Västerlandet befinner sig numera i ungefär samma sinnestillstånd som den unga Sovjetunionen för hundra år sedan. Sovjetunionen bildades år 1922 och styrdes av rättrogna, ideologiska entusiaster som var övertygade om att de hade hittat en metod att göra mänskligheten – på kort sikt dock bara den egna nationens folk enligt Stalins princip ”Socialismen i ett land” – lyckligare.

Den metod dessa för det mesta begåvade svärmare kommit på för att göra världen bättre var att de själva skulle styra allt i enlighet med en teori som de ansåg vara vetenskapligt grundad, nämligen den ”vetenskapliga socialismen” som detta tänkande kallats av Marx kompis och finansiär Friedrich Engels.

Får jag besvära läsaren med en uppmaning att särskilt inpränta de vetenskapliga pretentionerna i hans – eller i förekommande fall hennes – hjärna? De unga kommunister som ledde Sovjetunionen var inte allmänna tyckare eller opinionsinnehavare utan aktivister för vetenskapen, vilket betydde sanningen. Det kommunistiska partiet var en kommitté som utforskade och fastställde sanningen ungefär som det politiska FN-organet International Panel on Climate Change IPCC, en kommitté, har definierat den vetenskapliga sanningen om klimatet. IPCC styrs av sina 195 medlemsländer. Det handlar alltså i båda fallen om politiker som genom en magisk process fastställer vad som är sant och vetenskapligt bevisat. Sovjetunionens kommunistiska parti presenterade sina vetenskapliga uppfattningar i en tidning som mycket riktigt hette Pravda vilket betyder sanning på ryska.

Sovjetaktivisterna satsade helt på vetenskapen. Deras ekonomer räknade på stordriftsfördelar i jordbruket och kunde vetenskapligt bevisa att om man slog samman ett antal bondehemman till ett kollektivjordbruk, en kolchos, så skulle produktionen per jordbrukare öka ofantligt. Därför beslöts att kollektivisera all jord. Produktionen styrdes i enlighet med vetenskapliga planer. Ändå blev det fel. Skördarna minskade i stället för att öka eftersom många bönder inte ville finna sig i vetenskapens mandat. Hungerkravaller utbröt (ett streck i räkningen för Lenin som dock löste problemet genom att avrätta några tusen motvalls bönder).

Även i vår tid styrs politiken av entusiaster som stödjer sig på den förnämsta vetenskapen och har kommit fram till att samhället måste omvandlas i grunden. Deras entusiastiska djärvhet är oöverträffad sedan Lenins och Stalins dagar om man inte räknar med Hitlers och Mao Zedongs ambitiösa projekt för att förbättra världen. Det storslagna är att alla dessa vetenskapligt sinnade ivrare trosvisst kastar in samhällena i omstörtande förändringar som inte från början är genomtänkta utan förväntas lösas med hjälp av vetenskapliga framsteg som ännu inte kommit till stånd. Till exempel hade korrekt tänkande sovjetiska ingenjörer räknat ut att Aralsjöns vatten kunde avledas till planerade bomullsodlingar. Jan Myrdal, som kom på besök, varnade för en ekologisk katastrof (se boken En revolutions övergångsår). Trams, sa en av sovjetingenjörerna, blir det problem så vänder vi bara loppet för några sibiriska floder och fyller på sjön igen.

Svenska eldsjälar har bestämt att Sverige ska bli fossilfritt om tjugofem år. Hur det ska gå till vet ingen. Man vet inte ens om kärnkraften ska få vara med och producera elektricitet. Men de oförvägna beslutsfattarna har redan kastat Sverige rakt in i äventyret.

Beslutsfattarna styr landet med upptäckarentusiasmen hos ingenjör Salomon August Andrée, han som år 1896 med två medhjälpare skulle flyga över Nordpolen i vätgasballongen Örnen men kraschade efter två dagars färd en bit norr om Svalbard (se bilden) där de djärva upptäcktsresandena snart dog.

Då frågar jag dig, läsare, för att testa din uppmärksamhet och läsförståelse, vad det är för skillnad mellan dagens svenska beslutsfattare och ingenjör Andrée. Fel svar är ”att någon jämförelse inte kan göras eftersom tekniken och vetenskapen gått framåt sedan 1896 så att ingen idag skulle göra något så dumdristigt som ingenjören”. Rätt svar är att Andrée och medhjälparna Strindberg och Fraenkel bara riskerade sin egen framtid medan dagens svenska beslutsfattare tagit med sig hela svenska folket som gisslan i sitt käcka experiment i skala 1:1.

De svenska härskarnas beslut att omvandla energiförsörjningssystemet på något sätt som ännu inte kan överblickas är bara ett av många omvälvande förnyelseprojekt i de vetenskapliga sovjetledarnas med flera politiska visionärers anda som för närvarande implementeras i Sverige. Den gemensamma egenskapen hos alla dessa – och kanske det drag som särskilt fascinerar och livar äventyrliga själar – är att man inleder projekten i full skala utan att ha en aning vart utvecklingen kommer att gå och hur vågspelen ska avslutas. Det är som att skicka iväg Apollo 11 till månen och först senare komma att tänka på att farkosten helst skulle tillbaka till jorden efter de ödesmättade astronautstegen på drabanten och de eggande orden om stora steg för mänskligheten.

Till exempel är det svenska migrationsprojektet troligen inspirerat av samma anda som manade ingenjör Andrées att inleda sin polarexpedition. Så här skriver Wikipedia om ingenjörens bravad:

Vid den tid då expeditionen begav sig var Andrées vågade projekt något som närde nationell stolthet och drömmar om att Sverige skulle inta en ledande plats vad gäller det vetenskapliga utforskandet av Arktis. Andrée benämns i allmänhet ”ingenjör Andrée” och speglande tidens höga tanke om ingenjören som en representant för social förbättring genom vetenskapliga framsteg. De tre upptäcktsresandena hyllades när de reste.

På motsvarande ärofulla sätt är dagens svenska ambition bakom migrationsäventyret att Sverige internationellt ska hyllas som en humanitär stormakt.

Det finns åtskilliga andra lika framsynta projekt som drivs av våra världsförbättrande politiska ledare, till exempel en beslutsam förändring av människornas kön och könens egenskaper och beteenden som ska genomdrivas med hjälp av nya lagar och bidrag och en hel del moraliska förmaningar av typ ”djävla mansgris”.