INTERVJU Richard Sörman samtalar med USA-kännaren Ronie Berggren om vikten av att hålla huvudet kallt när man kommenterar politik. Det är (nästan) aldrig så enkelt som att motståndarna bara har fel och vi själva alltid har rätt. Den starka polarisering som finns i USA, och även alltmer i Sverige, riskerar att ta vårt förnuft ifrån oss. Klarar vi inte av att bedöma skeenden med objektiv klarsynthet tappar vi all trovärdighet. På sikt är risken också att konflikter förvärras i onödan.

Ronie Berggren har gjort sig känd på sociala medier och i alternativmedia som svensk konservativ USA-kännare. I samband med presidentvalskampanjen syntes han även i main stream media där han fick kommentera valet i egenskap av påläst och trovärdig Trumpanhängare. Valkampen har som bekant fortsatt även efter valet. Här har Ronie Berggren visat prov på en i politiska sammanhang sällsynt förmåga att inte låta sina bedömningar styras av de egna politiska preferenserna. När Trumpsupportrar skriker sig hesa om valfusk konstaterar Berggren nyktert att vi måste lita på domstolsutslagen och att Trump har allt att vinna på att erkänna sig besegrad.

Eftersom jag själv är hjärtligt trött på ideologisk enögdhet frågar jag Ronie om han har lust att höras via länk och samtala lite om valet och den politiska debatten. Jag undrar först hur han själv ser på bilden av Donald Trump som en starkt polariserande politiker.

– Det är inget snack om att Trump har varit en polariserande politiker. Men jag tänker så här: Tidigare var Demokraterna ofta extremt polariserande, vilket nästan aldrig nämns i Sverige. Det parti som inte är ödmjukt och som aldrig kompromissar, det är Demokraterna. Republikanerna har bestått av samlande statsmän: Reagan, Bush, Bush. De har alla sökt breda lösningar i det politiska mittfältet. Demokraterna vill aldrig göra det. Så har det varit de senaste 20 åren. Det började på allvar i mellanårsvalet 2006 och sedan 2007 när Nancy Pelosi blev talman i representanthuset. Med tiden upplevde Republikanerna att det inte gick att prata politik längre. George W. Bush försökte gå kongressen till mötes, men det gick inte. Och då fick vi Tea Party-rörelsen som tuffade till Republikanerna och mötte Demokraterna med deras egna vapen. När Trump kom 2016 och var än mer konfrontativ förstärkte det alltså en tendens som redan var på gång. Vi är många som tycker det är bra att Trump har använt de här metoderna. Visst är han polariserande, men tyvärr har det varit nödvändigt.

– Vi ser just nu på sociala medier hur Trumpanhängare vägrar erkänna att han faktiskt verkar ha förlorat valet. Hur ska vi göra för att hålla huvudet kallt i tider av polarisering och misstänkliggöranden? För visst finns det en gräns när sund skepsis mot märkliga valresultat övergår till irrationell paranoia?

– Det här är en jätteviktig fråga. Om vi inte klarar av att tänka klart kommer vi få samma polarisering i Sverige som i USA där människor pucklar på varandra på gatorna. Till att börja med är det viktigt att politiker, journalister men även vanliga människor just håller huvudet kallt. Undvik framför allt att demonisera motståndarsidan. Det är steg ett: Jag måste våga tänka att mina åsiktsmotståndare kan ha goda intentioner även om jag själv tror att deras metoder leder fel. Det här kan vara lättare om man tar det på lokal nivå. Man kan se till sina gamla vänner som inte delar ens politiska övertygelser: Är de ondsinta människor som vill förstöra vårt land? Varför skulle de vilja göra det? De har samma bakgrund som jag. De går på samma fotbollsmatcher och ser på samma filmer. Där tror jag det kan vara enklare att undvika demoniseringen. Men när det gäller de stora perspektiven blir det svårare. När vanliga svenskar matas med SVT:s eller DN:s bild av den amerikanska högern finns det inget som bromsar demoniseringen. Allt blir så abstrakt: De där andra finns där borta och de är inte som jag. Det är samma princip när man talar om konspirationsteorier med New World Order och Rockefeller. Det här är en så främmande värld att människor kan projicera in vad som helst. De som tror blint på de här teorierna har själva aldrig drivit ett storföretag, de har aldrig varit i den världen. Det är som att prata om utomjordingar.

