MOHAMED OMAR: Lucia och Flugornas fru – en julsaga

SAGA Den här sagan skrev jag inspirerad av sagor som jag älskar i samlingar från början av 1900-talet, som Bland tomter och troll och Guldslottet. Jag är särskilt inspirerad av Amalia Fahlstedts ”Lucia” och Selma Lagerlöfs ”Luciadagens legend”.

Det var en gång en konung, som hade en dotter, som hette Lucia. Hon föddes på Lucianatten och fick därför namn efter helgonet. Lucianatten är årets mörkaste natt, men natten då hon föddes var mörkare än alla andra lucianätter.

Prinsessan Lucias födelsenatt var svart, men själv var hon ljus. Hon var den spädaste och blekaste flicka som någon sett. Hennes far, kung Birger, satt på sin tron i Guldslotts stora sal, och vid hans sida satt den väna drottning Brynhild.

Guldslottet låg högst uppe på en kulle. Det var stort och ståtligt med tinnar och höga torn. Högst upp i det högsta tornet fladdrade en blå flagga med ett gyllne kors. Den flaggan hade skänkt kungen och hans riddare många segrar. Den beskyddade Guldslottet mot allt ont.

Flaggan var ett arv från kung Erik, som också kallades den helige. Den var det dyrbaraste föremålet på slottet och porten till flaggtornet vaktades av rikets tappraste och trognaste riddare. Det hände att kung Birger tittade upp mot flaggan och sade: ”Eriks flagga är dyrare för mig än min dotter Lucia. Den är blå som flickans ögon och gyllne som hennes lockar. Lucia är min själ, men en kung får inte hålla något dyrare än sitt rike.”

När han talade så nickade riddarna i hans hird med allvarliga ögon. De hade stor vördnad för kungen.

Lucia tillbringade barndomens långa vinternätter i sin kammare på slottet. Hon lyssnade hon till harpolekaren som knäppte på strängarna och berättade Lucias legend. Han berättade om flickan som blev bränd på bål. Lilla Lucia, kungens dotter, lyssnade utan att förstå. Och harpolekaren knäppte och berättade om hennes fäders stordåd. Hon lyssnade, men förstod ingenting. Hennes hår blänkte gyllne som sommarens sol och hennes ögon blänkte blåa som sommarhimlen.

Vart hon gick blev hon uppvaktad av sina tärnor som klädde henne och kammade henne och gjorde sitt bästa för att muntra upp henne när hon var sorgsen. Lucia tyckte synd om dem, när hon såg hur de slet. Men när hon försökte hjälpa dem, såg de på henne med skräck i ögonen och sade med darrande röst: ”Är prinsessan inte nöjd med mig?”

Folket i landet sade att flickan var välsignad. Gamla människor krökte sina ryggar och kysste det lilla barnet på handen och mumlade böner och ramsor. Mödrar kom med sina nyfödda barn, bar fram dem till henne och sade: ”Lägg handen på mitt barn, så att det blir välsignat”. Lucia förstod ingenting, men lade sin hand på barnen. I sådana stunder stod en av faderns riddare vid hennes sida och vaktade så ingen skulle stjäla någon av hennes gyllne lockar och använda dem till trolldom.

Varje år på Lucias natt anordnade man ett tåg från Guldslottet till Storkyrkan. Prinsessan sattes på en tron som bars upp av åtta småvenner. På sitt huvud hade hon en krona med sju brinnande ljus. Längst fram red riddare i skinande rustningar och färggranna plymer. Och allra främst red konungen med Sankt Eriks flagga. Bakom tronen gick munkar i mörka kåpor, svingade rökelsekar och mässade. Det kunde blåsa kallt. Det kunde regna. Det kunde snöa. Men ljusen på prinsessans krona slocknade inte.

En dag i början av julmånaden kom en svärm feta, fula flugor till landet. De flög in i husen och ladorna, och allt bröd de rörde vid blev svart och oätligt. Många hade ingenting att äta och dog av svält. Men flugorna kunde inte röra vid Guldslottet. Den heliga flaggan skyddade det.

Då öppnade kung Birger sina förråd och gav folket säd, ty han var en god och barmhärtig kung som styrde efter kung Eriks lag. Men dagarna gick och förråden sinade. Då sade Lucia: ”Jag ska inte äta så länge folket inte har bröd”.

Kungen och drottningen grät och bönföll henne att äta. Pigorna och drängarna, småsvennerna och tärnorna och riddarna och allt folk på Guldslottet bönföll henne likaså. Folket fruktade att om Lucias död kom över dem, skulle landet drabbas av ännu större olyckor.

