Carl Johan Ljungberg opponerade sig nyligen mot min tes om att den nettoskattebetalande medelklassens – dit exempelvis jag och troligen även Carl Johan hör – huvudfiende är politikerväldet. Carl Johan sa att det inte ligger till på det sättet utan att vår huvudfiende i stället är journalisterna.

Där har Carl Johan fel, men felet ska inte hållas emot honom utan tvärtom belönas med en blomsterkvast eftersom han genom sin invändning osökt ger mig ett tillfälle att åter förklara min uppfattning (som jag framfört i över trettio år utan att få anledning att revidera).

Det är inte tu tal om att journalistkåren är mäktig, det vet var och en som blivit utsatt för ett drev. Men kårens makt ligger inte i huvudsak i att den på ett mycket obehagligt sätt kan djävlas med enskilda individer som väckt deras kollektiva agg utan i den massiva, ofta vinklade och till och med ohederliga opinionspåverkan den utövar.

På ett teoretiskt plan kan man resonera hur länge som helst om vem som har mest makt – om det är politikerna som kontrollerar halva BNP eller om det är journalisterna som kontrollerar etern och pressen – utan att egentligen komma fram till något säkert svar. Det finns ingen måttstock som mäter makt på ett tillförlitligt sätt. (Militärstrategen von Clausewitz skulle ljudligt protestera och säga att det visst finns en metod att fastställa vem som har mest makt: kriget!)

Men på ett praktiskt plan ställer sig sakerna klarare. Det är dumt att utse den till sin huvudfiende som man inte har vapen att slå och låta den löpa som man faktiskt skulle kunna nedgöra.

Vi medelklassare rår inte på journalistkåren eftersom den har protektion av politikerna. Om vi slutar köpa tidningar inrättas statligt presstöd för att hålla dem flytande. Om vi kastar ut teven och slutar betala licensavgiften förvandlar politikerna licensen till en skatt som ingen slipper undan. Vi kan förstås konkurrera ut etablerade media. En del försök pågår, den här bloggen till exempel, men det är ett långt skott. (Fast föralldel, om jag fick några miljoner om året skulle jag nog på lite sikt kunna köra Dagens Nyheter av banan.)

Faktum är att journalisterna sitter bekvämt i politikernas knä. Hur mycket journalisterna än orerar om sin ädla gärning som oberoende sanningssägare och omutliga opinionsbildare så är det, när allt kommer omkring, politikernas pengar som trumfar pressens pennor.

Om man ska förstå journalisternas relation till politikerna kan man jämföra med de svenska prästernas relation till Gustav Vasa sedan kungen hade socialiserat den katolska kyrkan. Prästerna blev plötsligt statsanställda och tvingades att motvilligt dansa efter kungens pipa. Så har det i stort sett varit sedan dess. Svenska intellektuella, det vill säga personer som jobbar med ord, blev förut präster och nu för tiden journalister. Då och då sprattlar de emot sina huvudmän men till slut brukar de förstå att foga sig även om de kan göra rejält motstånd. 1500-talsprästen Olaus Petri blev tidvis dödsdömd och benådad av Gustav Vasa när kyrkomannen inte ville tillåta kungen att tillsätta det högre prästerskapet. Det är ungefär som att tevejournalisterna värjer sig mot att politikerna direkt skulle utnämna ledningen för Sveriges Television à la Viktor Orbán. Har du förresten tänkt på att moderna mediadrev kring sådant som #metoo påminner om medeltida bannlysningar?

Tillåt mig en utvikning på temat den nettoskattebetalande medelklassens huvudfiende. Många hävdar att den verkliga makten över skeendena i Sverige (liksom i resten av världen) ligger hos en internationell oligarki av mäktiga affärsmän med egna jetplan som tar dem till exklusiva möten i Davos och hos Bilderberggruppen. Dessa har tveklöst mycket makt. Men det är samma problem med globalisterna som med journalisterna, nämligen att vi svenska medelklassare inte rår på dem. Hur skulle vi kunna slåss med dem? Skulle vi köpa alla Fortune Global 500 och byta ut styrelserna?

Men trots all denna fiendemakt som omsluter oss så har vi ett medel som är bara vårt och som ej kan övervinnas. Varken journalisterna eller globalisterna kan nämligen driva sin vilja igenom och förvandla den till svensk politik annat än genom ett trångt hål som heter Sveriges riksdag. Riksdagen kontrolleras av politiker och det är vi medborgare som utser politikerna. Hela det demokratiska systemet är konstruerat för att väljarna ska kunna bemanna riksdagen med folk som tänker besluta enligt folkets mening.

Det är faktiskt politikerna som bestämmer. Om det bestäms fel är det politikernas fel vad journalister och globalister än tycker. Politiker behöver inte bry sig om vad journalister och globalister anser men de måste bry sig om vad väljarna menar. Vår främsta uppgift är att inskärpa dessa grundfakta hos våra medväljare.

De som vill skylla vårt lands problem på inflytandet från journalister och globalister ägnar sig, som jag ser det, åt att lägga ut villospår. Om politikerna nämligen inte har den avgörande makten är det ju ingen mening med att försöka övertyga dem om att lägga politiken till rätta. Saknar de makt så saknar de medel. I så fall har medborgarna ingen metod att driva sin vilja igenom. Att hävda att politikerna inte har den avgörande makten i landet är att hjälpa dem att skylla ifrån sig och hävda sig oskyldiga till landets olyckor.