andra världskriget, västerlandet hittills fått uppleva. Härskarna engagerar hängivet sin entusiasm för ett projekt som går ut på att de själva ska leda en revolutionerande omvandling av hela jordens produktionssystem. De förklarar för folket att folket måste ändra livsstil, inte resa med flygplan eller äta kött utan sänka sin levnadsstandard ty pengarna behövs till något annat, kanske nya plan- och övervakningsmyndigheter.

Varje enskild medlem av en social klass, i det här fallet den härskande klassen i Sverige, behöver inte själv tänka ut sin ideologi. Människan är ett flockdjur. Vi anpassar oss till den övriga flockens tänkande och beteende. Vi behöver inte fundera ut så mycket själva. Flockdjur har intuition. Flocken leder oss dit där det finns mat.

Lite överkurs kanske? Det finns olika flockar i samhället. Det händer inte sällan att individer låter sig ledas av fel flock. Ett lejon som trodde att han var zebra och lät sig styras av zebraflocken instinkter skulle snart dö av svält. Marx skulle ha sagt att lejonet hade ett ”falskt medvetande”. Ett grundlurat lejon, helt enkelt. Det finns en hel del sådana i Sverige, vilseförda nettoskattebetalande medelklassare som oförsiktigt anammar fiendens PK-istiska ideologi.