Har den svenska kulturtraditionen någon framtid, eller är kulturarvet hotat, och i så fall av vem? Författaren Einar Askestad ger en inblick i kultursverige av idag, en värld av politisering, intolerans och korruption.

På detta sätt tackar jag för mig och utträder som medlem i Författarförbundet. Varför gör jag det? Är det av något intresse, eller angår det bara mig? Låt oss titta på det.

Det senaste numret av förbundets tidskrift ”Författaren” dimper ned på hallmattan. Först förstår jag inte vad omslaget föreställer. En dödskalle? Med vikingahjälm? Med benknotor som blivit till pennor, i det kryss som signalerar dödlig fara. Sedan ser jag blåsippan i de svarta ögonhålorna, som bekant symbolen för ett riksdagsparti. Vad är detta? Har förbundet gått in i partipolitiken? Tagit ställning emot ett av våra partier? Har detta godkänts av medlemmarna, klubbats igenom? Har jag missat någonting?

Min erfarenhet av kultursverige sträcker sig till tidigt 90-tal, då jag som ung blev tillfrågad om att börja skriva litteraturkritik i Bonniers Litterära Magasin. Jag saknade kvalifikationer för hedersuppdraget, men förläggaren på det stora förlaget hade bestämt sig för att jag var en lovande författare och då gäller andra kriterier. Jag glömmer aldrig ögonblicket under ett av våra samtal då det blev klart för honom att jag inte kunde sägas tillhöra ”vänstern”. (Jag är och förblir opolitisk.) Från den stunden var jag ett problem. En främmande fågel, i bästa fall. Under de decennier som sedan följt har jag utgivit tolv böcker (på andra förlag), verkat som lektör och redaktör, skrivit artiklar, recensioner, essäer, noveller och poesi i snart nog varje tidning och tidskrift men sett till att stå fri från alla kotterier och politiserade sammanhang. Det är en smal väg som inte kan rekommenderas, ty det mesta som når vår offentlighet är sanktionerat och går genom de kanaler som styr branschen i stort. Banden mellan större förlag, kulturredaktioner, teve och radio, distribution och bokhandel, är mer än täta, och inte sällan personliga. Förläggaren är gift med kulturchefen, som är syster med kanalchefen, osv.

Men någonting har tillkommit på senare år som gör frågan mer akut: det politiska tolkningsföreträdet har skärpts och intoleransen ökat dramatiskt. Det kultursverige jag mötte på nittiotalet var förvisso ”vänster”, men det fanns på kulturredaktioner och förlagen ett genuint intresse för kvalitet, för intellektuell öppenhet och därmed hederlighet. Allt detta är borta nu.

Tidskriftens omslag utgörs av en tecknad dödskalle och budskapet är enkelt: Vi har med samhällsfarliga krafter att göra, krafter som vill ta ifrån oss våra friheter och vårt sätt att leva, och mitt fackförbund vill hjälpa mig och alla andra medlemmar att förstå vilka och vad som utgör faran. Borde jag inte vara tacksam för en sådan omsorg om mig? Eller har någonting gått allvarligt snett här?

På det senaste årsmötet för den skönlitterära sektionen framträdde en kvinnlig poet som menar att vår kultur och civilisation är någonting ont (detta borgerliga, patriarkala, västerländska, förljugna samhälle). Poeten i fråga menar att vår traderade verklighet – Sverige som vi känner det – måste raseras i grunden och ge plats för ett kommunistiskt paradis. Denna politiska aktivist får alltså äran att inleda den skönlitterära sektionens årsmöte. På ett annat möte – med glöggmingel – kunde medlemmarna ta del av ett föredrag om ”Linné och det kulturbiologiska institutet”. Linné var rasist, får vi veta. Jag behöver nog inte ge fler exempel, utan redogör istället för innehållet i tidskriften.

