PATRIK ENGELLAU: Hur kommer det sig att emotionell utpressning fungerar?

Dan Korn och jag har gjort en serie videoprogram om Sverige, rasismen och slaveriet som så småningom kommer att publiceras på YouTube. Dans kunskaper är enorma och dessutom är han stark ty han hade med sig 27 kilo gamla böcker från England där han bor. Han använde böckerna som referenser i programmen.

Att vi koncentrerade oss på detta ämne var för att försöka förhålla oss till samtidsföreteelser som Black Lives Matter och dess avläggare i länder som Sverige. När jag hör olika aktivister fara ut i anklagelser om att sådana som Carl von Linné skulle ha varit rasister och att det därför vore rätt att skicka alla Blomsterkungens statyer till metallåtervinningen så blir jag betänksam. Vad är det för mening med att straffa en människa som varit död i flera hundra år? (Att han är oskyldig till anklagelserna om att vara en av de ursprungliga grundarna till hela konceptet rasism spelar inte så stor roll; vad hade det varit för mening med att straffa honom även om han hade sagt något som idag av någon kan uppfattas som stötande? Bilden visar graden av Linnés rasism som består i att han i Systema Naturae, 1748 års version, indelar människorna i vita Européer, rödaktiga Amerikaner, matta Asiater och svarta Afrikaner.)

Många skulle säga att det är självklart att västerlandet än idag har anledning att känna skuld över en verksamhet som slaveriet även om den transatlantiska handeln med svarta slavar började avvecklas för mer än tvåhundra år sedan. Den som vill skämmas är förstås fri att göra det men jag, som inte känner någon personlig skuld för vad vita människor tidigare tagit sig för, tycker inte att jag behöver känna någon skam.

Ändå riktas ett avsevärt tryck mot medlemmar av det så kallade majoritetssamhället, det vill säga folk som jag, att vi ska skämmas. Den gamla rasismen från slaveriets dagar ligger kvar, sägs det. Den påstås ha blivit strukturell och infekterat även Sverige som, vilket Dan Korn visar i videoprogrammen, något litet deltog i slavhandeln men så mycket mer, tillsammans med engelsmännen, i ansträngningarna att göra slut på slaveriet. Vad är det för mening med dessa beskyllningar?

De som frambär förebråelserna måste ha någon anledning. Har människor ingen anledning att klaga så gör de normalt inte det eftersom de flesta anser det är obehagligt att klandra sin nästa. Många drar sig till och med för att klaga på dålig mat på restaurang.

Minns du de 39 rasifierade medarbetarna på Sveriges Radio? Vad ville de med sitt upprop? De svarar själva. De vill ha kvoter och särbehandling (som de själva troligen kallar för rättvisa eftersom de anser sig utsatta för strukturell rasism; på den här punkten finns ingen absolut sanning).

Jag tror att det är på motsvarande sätt med BLM:s anklagelser mot vita människor – eller ”den vita kulturen” – för rasism i nuet och i det förgångna. Det handlar om att uppmuntra majoritetssamhällets skam och sedan exploatera skammen genom att begära olika slags kompensation (som till exempel att BLM vill ta pengar från polisen för att avlöna sina egna aktivister vilket motiverades med oklara men uppretade anklagelser mot poliskåren).

Att göra sig till offer för andras, närmare bestämt det vita majoritetssamhällets, orättfärdiga behandling och rasistiska böjelser är en ny födkrok, kanske den största sociala innovation som PK-ismen introducerat. Dan Korn påpekar att detta troligen är en intellektuell vidareutveckling eller snedvridning av Konrad Adenauers idé att Tyskland hade en skuld till judarna efter andra världskriget och skulle kompensera skulden med skadestånd till Israel för att känna sig bättre till mods, visserligen en situation med annan laddning men ändå en iscensättning av kopplingen mellan skuld och skadestånd.

Om rasismanklagelserna inte i grunden handlar om ekonomisk kompensation skulle jag vilja veta varför de bara riktas mot länder där slaveriet tagit slut och inte mot länder som Libyen och Nigeria där det pågår. Den rimliga förklaringen är att libyerna och nigerianerna för det första inte är känsliga nog att ta anklagelserna på allvar och för det andra att de inte har några pengar. Det lönar sig därför inte att klandra dem.

Det som gör att sådana som BLM koncentrerar sig på att anklaga västerländernas majoritetssamhällen är att dessa i sin nästan obegränsade fruktan att vara orättvisa mot någon minoritet är mottagliga för alla slags anklagelser för rasism och därför benägna att öppna plånböckerna, där det ännu finns pengar, till kompensation för eventuella synder. Därför har offerbranschen i dessa länder på senare årtionden blivit en av de dominerande näringsgrenarna.

Patrik Engellau