Sverige håller just nu på att göras om från nationalstat till ”rättsstat”. Det är inte vår historia eller vår identitet som ska utgöra grunden för vår nationalitet utan det formella medborgarskapet. Därför är det knappast märkligt om många svenskar inte längre känner förtroende för det svenska etablissemanget. Varför ska människor känna samhörighet med ett Sverige som inte längre är det Sverige som gjorde dem till svenskar? Sverige håller på att bli en antinationalistisk nation. Förändringen kommer inte att passera utan konvulsioner.

Jag skrev nyligen en krönika om det märkliga faktum att vi har en regering i Sverige som i mångas ögon för en systemhotande politik. Vanligtvis brukar det vara politiska ytterlighetsrörelser som upplevs som systemhotande, men nu är det själva etablissemanget, de partier som har makt över riksdag och myndigheter som många uppfattar som farliga för vår trygghet och existens.

Ett sätt att förklara de problem vi har är att säga att vi är en nation som lyckats skaffa sig ett antinationalistiskt samhällsetablissemang. Inte så konstigt i det perspektivet att Sverige på många sätt är ett land på dekis. Vi är en nation som inte tror på nationen som fenomen.

Låt oss vara lite mer precisa. Det finns olika sätt att berättiga existensen av en nation. I likhet med många andra länder har Sverige under lång tid identifierat sig som en etniskt och kulturellt homogen nationalstat. Och nationalstaten Sverige har starkt förknippats med det svenska folkets svenska identitet: Utan något svenskt folk inget Sverige. På samma sätt har norrmännen skapat sitt eget land med den norska identiteten som grund, liksom finnarna, islänningarna, polackerna och många, många andra.

Men nu är det slut med det där. Tanken att en nations existens vilar på en ursprunglig etnisk och kulturell identitet har i vår moderna värld kommit att uppfattas som orättfärdig. Kanske hänger det ihop med förra århundradets båda världskrig. Från att under 1800-talet ha förknippats med motstånd och befrielse blev nationalismen efter Andra världskriget symbolen framför alla andra för ondska och aggression. (Åtminstone så länge nationalismen omfattas av vita, västerländska män.) Nu var det istället internationellt samarbete som gällde. NATO, FN, EU, öppna gränser, migrationer och frihandelsavtal. Och vad blev det kvar av nationen då när man inte fick vara nationalist längre? Jo vi fick rättsstaten.

Idén om rättsstaten är idén att det sammanhållande kittet i ett land är dess nedskrivna lagar och principer. Så länge alla medborgare omfattas av samma samhällskontrakt där skyldigheter och rättigheter preciseras behöver ursprung, religion och kultur inte spela någon roll. Med ens har man löst paradoxen med den antinationalistiska nationen. Man behöver nämligen inte vara nationalist för att älska sitt land längre. Man kan vara ”patriot”. Patrioten kämpar inte för sin historia och identitet utan för sin flagga, sin konstitution och sitt medborgarskap. Nationen bygger inte längre på ursprung och identitet utan på formell tillhörighet. Hassan är nu lika mycket svensk som Kalle eftersom Hassan också bor i Sverige och är svensk medborgare.

Notera att detta är en lösning som passar både socialister och liberaler. Socialisterna får behålla nationens statsapparat och kan använda sig av den för beskattning och uppfostran. Liberalerna får fortsätta tro på individens självständighet i förhållande till kultur och historia. De kan dessutom kosta på sig att gå till storms mot de muslimer i Sverige som vägrar leva som om deras identitet och kultur inte funnes. Därmed får liberalerna bli lite nationalistiska (eller patriotiska) de med. De står nämligen upp för våra frihetliga lagar och normer! Så spännande och kontroversiellt!

I det här perspektivet är det inte märkligt om många upplever att vårt land destabiliseras. Det är klart att ett land börjar gunga om det ledande samhällsskiktet börjar nedvärdera dess historia och identitet. Och det är klart att det börjar gunga om vi ska övergå från att ha varit nationalstat till att bli en rättsstat. En sådan förändring sker knappast utan konvulsioner. Vi är många i Sverige som inte är det minsta intresserade av att omdefiniera vårt land och vår nationalitet. Varför skulle vi som bott här i tusentals år ge upp privilegiet att definiera vem som är svensk och inte? Hur kan någon tro att vi ska utsättas för det och ändå underdånigt ställa upp när makten kallar till rättning i leden? Det är sällan en bra idé att köra över människor och sedan förvänta sig lojalitet.

Så visst har vi ett systemhotande samhällsetablissemang. Det är själva grunden för vårt lands existens, för dess identitet som nu ifrågasätts och omförhandlas. Vi håller helt enkelt på att ersätta ett system med ett annat. Det är en revolution som äger rum i det tysta. Och därför har vi också en period av stark destabilisering framför oss. Varför ska människor känna samhörighet med ett Sverige som inte längre är det Sverige som gjorde dem till svenskar? Deras värld tas ifrån dem. Naturligtvis kommer de att reagera. Hoppas jag i alla fall.