Kungen fann inte råd. De feta, fula flugorna drog i svärmar över landet och förstörde allt bröd. Han tog sin dotter i handen och gick ner till slottets kapell. Där stod de inför den heliga Lucias bild. Nu gjorde kungen något som han aldrig gjort förut. Han smekte bilden på kinden och sade: ”Söta frun, här är din dotter. Jag är hennes far och du är hennes mor. Hjälp oss för ditt barns skull!”

Då såg de en tår som rann ner för bildens träkind. Och helgonbilden öppnade sin trämun och talade. När detta skedde kastade kungen sig ner på sitt ansikte. Bilden sade: ”Konung, vår dotter har fått mitt namn och min själ. I år, när min natt kommer, sätt en ljuskrona på hennes huvud som ni brukar göra. Men tåga inte till Storkyrkan, utan gå förbi kungshögarna till Gammelskogen.”

Så kom Lucianatten. Prinsessan var då elva år gammal. Tärnorna klädde henne i en grann, vit mantel, smyckade henne med grönt, och satte den stora ljuskronan på hennes lilla huvud. De åtta småsvennerna bar upp tronen som hon satt på, så gick tåget. Vinden tjöt i vinternatten, men ljusen blåste inte ut. Fullmånen lyste och långt bort hördes hungriga vargar yla.

Tåget kom till högarna där forntidens kungar var begravda. I vinden hördes de dödas underliga röster. De hördes särskilt på lucianatten – denna natt lät de sorgsnare än andra lucianätter. Det blåste kallt och hårt, men ännu brann ljusen på Lucias huvud.

Så kom tåget till Gammelskogen. Där blev de stilla. Efter en stund såg de en ful gammal gumma komma gående på vägen. Hon gick sakta, som med svårighet. När hon kom närmare såg de i fackelskenet hur hiskeligt ful gumman var. Munkarna, nunnorna, knektarna och riddarna darrade av skräck.

Småsvennerna var så rädda att de borde ha tappat tronen, men de var också rädda för att tappa prinsessan och den olycka det skulle medföra – därför var de som förstenade. Lucia var dock inte rädd. Hon förstod ingenting. Hon såg så rofylld och blid ut där hon satt på sin tron med handflatorna ihoplagda framför bröstet – på samma sätt som Lucias bild i kapellet.

När den fula gumman kom fram till Lucia blåste hon ut ljusen på hennes krona och sade med sin hemska, sträva röst: ”Sol ska ni få, sol ska jag ta.” Gumman tog prinsessan och stoppade henne i en säck. Så gick hon tillbaka in i Gammelskogen medan hon ropade: ”Flyg hem, fula flugor!”. Det förstenade folket i Luciatåget såg hur stora, svarta flugsvärmar följde efter henne in i skogen.

Nästa morgon, på Luciadagen, var den ljusaste och klaraste morgon som någon sett. De fula, feta flugorna var borta. I stället flög jättelika flockar av färggranna fåglar över landet och släppte säd över folket. Så många fåglar hade ingen sett förut. Det blev så mycket säd att alla kunde baka bröd och äta sig mätta och även spara rikligt till julbordet. De bakade stora kakor, runda och gyllene som solen. De åt och drack, men ingen var lycklig och ingen skrattade. För prinsessan som alla älskade var borta. Och kung Birger och drottning Brynhild hade dött av brustna hjärtan. ”Lucia var kungens själ”, sade riddarna, ”och utan själ kan ingen människa leva”.

Julen kom, solen återvände och dagarna blev längre. Folket fick dock ingen ro förrän de fick veta om den fula gumman, flugornas fru. Det fanns en eremit som bodde i en koja långt bort där ingen annan bodde. Ingen visste vad han hette eftersom de som visste hade dött. Därför kallade de honom bara Den kloke gubben. Han kunde bota och han hade mycket kunskap från tiden innan folk blev döpta. Det sades att han själv inte var döpt.

Nu gick folket till Den kloke gubben för att fråga om Flugornas fru. Gubben sade: ”Så länge ni känt mig, har mitt skägg varit vitt. Och frågar ni era fäder, kommer de att säga att mitt skägg varit vitt så länge de kan minnas. Men Flugornas fru, som ni kallar henne, hon är äldre än jag. Ja, hon är inte bara flugornas fru, utan Gammelskogens fru. Och hon är inte bara äldre än jag, hon är äldre än Gammelskogen. Nu har jag sagt vad jag vet.”

Tiden gick och en fager liten prins växte upp, kröntes till konung och satte sig på Guldslottets tron i den stora salen. Han var god och rättvis. Han älskade sitt folk och de älskade honom tillbaka. Han styrde efter Sankt Eriks lag, och i det högsta tornets topp fladdrade den blågula flaggan.

BILD: En riddare rider i natten. Illustration av John Bauer.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar