“Hedra din fader och din moder, för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land.”

Detta stycke judisk visdom tillskrivs Gud själv och gavs till klanledaren Moses på berget Sinai för mer än 3 000 år sen, som nummer fyra i rang av tio budord. Jag lärde mig frasen ordagrant redan i småskolan och jag är född 1957, så det måste vara ett av de mest långlivade och mest beprövade råden i världshistorien. Jag säger råd, snarare än befallning, eftersom människan redan på Moses tid visade tecken på fri vilja och bland annat ägnade sig åt guldkalvsdyrkan, vilket gjorde Moses så rasande att han bröt stentavlorna i småbitar.

Hur har vi då levt upp till det fjärde budet? I den byn där jag växte upp hade många gårdar en undantagsstuga, vilket var bondesamhällets sätt att lösa äldreboendet. I varje fall en av mina lekkamrater hade sin farfar inhyst i en sådan. Det erbjöd kanske ingen lyxtillvaro, men så vitt jag kunde se ett acceptabelt sätt att avsluta livet. Man kunde varje dag överblicka sitt livsverk, hålla koll på barnbarnen och ändå undvika att vara i vägen.

Undantagsstugor var ofta vackert byggda i traditionell stil, ungefär som soldattorp. Kanske för att man inte byggde undantagsstugor till gamla utan till sig själv, som en slags pensionsförsäkring. I Strindbergs roman Hemsöborna finns en minnesvärd scen där uppkomlingen Carlsson väljer ut en vacker plats, bygger en stuga och i bygget ådagalägger en hantverksskicklighet som förbluffar omgivningen. Framför allt var det självägande bönder som kunde se fram mot en ålderdom “på undantag”. Att avskilja gamla i ett särskilt hus var också ett beprövat sätt att undvika konflikter mellan generationerna.

Under 60-talet skulle småjordbruken avvecklas och bondeklassen urbaniseras. Kommunerna tog över ansvaret för äldreomsorgen. Moderna ålderdomshem blev en slags kollektiva undantagsstugor i det socialdemokratiska folkhemmet. Jämför man de båda systemen bör man hålla i minnet att undantagsstugorna fungerade i ett Sverige som med europeiska mått mätt var utfattigt, medan dagens åldringsvård designades när Sverige tävlade om att bli rikast i världen. Man borde alltså förvänta sig ett rejält välfärdslyft för de gamla.

Nu blev det inte riktigt så. För några år sen slog stjärnkocken Leif Mannerström larm om att gamla dör av svält i dagens Sverige och påstod att maten på vissa äldreboenden är rutten, härsken och totalt oätlig. Samtidigt ondgjorde han sig över att mördare och våldtäktsmän serveras oxfilé på landets fängelser. Bilden ovan från Per Svensson Facebooksida blev viral.

Debattören Lars Bern instämmer, och 22 minuter in i det här klippet (Lars Bern kommenterar statsminister Stefan Löfvens tal till nationen. – Swebbtv) varnar han för att maten vi ger våra gamla påskyndar döden, då den inte innehåller det som behövs för att vidmakthålla ett fungerande immunförsvar. Kosten i Bondesverige kunde säkert vara knapp, men jag gissar att den som levde på undantag åt ungefär samma sak som gårdsfolket.

Nästa medialarm handlade om att anställda i äldreomsorgen inte talar svenska, vilket i sig skapar otrygghet bland äldre, men även kan resultera i livsfarliga situationer. Kritik riktades också mot att äldreomsorgen används som integrationsverktyg för migranter som är omöjliga att placera på andra arbetsplatser.

Under Coronakrisen var de gamla åter i skottgluggen. Den grupp som borde skyddats mest, skyddades istället minst, på grund av hög personalomsättning, dåliga arbetsvillkor och bristfällig utbildning av personal, samt obefintlig säkerhetsutrustning. Som spiken i kistan utgick direktiv från myndigheterna att gamla som blir sjuka i Covid-19 ska ges palliativ vård istället för sjukvård, vilket i praktiken innebär en dödsdom. Patrik Engellau skrev flera artiklar i ämnet, som här och här.

Äldreboenden är förstås olika beroende på vem som sköter dem. Vissa verkar faktiskt fungera som ljusa, trevliga och sociala undantagsstugor, medan andra för tankarna till bondesamhällets fattighus – där underprivilegierade tillåts invänta döden på allmänhetens bekostnad, förutsatt att de inte ställer några krav. Många svenskar har säkert hört talas om fattighus genom Astrid Lindgrens berättelse om “Det stora tabberaset i Katthult”. Dödligheten på dessa institutioner var antagligen skyhög under epidemier och maten säkert inte den bästa. Personlig integritet var heller ingenting man prioriterade högt.

Så när vi tog steget från Fattigsverige till Välfärdssverige och vidare över till den Moraliska Stormakten Sverige – placerade vi i förbifarten gamla på Fattighuset. Det var inte av brist på resurser, eftersom vi samtidigt hade råd att bekosta det mest pretentiösa mångkulturprojekt världen skådat, utan det som hände kan enbart beskrivas som ett flagrant brott mot fjärde budet.

Jag har svårt att avgöra om Gud hade rätt, eller om han bara pratade i nattmössan den där dagen på Sinai – men om vi utgår från att han visste vad han talade om borde vi känna en del oro över det sista ledet i budordet: ”för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land”. Tydlig menar Gud att om vi inte tar hand om våra föräldrar – vari borde inräknas hela den äldre generationen, inklusive den kultur, de rötter, den bakgrund och de minnen de representerar – så kommer mycket annat vi företar oss att gå åt pipan. Vi kan, om man får tro Gudsordet, till och med hamna i en situation där vi inte längre kan “leva i vårt land”.