– Risken med att inte hålla huvudet kallt är väl att vi riskerar att framstå som opålitliga? Hur ska jag kunna lita på människor som saknar omdöme?

– Kan du inte se saker i ett större perspektiv och inse att dina motståndare ibland kan ha rätt förlorar du all trovärdighet. Men det beror förstås på var vi bor. I Sverige håller vi det här med rationalitet och objektivitet högt. Vi ska kunna vara självkritiska. Vi ska kunna kompromissa. De som bor i Saudiarabien har kanske ingen nytta av sådana dygder. Men här i Väst ska vi kunna reflektera och inte vara dogmatiska. Så det är en sak. Men det allra farligaste är att vi kommer att låsa oss i motsatspositioner där vi till sist börjar kriga mot varandra. Det är det verkligt otäcka.

– Då kommer nästa fråga ganska naturligt: Om man förmår göra det som du visar prov på nu nämligen att undvika att se världen i svart och vitt, hur gör man då för att ändå tryggt bottna i en ideologi? För vare sig du eller jag tycker att alla åsikter har samma värde. Vi har preferenser. Vi har en idé om hur både Sverige och USA helst bör utvecklas.

– Jag skulle säga att det bottnar i vad man tror på. Jag är personligen övertygad om att en centraliserad makt är farlig på sikt. Det betyder inte att jag samtidigt tror att varje litet statligt projekt är dåligt eller att alla som vill ge staten större makt är kommunister. Min inställning rör en övergripande nivå. Det finns, som jag sa tidigare, en stor lärdom av vår mänskliga historia och det är att centraliserad makt tenderar att leda till tyranni. Därför anser jag att Republikanerna är bättre än Demokraterna. För Demokraterna har glömt den läxan. De tänker att det där gällde för 200 år sedan, idag har vi en annan värld. Men att min sida har rätt när det gäller den grundläggande riktningen betyder inte att vi alltid har rätt i alla detaljer eller att vi aldrig gör fel. Det betyder heller inte att motståndarna måste ha fuskat när de vinner ett val.

– Du skrev någonstans att Demokraterna inte har mycket till politisk heder, men att Republikanerna är mer pålitliga här. Det skulle kanske kunna förklara varför de republikanska domare som Trump själv har tillsatt nu faktiskt inte ger honom rätt när det gäller valfusket. De verkar ha en stark integritet.

– Jag tror det handlar om att Republikanerna verkligen tror på konstitutionen. De tror exempelvis starkt på maktdelning. Och det var just den typen av domare som Republikanerna ville ha. Och nu sitter de domarna och är lojala mot konstitutionen och inte mot Trump. Liberala domare är betydligt mer aktivistiska. De försöker lagstifta från rättegångssalarna. De tror inte på konstitutionen eller också kallar de den för ett ”levande dokument” med vilket de menar att den ska kunna omtolkas.

– Sista frågan blir en motfråga i förhållande till allt vi har sagt. (För inget är som bekant enkelt.) Vi vill tro på förnuft och hederlighet. Men hur gör vi när motståndarna inte vill det? Det kan ju vara så att motståndarna drivs av ren cynism.

– Som jag ser det är det just det problemet som Republikanerna har haft i USA och som förklarar att en person som Trump gick ut i full konfrontation. Men det är svårt. Och det är därför jag själv inte ser någon lösning på polariseringen i USA. Viljan att mötas finns inte. De konservativa har sina värderingar och de liberala har sina. Det är två skilda världar. Hade USA varit ett land i Mellanöstern hade vi haft fullskaligt inbördeskrig nu. USA:s maktdelning är helt fantastisk. Det går nästan inte att till fullo beskriva hur bra den amerikanska konstitutionen är. Men hur ska man bemöta cynismen? Jag tror ändå på att man försöker bryta ned barriärerna. Och det som jag var inne på tidigare: Se personerna bakom motståndarna. Möts man på andra plan än det politiska inser man att vi är människor. Men visst: Det finns en gräns för allt. Vad man kan göra är väl att se till att man själv inte är den som står för cynismen, eller för demoniseringen. Men om man själv utsätts får man förstås fundera på hur det bäst ska bemötas.