En observation som jag har gjort under det senaste halvdussinet år är att den allmänna meningen ändrat sig ganska rejält på viktiga punkter – man märker det exempelvis på vilket slags uttalanden som tidigare var förbjudna men nu är tillåtna – medan den förändrade allmänna opinionen inte reflekteras i den politik som faktiskt förs eller ens i den officiella politiska debatten. Det är inte bara regeringen och stödpartierna som inte följer tidsandans krumbukter. Oppositionen gör det inte heller annat än i smärre detaljer. Det råder ett slags andlig förlamning bland partierna och deras besättningar.

Ett politikområde som jag ägnat särskilt intresse är skolan och den högre utbildningen. Det började med att jag gick i den. Den var lite fantasilös men välvilligt inställd och gjorde sitt bästa så jag har inget att klaga på. Jag tog studenten 1964. Ett försenat men uppriktigt tack till de dåtida skattebetalare som möjliggjorde detta för mig!

Sedermera har jag skrivit böcker om skolan och universiteten, hjälpt till att installera skolpengssystemet i Sveriges första skolpengskommun, som var Vaxholm, och senare gjort ett misslyckat försök att starta ett system för certifiering av särskilt kompetenta lärare i syfte att dessa skulle hjälpa sina kollegor att bli bättre lärare. Idén var bra men den sänktes av den förenade svenska skolbyråkratin som döljer sin illvillighet bakom värdegrundsfloskler och allmän letargi.

Den svenska skolans problem är inte att den styrs av hyggliga människor som missförstått ett och annat och därför skulle kunna omvändas till något användbart genom samtal och förklaringar. Skolans problem är den behärskas av egennyttiga byråkraters samt många lärarhögskolehjärntvättade lärares politiskt korrekta världsbild som leder dels till att skolbarn för det mesta förhindras att prestera på toppen av sin förmåga, dels till att ett lågintensivt krig uppstår mellan skolbyråkratin och medelklassföräldrar. Föräldrarna vill ha en så pass ordnad skola att barnen inte ska behöva riskera mobbning och att undervisningen är så pass bra att föräldrarna inte behöver vara extralärare hemma efter sitt eget arbete. De är beredda att flytta till områden där sådana skolor finns för att kunna få tillgång till något som de flesta familjer räknade med som en självklarhet för bara några decennier sedan.

Inger Enkvist är professor emerita i spanska vid Lunds universitet och författare till mer än tjugo böcker om skolorganisation och pedagogik varav många översatts till andra språk. Bakom hennes blida framtoning döljer sig en klarsynt pedagogisk hårding som jag intervjuat till DGS YouTube-kanal. Intervjun publiceras idag.

Inger har ett antal betydelsefulla poänger. Hon påpekar att skolbyråkraternas jämlikhets- och likvärdighetsprinciper försvårar för nästan alla elever att prestera så väl som de skulle kunna. De duktigaste eleverna får inga utmaningar när undervisningen ska anpassas efter vad andra klarar av och de minst studiebegåvade från eftersatta hemmiljöer straffas hårdast eftersom de inte kan hänga med och riskerar att för evigt hamna på efterkälken.

Kanske ännu skadligare är den svenska statspedagogikens föreställning att skolan inte i huvudsak är till för att meddela kunskaper. I varje fall anser statspedagogerna att jämlikhet och social förmåga är väl så viktigt som kunskaper. De håller sig med en stödteori enligt vilken kunskap inte längre behövs eftersom eleverna kan slå upp saker på internet. Men om eleverna inte ens vet att Sverige hade en krigarkung som hette Karl XII kan de ju inte komma på att googla på det namnet. Man måste ha kunskaper för att skaffa kunskaper.

Jag säger till Inger att hennes synpunkter verkar så självklart riktiga att sådana välutbildade och intelligenta människor som exempelvis utbildningsminister Anna Ekström borde inse problemen och genomföra skolreformer för att komma till rätta med situationen. Förstår inte Ekström vad som skulle behöva göras? frågar jag. Inger säger att kunskapen om hur man kan lyfta nedkörda skolsystem existerar. Flera länder har lyckats. Men det är jobbigt och tar lång tid och väcker ett enormt motstånd från de byråkratiska apparater som är skyldiga till misslyckandena.

Deep state, menar du, frågar jag. I varje fall är det lugnare att bara göra obetydliga förändringar som inte retar någon men ej heller får någon effekt, svarar Inger.