Jag bläddrar. Chefredaktören förklarar i sin ledare att språken måste försvaras. Genast tror jag att han vill säga att vi behöver stärka svenskundervisningen, värna vår litterära skatt, osv. Men nej, chefredaktörens ärende är något annat. Han förklarar att det ”mångspråkiga Sverige” är hotat och måste försvaras, för ”Sverige är ett land som alltid haft fler språk än svenskan” och mörka politiska krafter vill ändra på detta. Han inleder sin ledare med ett resonemang om att pandemier och dålig ekonomi leder till nya partier och – nazism. Därför måste vi ”vara vaksamma”. Vi är hotade. Hotade av det svenska. Av vårt språk. Av vår kultur. Att sätta försvara den är lika med rasism och kan leda till att allt vad vi värdesätter utplånas. Tidskriftens sista text återknyter till temat. En generaldirektör för Institutet för språk och folkminnen (Isof) förklarar där att ”samhället har ett ansvar för att förhindra språkdiskriminering”. Vi skall inte tvinga på folk att tala svenska. Och varför är så mycket utgiven litteratur på svenska? Hur illa ser inte det ut ur ”ett språkdiskrimineringsperspektiv”?

En författarintervju följer. ”En svensk författare som skriver på persiska.” Vi tar del av en översatt dikt. Om ett möte på migrationsverket i Karlskrona. En myndighet som inte är mänsklig utan istället väljer att följa svenska lagar och direktiv. Ja, även denna poet har vidare horisonter, det svenska samhället står i vägen.

Därefter kommer den första av tre längre artiklar. På fyra uppslag intervjuas Augustpristagaren i barnboksklassen från 2017, en kvinna ”som berövades sitt språk som barn”. Författarinnan är uppvuxen i ett flerspråkigt hem med en samisk mor och det har inte varit lätt får vi veta. ”Lappdjävul”, sa folk ibland som kom in på redaktionen på NSD där hon jobbade. Hon tvingades lära sig svenska, ”för det var den filosofin som fanns på 60- och 70-talen”, och berövades såväl moderns samiska som faderns meänkieli. Inte heller fick hon tillgång till ”den fina litteraturen” av samhället, hon läste mest Kitty och lider än idag över sin bildningslucka. Men tack och lov, berättar hon, finns så mycket nytt och mer spännande än att ”traggla sig igenom Strindbergs samlade verk”. Intervjuaren, tillika chefredaktören för Författaren, undrar om inte det i själva verket ”är en styrka att inte präglas av en förutbestämd syn på litteratur”. Läsaren förstår att vad som helst är bättre än att vara rotad i en kulturtradition, och dessutom i den svenska. Jag kommer här att tänka på ett annat offer för den svenska kulturen och samhället, även det en Augustpristagare, som skrev om hur svenskarna tvingar muslimer att gå brottets bana, att bränna bilar, sälja knark, etc. I den boken förekom en konstnär som haft fräckheten att rita profeten, han torteras och bryts ned närmast lustfyllt i boken. Sverige är ett obehagligt land, förstår man. Alla andra än svenskarna är offer, offer för svenskarna.

Nästa stora artikel är skriven av Henrik Arnstad. För många räcker det med namnet för att veta graden av seriositet som väntar. Henrik upplever också han att han är hotad och politiskt förföljd. Att beskylla folk till höger och vänster för att vara rasister, fascister och nazister är livsfarligt, berättar Henrik. Folk blir sura. Ledsna. Arga. Henrik skriver att det finns ett parti i riksdagen som vill göra kulturpolitik av litteraturen, medan de andra partierna i själva verket värnar den fria litteraturen. Även här dyker tyska nazister upp i texten. Henriks tes är att ”kultur har ersatt ras”. Att tala om en särskild kultur är rasism och själva idén om att vi skulle ha ett gemensamt ursprung och arv i Sverige är livsfarlig. Henrik djupdyker i frågan och delar med sig av den lista han gjort över ett antal författare och konstnärer som kulturrasister tycker om. En Beskow, en Fogelström, en Lagerlöf, en Tegnér, en Stolpe, en Heidenstam – idel obehagliga mänskor, ”författare präglade av 1800-talets nationalromantik”. Och Bellman, Carl Larsson, Taube! Även Bibeln, Tintin och Sagan om Ringen nämns, och man förstår hur illa ställt det måste vara med dessa människor.

Den tredje längre artikeln rör kulturrådets ”nye läsambassadör”. Artikeln handlar om – ja, diskriminering. Han är rom och berättar att det inte finns något område i samhället där han som rom ”inte blivit illa bemött”. Han fick stryk i skolan och ingen lärare gjorde någonting. Han fick gå i det som på den tiden hette svenska B (svenska som andraspråk) trots att han pratade bra svenska. Hela samhället är en sammansvärjning mot honom. Vår kultur och gemenskap är ett systematiskt förtryck, ja av alla romer och minoriteter. Alla är hotade. Alla mår dåligt. Svenskarna är dumma. Sverige är ett helvete på jorden.

