Skalder är sådana som författar och skriver dikter, gärna rimmade, men be mig inte komma med någon definition av begreppet intellektuell som är tillräckligt välsnidad för att alla som anser sig intellektuella ska känna igen sig. För mig är intellektuella sådana som sysslar med ord och sätter ihop dem i mer eller mindre intressanta kombinationer. Vid närmare eftertanke behöver det nog inte vara ord, det kan också vara toner eller akvarellfärger. Varför i så fall undanta dem som ägnar sig åt att kombinera VVS-utrustning och bygga badrum? kanske du frågar. Okej då, svarar jag. Alla är intellektuella men nu hade jag bara tänkt tala om skalder och sådant folk.

Mitt uppdrag att utreda särskilt skalderna inspirerades av en text av Mohamed Omar. Så här skrev han:

Forntidens skalder hölls högt, och de var oftast knutna till någon kung eller jarls hov. ”Av alla hirdmännen värderade kungen mest sina skalder. De satt i det andra högsätet”, heter det redan om Harald Hårfagre, som levde i slutet av 800-talet.

Det var inte bara forntiden som höll skalder högt. Skalder har skaffat sig positioner i alla tider. Gustaf III uppskattade mycket litterärt folk, till den grad att han lät aderton av dem – jag är förresten med i ett sällskap vars stadgar efter högt föredöme stipulerar att medlemsantalet ska vara ”fjoderton”, en regel som inte respekteras – bilda den Svenska Akademien när han ansåg att svenska språket behövde hyfsas. Det funkade. Skalderna skrev en svensk grammatik så att det blev ordning på språket och en ordlista – ett arbete som fortfarande pågår – så att man skulle veta vilka ord som fick vara med och vilka som inte gillades.

När man som jag har studerat skaldernas samhälleliga funktion kommer man fram till 1) att skalderna normalt anpassar sig efter makten eftersom makten har pengar, något som skalderna för det mesta lider nöd av samt 2) att skalderna på det sättet genom historien ofta visar sig ha gjort nytta. De har ställt sig i nationens tjänst som när Selma Lagerlöf skrev Nils Holgerssons underbara resa att användas på folkskolans geografilektioner. Bortsett från det där med att en gosse flyger över Sverige på ryggen av en gås är verket begripligt, lärorikt och njutbart.

Så är det inte i vår tid. Jo, 1) gäller. Skalderna försörjs av staten och bildar kotterier för att värna om sin fortsatta bärgning så som Einar Askestad nyligen beskrev på dessa sidor. Men 2) gäller inte. Skalderna kväder inte längre till medmänniskornas glädje och uppbyggelse utan för sin egen och eventuellt kollegornas förnöjelse. Vi medborgare som via skatterna står för skaldernas försörjning fattar inte ett jota av deras ordkonster och gapar av förundran.

Låt mig ge ett exempel. En före detta ledamot av Akademien – före detta eftersom skalden blev bortmotad av kollegerna men tyvärr inte på grund av hennes texter utan för att hon ädelt nog inte ville ta avstånd från sin make Arnault trots att denne åkt i fängelse för våldtäkt – författade exempelvis så här:

Du är allvarlig
allvarlig allvar du är
liten arg var i går glad du är
varg
ja käftig trix så nära språket att du tror du är det
uppkrupen
moses

När man har läst diktverket några gånger inser man att det handlar om att matten till katten Moses kärleksfullt följer sitt husdjurs humörväxlingar och vill tolka djurets gäspningar som försök att uttrycka sig på människospråk.

Visst kan man tänka sig att skaldernas texter med förtjänst kan användas till sällskapslekar där deltagarna tävlar om att komma på de fyndigaste tolkningarna men då borde det inte utgå några statliga stipendier till skalder. Tillverkarna av spelen Alfapet och Trivial Pursuit lever ju inte på statligt stöd. (Tror jag i alla fall men i coronatider får alla bidrag så varför inte de som producerar sällskapsspel?)

Jag vet hur det har blivit så här. Det är av samma skäl som att tavelmålare som Anders Zorn och Carl Larsson målade så folk begrep och gillade medan deras efterföljares konstverk inte kan förstås utan experthjälp och för det mesta inte ens då. Det beror på varifrån pengarna kommer. Zorn och Larsson sålde sina tavlor till vanliga människor som troligen var rika men ändå hade sitt omdöme i behåll. Sedermera slog ett nytt koncept igenom, nämligen att konstnärer i stället för att sälja sina verk till folk som ville ha dem och därför betalade skulle försörjas av staten. Men hur skulle staten kunna avgöra vad som var god konst? Så uppfanns den listiga ordningen att konstnärerna själva skulle fatta beslut om vilka i deras egna led som skulle belönas. Konstnärerna själva fick bilda de förbund, föreningar, styrelser och akademier vars ledamöter kunde fördela de statliga medlen bland varandra. Tacka sjutton för att det blev intriger, baktaleri, förtal och för vanligt folk obegripliga normer för vad som var konstnärligt eftersträvansvärt. En betraktare begriper också, enligt principen att man inte biter den hand som föder en, varför skalder på det hela taget gillar statlig makt.

Trots detta publiceras en hel del värdefull poesi. Diktarbegåvningar existerar. En gång tävlade jag med en vän om vem som kunde hitta de mest njutbara och begripliga dikterna. Vi fastnade båda för Tomas Tranströmer (bilden) redan innan han fått Nobelpriset.