I motsats till vad många tror behöver vi mer av känslor i Sverige. Men inte vilka känslor som helst. Vi behöver stolthet, vi behöver svensk manlig stolthet. Om det funnes en riktig svensk manlig stolthet som på allvar satte sin prägel på samhället skulle vi inte ha några islamister innanför våra gränser som hotar vår säkerhet och utmanar vårt våldskapital. Nu behöver vi hitta tillbaka till vår stolthet. Vi behöver den mer än någonsin.

Känslor finns för att de fyller en funktion. Rädsla hjälper oss att undvika faror. Ilska hjälper oss att försvara vår integritet. Vårt moderna Sverige sägs ofta vara alldeles för känslosamt. Vi tänker att det behövs mer rationalitet. Känslor ska inte styra politiken. Känslor är inte argument. Men det gäller kanske här att inte kasta ut barnet med badvattnet för vi behöver nog våra känslor. Frågan är snarare vilka känslor vi behöver mer av och vilka vi behöver mindre av. Själv skulle jag gärna se mer av manlig stolthet, svensk manlig stolthet.

Wikipedia beskriver stolthet just precis som ett känslomässigt tillstånd. Detta karaktäriseras av en positiv affektupplevelse som kommer av en bekräftelse. Och det som bekräftas är det värde man förknippar med en person eller en sak som man uppfattar att man själv har en koppling till. Man kan alltså bli stolt över sig själv, sina barn, sitt fotbollslag, sin bil, sitt land eller över vad som helst som man på något sätt identifierar sig med. Men stolthet kan också bli något negativt. Överdriven stolthet blir hybris och självhävdelse. Men så länge stoltheten inte fördummar och förblindar är den en tillgång. Att få känna stolthet är att få erfara känslor av tillräcklighet och prestation (”achievement”). Och tittar man på svenska synonymer till ”stolthet” hittar man ”självaktning”, ”värdighet”, ”hederskänsla”. Mer manlig stolthet i Sverige alltså! Mer manlig ”självaktning”, ”värdighet” och ”hederskänsla”!

Vilket värde tillskrivs egentligen svensk manlig stolthet idag? Inget som helst skulle jag säga. När jag säger ”svensk manlig stolthet” menar jag alltså en stolthet som svenska män ska erfara av att identifieras som just svenska män. Visst är många svenska män stolta över att vara svenska män, men det är knappast en stolthet som uppmuntras eller omtalas i positiva ordalag.

Men vad ska då en svensk manlig stolthet bestå av? Vilket värde ska den springa ur? Vilken identifikation ska den bottna i? I grund och botten ska en svensk manlig stolthet handla om att vi svenska män inte ska låta någon annan än vi själva bestämma hur vi ska leva och hur det ska se ut i vårt eget jävla land. Det är en miniminivå av vad en svensk manlig stolthet ska bestå i. Om det funnes en riktig svensk manlig stolthet som på allvar satte sin prägel på samhället skulle vi naturligtvis inte ha några islamister innanför våra gränser som hotar vår säkerhet och utmanar vårt våldskapital. Det kanske handlar om självtillräcklighet (vi behöver ingen annan som talar om för oss hur vi ska leva) men också om självaktning, självrespekt. Det handlar också om värdighet och faktiskt om hederskänsla. Hur ska vi kunna titta historien i ögonen och erkänna att vi gav bort vårt land till människor från andra sidan jorden som tvingade på oss sin primitiva religion och sin primitiva syn på samhälle och individ? En stolt svensk ska naturligtvis stå upp för sin identitet, sin kultur, sin historia. Detta blir dessutom så mycket enklare för oss svenskar som vi är demokratiskt sinnade och har skapat ett land där människor är fria och i formell mening jämlika.

Men en svensk stolthet kan också vara en stolthet över att tillhöra en nation som funnits i tusen år. Det kan vara en stolthet över vår natur, vårt språk, våra traditioner, våra vackra somrar, våra milsvida skogar, vår skärgård, våra vackra sjöar, våra vackra kvinnor, våra idrottsframgångar eller kanske till och med vårt snus och vårt brännvin. Visst kan vi vara stolta över våra vikingar, våra erövringar på 1600-talet och alla våra tappra soldater som stupat i fält. Men egentligen behöver vi inte några storslagna prestationer för att vara stolta. Vi kan också vara stolta över fattiga och försynta förfäder som överlevde alla svinkalla vintrar i små gråa stugor. Och förresten är stoltheten kanske viktigast just för dem som har det knapert. Har man inga palats eller feta bankkonton att yvas över kan man alltid leva för sin rena stolthet. Man kan vara stolt över att ha det rent hemma, att inte ha några skulder, att göra rätt för sig, eller att bara göra så gott man kan.

Men är det inte ganska svårt att vara svensk och stolt just nu? Många tycker nog det. Speciellt många män tycker nog det. Om inte annat får vi stoltsera med vårt utsatta läge. Vi hade det bra, men så är det inte längre. Nu är det dags att kliva fram. Historien kallar. Och vi måste stoltsera med att fortsätta vara oss själva. Det får bli en källa till styrka och mod. Vi måste identifiera oss med vår historia, med vår svenska identitet. Det får bli vår stolthet. Och vi behöver den. Mer än någonsin. Känslor finns för att de fyller en funktion.

BILD: Gustav Vasas intåg i Stockholm, målning av Carl Larsson.