Kulturrådets ”nye läsambassadör” har även förslag på lösningar, som romska skolor i Sverige. Hur romska skolor skall kunna göra bättre människor av svenskarna framgår dock inte.

På detta en krönika av Alexandra Pascalidou. En mexikansk intellektuell hjältinna lyfts här fram som arbetat mot verkliga orättfärdigheter i sitt land, trafficking, pedofilnätverk, med kopplingar till makthavare och politiska partier, bland annat. Hon har blivit våldtagen, varit med om överfall och mordförsök. En modig kvinna. Självklart lägger sig skribentens ego över texten, men vi förstår att mycket står på spel, att det är bara en tidsfråga innan Alexandra och andra modiga kvinnor och män kommer att hotas till livet även i Sverige.

Det behövs nya ekonomiska stöd till kulturlivet för att garantera bokutgivningen, säger – möjligen lite överraskande, eller kanske inte – vd:n för Svenska Förläggareföreningen. Utan fler statligt finansierade stöd är risken stor att skrivandet blir en ”klassfråga” och att ”bara de som har råd att skriva gör det”, kommenterar Författarförbundets ordförande.

Andemeningen i artikeln tycks vara att alla har rätt att få sina alster publicerade. Ju fler böcker desto bättre. Kanske staten kan gå in och finansiera publicering? Vad är det annars för ett samhälle vi har, som berövar människor rätten att vara författare?

På det här viset fortsätter det, sida efter sida. I Författaren nummer efter nummer. I kultursverige år efter år. Rätt ohållbart, inte minst för att vad man angriper är själva den kulturella förutsättningen för det samhälle som möjliggör att kulturarbetarna får mat på bordet. Vårt gemensamma språk, våra traderade institutioner, vår arbetsmoral och vårt kunnande, den kultur i vidaste och djupaste mening som är grunden för det näringsliv som genererar välfärd för var och en av oss. Tag bort denna grund, och skatteintäkterna sjunker och en ond spiral tar vid. Förr eller senare är ladorna tomma. Förr eller senare finns inga skattepengar att dela med sig av till alla som vill ha dem. Men det är värre än så. I politiseringens ledvatten följer korruption. När lojaliteten mellan människor stannar vid ideologiska agendor, när det som håller ihop kulturlivet är att samlas kring de fackförbund, organisationer och myndigheter som delar ut allmänna medel (skattepengar), när relationerna i branschen kommer att handla om att behålla sin maktställning, och sina privilegier, urholkas allt sunt och hederligt i verksamheten.

Ett exempel på detta, som får avsluta denna artikel, och som förklarar varför det är omöjligt att fortsätta stödja Författarförbundet och det kultursverige vi ser idag.

Författarfonden är en kulturfond som delar ut överlägset mest pengar till författare. Kriterierna för dess stipendier är kvalitet, kvantitet och (i lägre grad) behov. Medlen bestäms av utlåningen på biblioteken. För varje utlånad bok överförs en mindre summa till fonden. Författarförbundets styrelse utser de personer som sitter i det råd som bereder och ger förslag för styrelsebeslut på vilka som är meriterade att få stipendierna. Det mest eftertraktade stipendiet kallas ”Särskild biblioteksersättning” och skall tilldelas de mest väsentliga författarskapen. Stipendiet är generöst – en årslön till författaren fram tills den fyllt sjuttio år. Många är kallade, få utvalda. Osannolikt ofta går dock detta mest lukrativa och prestigefulla stipendium till Författarförbundets egna medarbetare. Ordförande X avgår och tilldelas stipendiet. Likaså viceordförande Y. Styrelseledamot B slutar, får genast stipendiet. Liksom Y. Och Z. Och A och B, som får det medan de sitter i styrelsen. Listan är lång, men jag stannar här, och överlämnar till någon (hypotetisk) granskande journalist att ta tag i detta; exemplet kan räcka för att visa att någonting är allt annat än friskt i kultursverige av idag.

Slutligen sänder jag denna artikel till tidningar som SvD, DN, Expressen, Aftonbladet, Axess. Refusering och tystnad.

Einar Askestad är författare. Följ honom på Twitter här