I en nyligen utgiven bok reflekterar jag över klassamhället och bostadsformen, ägd eller förhyrd bostad. Jag har mött läsarreaktioner av innebörd att jag anses vara negativ till bostadsrätten. Så är det inte, men det finns en del reflexioner att göra i anledning av bostadsrättens möte med noll/minusränta och dess möte med en okontrollerad asylinvandring.

Född 1938 växte jag upp i Småland i ett klassamhälle. Det var ett samhälle som byggde på skillnaden mellan offentlig och privat anställning. Det var ett klassamhälle som inte byggde på stora ekonomiska skillnader utan på klasskillnadens ursprung, nämligen Konungen eller Kungl.Maj:t. Att bära uniform, att vara offentligt anställd, att ha en titel var avgörande för hur du mottogs av omvärlden. Stinsen i Markaryd bar inte sin mössa och sin flagga förgäves. Jag tror inte att han var så mycket bättre betald än en arbetare men han, och det var alltid en han, var en del av den maktstruktur som bar upp den tidens samhälle. Det var ett tydligt klassamhälle i den meningen att rörligheten mellan klasserna var liten. Du föddes och dog i samma klass.

Attraktionen med detta klassamhälle var trygghet och anseende, i princip anställning på livstid. En arbetares värld var tvärtom. Du var privat anställd och ditt arbete kunde försvinna i nästa lågkonjunktur. Det ”starka samhället” fanns heller inte på den tiden då det behövdes.

Under 1970- och 80-talen hade vi en kort period av mildrade klasskillnader vilket antagligen berodde på expansionen av akademiker i offentlig tjänst. Det blev mindre märkvärdigt att vara en del av den offentliga myndigheten. Därefter gick vi med raska steg in i ett mera amerikanskt samhälle där allting värderades i pengar: hög lön, förmögenhet. Idag är det privat anställning, hög lön, ägt boende som ger status: en märklig förändring på kort tid, en amerikanisering av våra värderingar.

Jag tycker bättre om dagens klassamhälle byggt mer på penningen än barndomens klassamhälle byggt på närheten till Kungl. Maj:t. Det är förvisso fortfarande ett klassamhälle men ett samhälle, som är rörligt och inbjuder till egna initiativ; ett samhälle bortom ordensväsendet. Bakom denna dramatiska och snabba förändring ligger den digitala explosion, som i rask takt förvandlat Sverige från ett samhälle dominerat av ”de femton familjerna” till ett samhälle dominerat av små och medelstora företag inom den digitala sektorn, en ny företagaranda som lyft Sverige till ett av världens mest innovativa länder i den nya ekonomin.

Nu åter till bostadsrätten, som populariserades från 1990-talet genom lagändringar som gjorde det enklare att förvandla hyresrätter till bostadsrätter. Utmärkt, tycker jag, man ska äga sitt boende. Så tycker nog en majoritet, utom politiker som såg till att det byggdes nya, dyra hyresrätter, som inte efterfrågade av marknaden.

Nu äntligen till det problem jag ser med denna snabba förändring av bostadsmarknaden. När bostadsrätterna mötte en ny verklighet med oreglerad invandring, ökande brottslighet inte minst i det gamla miljonprogrammets områden var människor med egna ambitioner beredda att satsa alltmer på sitt boende. Priserna på bostadsrätter i lugna områden steg och steg. Det blev allt svårare för en ”vanlig familj” att ens med stora uppoffringar kunna köpa en bostadsrätt. Som om inte detta vore nog fick världen och Sverige en ny ekonomisk situation med minus- eller nollränta från 2009. Detta var ett resultat av den nya ekonomin som byggde på digitalisering och som skapade en helt ny arbetsmarknad med ingen eller låg inflation.

Nollränta och okontrollerad invandring skapade starka incitament framförallt bland svenskar men också tidiga invandrare till att skaffa ett ägt boende i en miljö där man kände trygghet och samhörighet. Inget fel med det men det skapade en våldsam prisuppgång på ägda bostäder och skapade ett nytt klassamhälle och en barriär mellan stad och land. Vem kan idag tacka ja till ett intressant jobb i Stockholm och flytta från Markaryd eller Borlänge till huvudstaden? Ett fönster har stängts. Rörligheten hos arbetskraften minskar. Unga människor får allt svårare att etablera sig på en ägd bostadsmarknad. Det nya klassamhället växer sig starkare. Skillnaden mellan stad och land ökar. Skillnaden mellan Stockholm och övriga Sverige ökar. Rörligheten geografiskt och socialt minskar nu åter och hindrar ambitiösa ungdomar i sin utveckling.

Om jag har någon lösning på detta? Nej, men jag hoppas på dig, ty många unga som ska etablera sig på bostadsmarknaden har en svår uppförsbacke.

Rune Barnéus är juristen och humanisten, som blev bankman och författare.