När människor ska försöka förstå komplicerade sociala skeenden, till exempel varför coronat skördat så många offer inom äldreomsorgen, brukar de mobilisera sina gamla intellektuella käpphästar för att se vad käpphästarna kan duga till. Så är det även med mig.

En av mina käpphästar för förståelsen av det samtida Sverige och alla dess till synes olösliga utmaningar är tanken att vi lider av för mycket byråkrati. Hela landet är snärjt i ett nät av regler som gör att framför allt den offentliga sektorn bara kan, eller tror att den bara kan, göra som den alltid gjort om det inte kommer nya instruktioner uppifrån.

Coronakommissionens nyligen publicerade rapport om döden i äldreomsorgen ger exempel:

Många smittskyddsåtgärder inom ramen för ett särskilt boende strider mot äldreomsorgens värdegrund och det är åtminstone osäkert om den lagstiftning som finns ger utrymme för samtliga de åtgärder som behöver vidtas där. Det gäller till exempel att anordna så kallad kohortvård, det vill säga att en eller flera smittade vårdas avskilt av personal som enbart arbetar med dem.

Förstår du? Lagarna och värdegrunden sätter stopp för åtgärder som en rationellt tänkande och något lite företagsam äldreomsorgsföreståndare hade implementerat på någon timme om det var hon som bestämde. ”Dagny, Liselotte och Torbjörn är smittade, vi lägger dem i ett eget rum med egen personal. Du, Susanne, får ta hand om dem och så snabbtestar vi dig varje morgon.” Eller den här:

Kommunerna är en av huvudmännen för hälso- och sjukvård av äldre. Ansvaret för läkarinsatser ligger dock på regionerna och får inte överlåtas till kommunerna. Detta innebär i princip ett hinder för kommuner att själva anställa läkare i äldreomsorgen.

I våras fick jag kontakt med distriktsläkare Jon Tallinger och gjorde några YouTube-program och artiklar om hans observationer, till exempel här. Jon sa att sjuka behöver syrgas och att det saknas syrgas inom äldreomsorgen eftersom byråkrater redan i Ädelreformen år 1992 bestämt att syrgas ingår i paketet medicin/läkare/sjukhus/landsting men inte i paketet lågutbildad personal/äldreomsorg/kommun. Nästan trettio år senare finns fortfarande ingen syrgas inom äldreomsorgen. Men va sjutton, sa jag, man kan ju köpa en syrgasapparat för några tusenlappar på internet! Det kan väl vartenda äldreboende göra. Visst, sa Jon, men kommunerna får inte hålla på med syrgas. Det är en regel.

Så här säger coronakommissionen:

Enligt kommissionens mening står det klart att ambitionen i den svenska övergripande strategin att särskilt skydda de äldre var och är riktig.

Det är nog en rimlig observation om man får lägga till att strategin var att särskilt skydda de äldre med de begränsningar som det etablerade regelverket uppställde. Gärna livräddning men först en riktlinje.

Förresten var nog strategin, om man ska vara petig, inte riktigt att särskilt skydda de äldre utan i stället att i enlighet med Socialstyrelsens regelverk hålla dem borta från vården om det blev kö. Läs själv i Socialstyrelsens Nationella principer för prioritering inom intensivvård under extraordinära förhållanden som först publicerades den 25 mars i år. Där förklaras att om det blir platsbrist i sjukvården ska man nedprioritera de gamla, det vill säga dem som har kortast förväntad återstående levnadstid.

Att en sådan regel kunnat inrättas beror på att vårt land är besatt av tanken att allt blir bäst om det styrs centralt enligt enhetliga, nationella riktlinjer. Om Socialstyrelsen snarare än läkarkåren ska bestämma över vem som ska leva och vem som ska dö så blir det sådär. Det beror inte på något fel hos Socialstyrelsens etiska expertis, det är ett byråkratiskt systemfel. Låtsas själv vara Socialstyrelsen och försök att hitta på en bra nationell regel om vem som ska förnekas vård så får du se hur knepigt det är. Socialstyrelsen ska helt enkelt inte lägga sig i sådana frågor.

Det ser ut som ett skämt men det är bara logiskt att coronakommissionen som är en skapelse av det byråkratiska systemet – jag menar inte byråkratisk i någon nedsättande bemärkelse utan som beteckning på ett speciellt samhälleligt styrsystem som jobbar genom att utfärda regler – och själv består av byråkratiskt tränade personer kommer fram till att det är de högsta regelmakarna, nämligen regeringen, som har skulden för döden på hemmet och därför måste utfärda nya regler och riktlinjer:

Regeringen styr riket (1 kap. 6 § regeringsformen) och hade därför bort ta de initiativ som behövts för att äldreomsorgen skulle stå bättre rustad för en kris av detta slag.

Och så kommer det byråkratformuleringar om ”strukturella brister”, om äldreomsorgen som en ”resursmässigt eftersatt och undervärderad del av samhället”, om att ”äldreomsorgen stod oförberedd och illa rustad att hantera en pandemi”, om att de ”anställda i äldreomsorgen lämnades i stor utsträckning ensamma att hantera krissituationen”, om behov ”av högre bemanning, ökad kompetens, och rimliga arbetsförhållanden”. Har vi inte hört sådant tusen gånger tidigare? Är det inte byråkratins ständiga rop om att den själv behövs mer än någonsin? Mer samordning, mer resurser, fler utredningar.

Tänk i stället tanken att föreståndarna på äldrehemmen efter att ha uppbådat sitt eget sunda förnuft kunde köpa syrgas på eget bevåg. Jag menar inte att det borde utfärdas en ny nationell riktlinje om att sunt förnuft i nödfall må brukas även inom det offentliga. Jag menar bara att det vore nyttigt med nationella ledare som inte instinktivt försökte bekämpa byråkrati med mer byråkrati enligt principen att om medicinen inte verkar så ska man dubbla dosen.

Minns alltid den intima kopplingen mellan politikervälde och byråkrati. Politiker har bara två verktyg i sin låda, regler och pengar. I ett samhälle där folk väntar sig att politiker har ansvar för allt och ska lösa alla problem måste överheten nyttja sina verktyg så flitigt det går och då får samhället många regler, mycket byråkrati och höga skatter.